Kohäger

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Kohäger
Status i världen: Livskraftig (lc)
Cattle Egret.jpg
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Storkfåglar
Ciconiiformes
Familj: Hägrar
Ardeidae
Släkte: Bubulcus
Bonaparte, 1855
Art: Kohäger
B. ibis
Vetenskapligt namn
§Bubulcus ibis
Auktor: Linnaeus, 1758
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Kohäger (Bubulcus ibis) är en liten vit häger. Den är ensam art inom sitt släkte Bubulcus.

Innehåll

Utseende

Den är mellan 42 till 52 cm lång, har ett vingspann på mellan 80 och 100 cm och väger mellan 200 och 600 gram. Kohägern är kraftig och kort för att vara en häger och i förhållande till många andra arter inom familjen har den en kort, grov näbb som är spetsig, och kort hals som ofta är indragen. Den har grå ben och långa tår. Könen är lika och adulta fåglar har en helvit fjäderdräkt, gul näbb och riklig befjädring på hakan. I häckningsdräkt är den ljust rödbrun eller orange på bröstet, hjässan och ryggen och får en rödrosa ben- och näbbfärg, speciellt vid näbbroten. Juvenila fåglar har vit fjäderdräkt och svart näbb.

Utbredning och taxonomi

Kohägern har sitt ursprung i gamla världen men har effektivt koloniserat världen och har idag ett mycket stort utbredningsområde kring ekvatorn och på södra halvklotet i varma regioner, på alla kontinenter förutom Antarktis.

Den brukar delas upp i två underarter.

Underarten B. i. coromanda kategoriseras ibland som en god art Bubulcus coromanda, på grund av allopatrisk utbredning.[1]

Majoriteten är stannfåglar eller kortflyttare men det förekommer att fåglar efter häckning flyttar längre till andra områden vilket förmodligen är orsaken till att artens utbredning har ökat. Den nordliga populationen som häckar i USA, så långt norr ut som de Stora sjöarna, flyttar söderut om vintern och även delar av populationen av B. i. coromanda flyttar till Australiens kustområden om vintern.

Kohägern i Europa och Sverige

I Europa häckar den i Frankrike, Portugal, Spanien, Italien och Ryssland. Fram till 2008 har man observerat fyra kohägrar i Sverige. Den första hittades död i Åkersberga, Uppland 19 juli 1987. Denna individ var ringmärkt i Spanien 1986. Den andra observerades först i Mariestad i Västergötland i maj 2002. Senare samma månad sågs en individ i Nyköping, Sörmland och en i Mönsterås, Småland och det rör sig med stor sannolikhet om samma fågel. De senaste svenska observationerna var i juni samt juli 2005 när en kohäger uppehöll sig i Råbydammen utanför Lund, och efter det en observation av en kohäger i Tuna i Ryssby.[2]

Häckning och biotop

Dess häckningsområden finns i stora våtmarker i varmare länder. Den häckar i kolonier ofta tillsammans med andra vadarfåglar. Paret bygger ett plattformsliknande bo av kvistar i ett träd eller i en buske. Honan lägger mellan 3 till 4 ägg, men kullar på upp till 9 ägg har observerats. Paret ruvar gemensamt i 22 till 26 dygn och tar sedan även hand om ungarna som är flygga efter 30 till 35 dygn.

Den återfinns ofta på torra områden med gräs till skillnad från andra arter inom familjen som förknippas med våtmarker.

Föda och beteende

Den lever av insekter, speciellt gräshoppor, och syns ofta flockvis i hagar och dylikt där det finns betande boskap som rör upp insekter som fåglarna fångar. Ibland ser man kohäger stående på ryggen av exempelvis kor.

Galleri

Referenser

Noter

  1. [McALLAN & BRUCE, 1988]
  2. Kohägern i Tuna, Roadrunner nummer ett, mars 2008, årgång 16 (utgiven av Club 300), sidorna 6-7, ISSN 1402-2451

Källor

  • Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom
  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
  • Club300, Svenska fågellistan, Kohäger
  • Delar av artikeln är översatt från engelska Wikipedias artikel Cattle Egret där följande källor anges:
    • BirdLife International, 2004, Bubulcus ibis
    • Handbook of the Birds of Europe, the Middle East, and North Africa: The Birds of the Western Palearctic

Externa länkar

Personliga verktyg