Ophelia
Från Rilpedia
Texten från svenska Wikipedia
 Ophelias upptäcktsbild |
|
| Upptäckt | |
|---|---|
| Upptäckt av: | Richard J. Terrile / Voyager 2 |
| Upptäcksår: | 20 januari, 1986 |
| Omloppsbanans egenskaper | |
| Avstånd från planeten: | 53 763,390 ± 0,847 km[1] |
| Excentricitet: | 0,00992 ± 0,000107[1] |
| Omloppstid: | 0,37640039 ± 0,00000357 d[1] |
| Inklination: | 0,10362 ± 0,055° (till Uranus ekvator)[1] |
| Satellit till: | Uranus |
| Fysiska egenskaper | |
| Dimensioner: | 54 × 38 × 38 km[2] |
| Radie: | 23 ± 4 km[2] |
| Ytarea: | ~6600 km² |
| Volym: | ~41 000 km³ |
| Massa: | ~5,1×1016 kg |
| Densitet: | ~1,3 g/cm³ |
| Ytgravitation: | ~0,0070 m/s² |
| Flykthastighet: | ~0,018 km/s |
| Rotationstid: | Bunden rotation[2] |
| Axellutning: | 0°[2] |
| Albedo: | 0,08 ± 0,01[3] |
| Temperatur: | ~64 K |
| Skenbar magnitud: | +23,26 [4] |
Ophelia är en av planeten Uranus månar. Den upptäcktes 1986 vid passagen av den amerikanska rymdsonden Voyager 2.
Ophelia är uppkallad efter Polonius dotter i William Shakespeares pjäs Hamlet.
Tyvärr, så vet man kanppt någonting annat om Ophelia än om dess omloppsbana[1], dess radie på 23 km[2] och den geometriska albedon på 0,08[3]. På bilder tagna av Voyager 2, så ser Cordelia ut att vara avlång till formen, den längre axeln pekar mot Uranus. Axelvärderna av Cordelias form är 0,7 ± 0,3.[2]
Cordelia agerar som en inre herdemåne till Uranus Epsilonring.[5]
Källor
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Jacobson, R.A. (1998). "The Orbits of the Inner Uranian Satellites From Hubble Space Telescope and Voyager2 Observations". The Astronomical Journal 115: 1195-1199. DOI:10.1086/300263.
- ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 2,5 Karkoschka, Erich (2001). "Voyager's Eleventh Discovery of a Satellite of Uranus and Photometry and the First Size Measurements of Nine Satellites". Icarus 151: 69–77. DOI:10.1006/icar.2001.6597.
- ↑ 3,0 3,1 Karkoschka, Erich (2001). "Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope". Icarus 151: 51–68. DOI:10.1006/icar.2001.6596.
- ↑ Britt Gynther och Stig Carlson: Faktakalendern 2007, Semic, 2006, sid. 79.
- ↑ Esposito, L. W. (2002). "Planetary rings". Reports On Progress In Physics 65: 1741–1783.
|
||||||||
