Vårdkase
Från Rilpedia
En vårdkase, (i östra Sverige och i Finland böte), är en signaleld. Den ingick i ett enkelt optiskt signalsystem och bestod av träspiror som ved som placerades på en väl synlig höjd med sikthåll till nästa vårdkase, så att de brinnande kasarna på så sätt bildade en kedja av signaleldar.
Innehåll |
Historia
Vårdkasen antändes för att varna befolkningen men också mobilisera krigsmakten när fientliga styrkor och andra faror antogs hota landet från havs eller från lands. Vårdkasekedjan gick från landsdelarna till centralmakten (vanligen i Stockholm). Särskilt vid inloppen mot Stockholm, vid Upplands och Södermanlands kuster finns fornlämningar efter flera vårdkasekedjor, så också på Åland och över mot Finland. Vårdkasar nämns redan i Upplandslagen och Eddan. Underlåtenhet att vårda kasen, att tända den utan anledning eller att inte tända den när det var påkallat, bestraffades med fängelse och böter. Kasarna bemannades vanligen först när krigsfara hotade men var uppbyggda som beredskap för ofärdstid och alltid färdiga för att användas. Kasarna bevakades normalt av två man och vakthållningen kunde skötas av män från byarna i närheten av kasen i fråga. Varje individ fick då ett nummer och antal dygn som Wårdkasawachten skulle utföras. Vårdkasen på Hoverberget i Jämtland bevakades år 1710 av sammanlagt 43 bönder under 267 dygn där varje bonde vaktade kasen i ca 14 - 15 dygn till en ersättning av 1 daler silvermynt och 24 öre.
Sista gången vårdkasesystemet användes i Sverige var 1854 under Krimkriget när en engelsk flotta kryssade utanför Vinga. Detta tolkades av kasvakten som en möjlig attack på Sverige och vårdkasen tändes. Det tog då 24 timmar för vårdkasekedjan att gå från kase till kase, från Vinga genom Götaland och Svealand, och så upp till Stockholm. I första världskrigets inledning, hösten 1914, reste Södermanlands landstormstrupper en vårdkasekedja längs med farleden och inloppet till Södertälje. Bakgrunden var att de optiska bevakningsplatserna längs med farleden saknade telefon, och vårdkasarna skulle då kunna fungera som signaleldar till militärkommandot. Bevakningsplatserna hade med en historiens ironi anlagts på gamla vårdkaseberg.
Hur en vårdkase fungerar
Vårdkasens träspiror ställs i en konisk form runt en kraftig tallstam en spira eller mittstolpe, och väggarna tätas med mindre träspiror och ibland med bl.a. mossa för att bli snö- och regntät. Virket ska vara kådrikt t.ex torrfura för att brinna intensivt. Höjden är 10-12 meter och kasens bas är ca 5 meter. Vårdkasen är "tom" inuti och har utrymme för bränsle, t.ex tjärtunnor, kådrika stubbar mm. Kasen har en liten "dörröppning" som skyddas av en vikbar skinnfäll. Kasen fungerar därför också som ett övernattnings- och regnsskydd för kasvakten. I toppen är vårdkasen öppen, som en kåta eller tipi.
Vårdkasen antänds med olika slags bränsle beroende på om den används på dagen eller natten. I händelse av fara på natten tänds stora mängder mossa, björknäver, tjära, tjärstubbar och finhuggen ved, och så skjuter lågorna upp och ut genom vårdkasens topp. Genom att växelvis öppna och stänga kasens "dörröppning" med skinnfällen, och därmed reglera syretillförseln till elden, uppnås en blinkande effekt med eldkvasten som skjuter ut i kasens topp. På så sätt kan vårdkasens ljusblinkar skiljas från andra nattliga bränder. Om vårdkasen tänds på dagen används eldmaterial som utvecklar mycket rök, t.ex granris eller fuktiga material och så uppnås en blinkande effekt fast då med rökpuffar.
Ortnamn som minner om vårdkasar
Varberg i Hallands län har fått sitt namn efter det berg där Varbergs fästning är belägen, tidigare ett vårdkasberg eller vardberg. Cirka 7 km norr om centralorten finns också naturskyddsområdet Gamla Varberg, ett berg som fyllt samma uppgift.
Vårdkasar i moderna symboler
På flera kommunvapen finns vårdkasar avbildade, bland annat Huddinge kommunvapen (se ovan) och på Köla landskommuns vapen. Där syns också att eldkvasten kommer ut ur toppen på kasen.
Andra eldar: valborgseldar och liknande
En stora brasa eller eld på påskafton,Valborgsmässoafton eller midsommarafton (s.k. S:t Hans-eld eller S:t Johannes-eld) är inte en signaleld eller en vårdkase. Det är i stället ett bål som tänds för att skrämma oknytt eller för att fungera som fest- och samlingseldar.
Källa
- Jämten 1928 sid 29 - 32 av Matts Ling.
