Från Rilpedia

?Pipharar
Nordamerikansk pika Ochotona princeps
Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Djur Animalia
Stam:	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam:	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass:	Däggdjur Mammalia
Ordning:	Hardjur Lagomorpha
Familj:	Pipharar Ochotonidae
Släkte:	Pipharar Ochotona
Vetenskapligt namn
§Ochotona Auktor: Link, 1795
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Pipharar (Ochotonidae) är en familj i ordningen hardjur (Lagomorpha) som omfattar ett enda släkte Ochotona. Deras närmaste släktingar inom ryggradsdjuren är de egentliga hardjuren, det vill säga harar och kaniner (Leporidae).

Utseende

Piphararna har korta breda öron samt saknar yttre svans samt har till skillnad från familjen Leporidae bakben av vanlig längd. De har välutvecklade nyckelben, breda och tvåspetsade framtänder men endast två äkta kindtänder i överkäken. Kroppen är ungefär 18-20 cm lång och svansen 2 cm eller kortare. Vikten varierar mellan 75 och 290 gram, beroende på underart.

Utbredning

Piphararna finns både i bergsmiljöer och i skogar och på stäpper i främst Nordamerika och Asien. Den enda europeiska arten är dvärgpipharen (Ochotona pusilla) som förekommer från Volga och södra Ural till västra Sibirien. Ytterligare en art som förut förekom i Mellaneuropa är fjällpipharen (Ochotona alpina), men som nu endast påträffas i glesa bestånd i västra och mellersta Sibirien.

Ochotona daurica eller ogotonan är vanlig förekommande på stäppen i norra Kina, Mongoliet och Tibet, där deras förråd av gräs kan nå storlekar som större myrstackar. Ogotonan är i likhet med övriga asiatiska pipharar brun eller roströd och på undersidan vit.

De amerikanska piphararna (pikan) sammanförs numera till två arter, där alaskapipharen (Ochotona collaris) endast förekommer i Alaska och nordvästra Kanada. Denna piphare är brun eller brunsvart på ovansidan med en gråvit rand över sidan, medan buken är gulvit.

Levnadssätt

Pikan lägger ofta sina boplatser på bergens rasbranter, vanligen mellan 2 400 till 4 200[?] meter över havet, där den tar sig fram med långa skutt mellan klippblocken. Att den sällan faller beror på dess nakna trampdynor med en kornig yta nära tåspetsarna. Fötterna är i övrigt hårbeklädda, liksom resten av djuret. Pikan bor ofta i stora kolonier och är till skillnad från gnagare dagaktiva. Varninglätet är det gälla, fågelliknande pip som gett familjen dess namn och som låter höra sig ihållande från hela kolonin när människor eller övriga hot närmar sig.

Pikan och även piphararna i övrigt är ihärdiga förrådssamlare inför vintern och börjar på sensommaren och hösten att samla in växter för lagring. Eftersom deras klipphabitat ofta saknar växtlighet kan de trampa upp stigar som kan sträcka sig 200-300 meter från kolonin. De samlar främst olika blommande örter med en förkärlek för familjen bräckor och gentianor. De klättrar också upp i videbuskar, al- och aspträd där de kapar kvistar och blad med framtänderna. De bär hem det de anförskaffat och bygger upp högar av förråd. Dessa placeras i lä för vinden bakom en sten eller en nedfallen trädstam där det soltorkas till hö. Förrådssamlandet är ingen kollektiv verksamhet; varje individ samlar till sitt eget förråd som både vaktas och vid regn flyttas ned under jord för att inte förstöras. Det är vanligt att individer försöker stjäla hö av varandra; den åtföljande konflikten utnyttjas ofta av rovfåglar eller andra rovdjur.

Pikorna tar vanligtvis en tupplur mitt på dagen, då de hoprullade sover på en klipphäll eller en sten. De är i detta hänseende skyddat från mårdar, rävar och rovfåglar tack vara sin utmärkta skyddsteckning och sin vana att leva i kolonier.

Ungarna föds under hela sommarhalvåret från maj till september och övergår mycket tidigt till växtföda. Under vintern är pikorna fullt aktiva och lever av sina vinterförråd.