Robert Schumann

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Robert Schumann
Robert Schumann
Robert Schumann
Information
Född 8 juni 1810
Zwickau, Sachsen
(Nuvarande Tyskland Mall:Landsdata Tyskland)
Död 29 juli 1856 (46år)
Instrument Piano

Robert Schumann, född 8 juni 1810 i Zwickau, död 29 juli 1856 i Bonn, var en tysk romantisk kompositör, musikkritiker, dirigent och pianist. Gift med Clara Schumann. Av sin samtid var han framför allt uppskattad som musikkritiker och grundare av tidskriften Neue Zeitschrift für Musik. Numera betraktas han som en av den musikaliska högromantikens främsta representanter.

Schumann producerade till en början framför allt pianomusik som Kinderszenen, Kreisleriana, Papillons och Symfoniska etyder, samt pianokonserten som tillhör de mest uppskattade i sin genre. Från 1840 tillkommer ett antal sångcykler och kammarmusik. Listan över hans verk innehåller också fyra symfonier, kyrkomusik och scenmusik.

Innehåll

Biografi

Huset i Zwickau där Robert Schumann föddes.

Schumann föddes 1810 i Zwickau, Sachsen, som son och sista barn[1] av en litterärt lagd och välbärgad bokhandlare och författare.[2] Modern var en skicklig pianist, dock aldrig yrkesutövande sina färdigheter. Sonen Roberts ovanliga musikaliska begåvning visade sig redan under barndomen i begäret att komponera och drömma sig bort, och han undervisades först i hemmet av en informator, och sedan av stadens organist.

När Robert var nio år bevistade han en konsert med den berömde pianisten Ignaz Mochels, och detta inspirerade honom att vilja bli lika framstående som denne. Under gymnasiet bildade han med några andra musikaliska elever en orkester, och Schumann skrev sitt första seriösa verk, en tonsättning av psalm 150. Han diktade under denna tid, och hamnade under påverkan av den romantiske Jean Paul. Genom bekanta, familjen Carus, introducerades han inför Schuberts musik, vilken i sin lågmälda romantik fångade Schumann.

Fadern avled under gymnasieåren, efter att han förgäves försökt förmå Carl Maria von Weber att bli lärare åt sin musikaliska son. Fadern hade stöttat sonens musikaliska karriär, men modern var mera praktisk och ansåg att det var en alltför osäkert framtid. Schumann bestämdes därför för juristbanan, och studerade därför 1828-1830 juridik i Leipzig och Heidelberg, dock utan att verkligen ta studierna seriöst. Då han äntligen erhöll tillstånd att följa sin böjelse, gjorde han i Leipzig musikstudier för Friedrich Wieck i pianospel och ett halvt år för H. Dom i teori. Sedan Schumann 1830 bevistat konserter med violinisterna Heinrich Wilhelm Ernst och Paganini bestämde han sig för att det var musiken, och inte juridiken, han ville ägna sig åt.

Schumanns avsikt att utbilda sig till virtuos omintetgjordes emellertid när ringfingret på höger hand förlamades, vilket han ådrog sig under sina försök att med hjälp av mekaniska medel påskynda fingerfärdighetens utbildning. Han måste därefter mera uteslutande ägna sig åt komposition. 1831 utkom han med Abegg-variationerna och ytterligare några verk för piano, och fortsatte sin utbildning för Wieck. Han började med dessa bli uppmärksammad som en lovande musikalisk begåvning.

Därjämte uppsatte han 1834 det av honom i tio år redigerade musikaliska organet Neue zeitschrift fur musik, en veckoskrift vari han i motsats till den föregående rent grammatikaliska musikkritiken sökte bygga en sådan på tondikternas andliga halt, gick i strid mot de klassiska epigonernas urartade formalism och det flacka virtuosdömet, förfäktade den poetiska subjektivismens rätt samt bröt en lans för många unga genialiska talanger, såsom Chopin, Berlioz och Gade, liksom han senare förutsade den unge Brahms' storhet.

Han lade inte an på kritisk analys av tonverken, utan omdiktade dem gärna till små poetiska fantasier, ägnade att lära allmänheten förstå dem bättre. Sina liktänkande umgängesvänner kallade han "Davidsbündler", och han betecknade dem (delvis ock objektiveringar av olika sidor i sin egen individualitet) med fantastiska namn, som ofta förekommer i hans skrifter och hans tidigare kompositioner, vilka ävenledes gick i en avgjort oppositionell och banbrytande riktning, närmast för pianot (op. l-23 är uteslutande pianokompositioner, från åren 1829-39). Samtidigt hängav han sig åt trägna självstudier i kompositionsteknik.

1833 avled både Schumanns bror och svägerska. Detta påverkade honom djupt, och han började få anfall av ångest. Som bot för detta sökte han sig till kärleken, och inledde ett förhållande med en skönhet i staden. Han hade dock redan förälskat sig i Wiecks dotter Klara, som han sedan hon var nio år förstått var hans tvillingsjäl, och han bröt därför med sin älskarinna. Han friade till Klara 1835, men Wieck gick inte med på att gifta bort sin dotter, eftersom han ansåg att hon inte skulle utvecklas musikaliskt med en man med så ojämnt temperament. Avslaget var ett hårt slag för Schumann, men ledde inte till att han gav upp sin kärlek.

Pianisten Klara Schumann, Roberts hustru, dotter till hans lärare Friedrich Wieck.

Sedan Schumann 1838-39 förgäves försökt att med sin tidskrift vinna fast fot i Wien, där han upptäckte och ur glömskan framdrog flera av Schuberts efterlämnade kompositioner, däribland G-dursymfonin, återvände han till Leipzig. 1840 förvärvade han sig filos. doktorsgrad i Jena och gifte sig den 12 september samma år med Wiecks dotter Klara, trots hennes faders envisa motstånd, och i henne fann han inte bara den bästa tolken för sina pianoidéer, utan även en kärleksfull ledsagarinna genom livet. Under de första sju gifta åren fick paret fem barn; de fick ytterligare två barn senare. Klara hade därigenom svårt att kombinera sin egna karriär med hustrurollen. Dock kunde hon med makes bistånd fortsätta ge konserter, och hennes framgångar var denna tid vida överstigande hans.

Hans äktenskapliga lycka alstrade några av hans mest omtyckta kompositioner, och efter att förut ha ägnat sig endast åt pianot försökte han sig nu på alla fält. Han hade dock ännu inte vunnit erkännande som kompositör; han var denna tid en framstående musikkritiker, men hans egna alster hade inte vunnit gehör. Chopin sade till och med att Schumanns Carneval inte var musik.

Man kan kalla året 1840 hans visår, 1841 hans symfoniår, 1842 hans kammarmusikår samt 1843-44 hans oratorieår, emedan vart och ett så gott som uteslutande upptas av sitt slags kompositioner och även i vartdera slaget innefattar åtskilligt av det på en gång friskaste och mognaste som Schumann någonsin skapat, såsom sångcyklerna Myrthen (till dikter av Goethe, Heine m. fl.), Dichterliebe (Heine), Liederkreis (Eichendorff), Frauenliebe und leben (Chamisso) m. fl. häften (sammanlagt 140 sånger på ett år); pianokonsertens första sats, symfonierna i B♭-dur och d-moll; de tre stråkkvartetterna, pianokvintetten och pianokvartetten; körverken Das paradies und die peri och Epilog zu Goethes Faust. Följde så symfonien i C-dur och operan Genoveva (1846), slutkören ur Faust (1847), musiken till Lord Byrons Manfred (1848), Requiem für Mignon, Scenen aus Goethes Faust, sångcyklerna Spanisches liederspiel och Minnespiel (Rückert) m. m. (1849), violoncellkonserten och symfonien i Essdur (1850), körverket Der rose pilgerfahrt (1851) m. m.

1843 blev Schumann lärare i partiturspel vid konservatoriet i Leipzig, då nyss grundlagt av Mendelssohn, till vilken Schumann såg upp med beundran. Vare sig av missnöje med sin ställning eller av hälsoskäl, övergav han redan 1844 sin verksamhet i Leipzig och flyttade, efter en konsertresa till Ryssland, över till Dresden. Han var då överansträngd efter några högst produktiva år, blev innesluten och fick svimningsanfall. Det blev Klara som fick försörja familjen, vilket förvärrade hans tillstånd.

Kliniken Endenich utanför Bonn, där Schumann tillbringade sina sista två år, och där han avled.

Schumann övertog 1847 ledningen av liedertafeln i Dresden och bildade 1848 en körsångförening där. 1850 erhöll han kallelse till Düsseldorf som stadens musikdirektör. Hans där förhoppningsfullt påbörjade verksamhet avbröts snart genom utvecklingen av hans psykiska lidande, som slutligen inverkade menligt på hans musikaliska förmögenheter, så att dirigering - för vilken han för övrigt till följd av sitt tystlåtna och inbundna lynne aldrig ägt någon synnerlig talang - 1853 blev honom formligen omöjlig. 27 februari 1854 utbröt slutligen full sinnessjukdom, och efter ett misslyckat försök att dränka sig i Rhen tillbringade Schumann två år under dovt svårmod på ett hospital i Endenich vid Bonn, tills döden befriade honom. Enligt dokument som finns i Endenichs hospital var en latent syfilis en av orsakerna till hans psykiska sjukdom.[3]

På hans grav i Bonn restes 1880 ett monument, uppfört av Adolf von Donndorf, och i Zwickau avtäcktes 1901 en staty över Schumann av Johannes Hartmann. Där öppnades 1913 ett Schumann-museum.

Musikalisk gärning

Robert Schumann var en av den musikaliska romantikens största representanter. Han förenade i känsla och konstnärlig fantasi med skarpt kritiskt förstånd. I känslans omedelbarhet, fantasins rikedom och konstskapandets lekfullhet kan han visserligen inte mäta sig med vare sig Haydn, Mozart eller Schubert, men han utmärker sig framför dem genom utomordentligt rik andlig bildning och kritisk förmåga, med vilken ensam han redan skulle ha gjort sig odödlig, alldeles som hans samtida Berlioz och Wagner.

Schumann var en person hos vilken konstnärsallvar och det vekaste översinnliga svärmeri bodde ihop med sinne för det folkligt enkla samt trotsig käckhet att strida för sina idéer. Hans konst karaktäriseras i sitt inåtvända djupsinne, som stundom urartar till egensinne och försmår den yttre, sinnliga klangskönheten. Likväl är han vida mindre ensidig än t. ex. hans efterföljare Brahms, och särskilt har han i den lilla genren, i visan och karaktärsstycket, skapat verk av lika mycken genial nyhet och friskhet som konstnärlig fulländning. I allt han skapade framstår han som företrädare för romantikens ungdomlighet, och för känslans överordning över former och regler. Däremot lyckades han inte med romantikens allkonstverk, operan.

Graven vid gamla Friedhofkyrkogården i Bonn. Klara är avporträtterad som musa, sittande nederst till höger med lagerkrans i handen.

Epokgörande är han framför allt i de små, individuellt färgade stämningsstycken för piano, som, förebildade genom Beethovens "bagateller" och Schuberts "impromptun", med Schumann blivit en specialitet för sig, i grundformen enkla, men polyfont behandlade och vimlande av karakteristiska detaljer, såsom en del av hans Davidsbundlertänze, Carnaval, Études symphoniques, Kinderscenen, Kreisleriana, Humoreske, Phantasie-stücke, Novelletten, Faschingsschwank, Nachtstücke, Waldscenen, Albumblätter m. m. av större mått är den lidelsefulla Phantasie i C-dur. Dessa kan felaktigt tas för programmusik; Schumann gav styckena deras rubriker i efterhand, och därför är de programartade titlarna bara försök till beskrivningar, inte gestaltningar. Att Schumanns inträde till sina kompositioner sker genom pianot är ovedersägligt, och hans okunnighet i andra instrument har förklarat att det är just i hans pianoakter som hans begåvning mest lyser igenom.

Jämte pianosakerna hör hans sånger till hans mest individuella skapelser. De utmärkas mindre för yttre melodiskönhet än för fint avvägd deklamation, trogen nyansering av dikten och djupt poetisk stämning, varjämte pianoledsagningen får större betydelse än hos Schubert, inte minst genom de för Schumann typiska efterspelen. Om Schubert framför allt är den musikaliske tolken för Goethes poesi, så är Schumann tolken för Heines, både i dess smärtsamma accenter och dess ironi.

För de stora formerna passade Schumanns stil mindre väl, och särskilt är i hans symfonier genomföringen något knapphändig och andtäppt, fastän de två första, i B♭-dur och d-moll, är verkliga bragder av ungdomskraftig originalitet. Och pianokvintetten anses med rätta som det förnämsta arbetet i sitt slag efter Beethoven. Vad Schumann blivit kritiserad för är oförmågan till orkestrering; ingen av hans symfonier är odelat uppskattad; han var mer poetisk än organisatoriskt lagd, vilket passar sämre till symfonierna än till sångerna och pianostyckena.

Schumanmonumentet i födelsestaden Zwickau, utfört av Hartmann (1901).

Ett lyckligt uttryck fick Schumanns romantiska fantastik i det kanske förnämsta av alla "konsertoratorier", den ur Moores Lalla Rookh hämtade episoden om Paradiset och perin, ett körverk som trots sin monotoni måste räknas bland romantikens mest typiska alster. Ej mindre lyckligt yttrade sig Schumanns talang för det svärmiskt mystiska i epilogen till Goethes Faust. Rosens pilgrimsfärd har en del friska nummer, men står inte i sin helhet på samma höjd som Paradiset. Manfred hör till Schumanns bästa ingivelser, varemot operan Genoveva till följd av bristande dramatisk kraft inte lyckades hålla sig på scenen.

Ess-dur-symfonins andra sats visar oss Schumann ännu på höjden av sin konst, men för övrigt började mästarens gestaltningskraft med året 1849 att småningom förminskas och urarta till grubbel, försjunkande i bisaker och oroligt experimenterande, såsom i de mindre lyckade balladerna Der Königssohn, Des Sängers fluch, Das glück von Edenhall; högre står Vom pagen und der königstochter, där Schumanns hela förra friskhet åter blommar upp, liksom i den kraftiga Neujahrslied; vidare 4 uvertyrer, en katolsk mässa, ett rekviem och så vidare.

Symfonier

I denna artikel
används tonnamnen
B♭ och H.

Music ClefG.svgMusic 1b1-.svg Music ClefG.svgMusic 1b1.svg
Se olika skrivsätt.
  • Symfoni nr 1 B♭-dur, op. 38, Vårsymfonin
  • Symfoni nr 2 C-dur, op. 61
  • Symfoni nr 3 Ess-dur, op.97, Rhensymfonin
  • Symfoni nr 4 d-moll, op. 120

Konserter

  • Pianokonsert a-moll, op.54
  • Konsertstycke för fyra horn F-dur, op.86
  • Introduktion och konsertallegro, op. 134
  • Violinkonsert d-moll
  • Cellokonsert a-moll, op. 129

Kammarmusik

  • Pianokvartett Ess-dur
  • Märchenbilder för viola och piano, op. 113
  • Märchenerzählungen för klarinett, viola och piano

Opera

Filmer innehållande Schumann-musik (urval)

Referenser

Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Schumann, Robert, 1904–1926 (Not).

Noter

  1. ↑ Ostwald, s. 11
  2. ↑ Robert Schumann (1982). i Konrad Wolff: On Music and Musicians. University of California Press. ISBN 9780520046856.
  3. ↑ Akio Mayeda: Robert Schumann in Endenich (1854–1856). Krankenakten, Briefzeugnisse und zeitgenössische Berichte, Schott, Mainz, 2006, ISBN 3795705274.

Tryckta källor

  • Alfred Einstein, Musikens historia, Stockholm 1958
  • Musikens värld, sammanställd och utgiven av Kjell B. Sandved, Göteborg u.å.
  • Ostwald, Peter, Schumann — The inner voices of a musical genius, Northeastern University Press, Boston, 1985 ISBN 1555530141.

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Robert_Schumann"
Personliga verktyg