Friedrich Ferdinand von Beust
Från Rilpedia
Friherre Friedrich Ferdinand von Beust, född 13 januari 1809 i Dresden, avliden 23 oktober 1886 på slottet Altenberg i Niederösterreich, först sachsisk och sedan österrikisk statsman och aristokrat.
Innehåll |
Studier och tidig karriär
Beust uppfostrades som protestant. Sedan han 1826-1830 idkat statsvetenskapliga studier i Göttingen och Leipzig, inträdde Beust i sachsiska utrikesministeriet, tjänstgjorde i Berlin och Paris samt blev 1841 sändebud i München, där han å sin regerings vägnar avslöt ett viktigt järnvägsfördrag.
Roll under 1848-1849 års oroligheter
1846 övertog han sändebudsposten i London. Då han var känd som moderat konservativ och intresserad för reformer, hemkallades han under marsdagarna 1848 för att träda i spetsen för sachsiska utrikesministeriet. Emellertid segrade under hans hemfärd en liberalare riktning, varför Beust inte inträdde i ministären, utan erhöll sändebudsposten i Berlin. Denna innehade han till 24 februari 1849, då han blev sachsisk utrikesminister. Såsom sådan avrådde Beust kung Fredrik August från att godkänna den av förbundsparlamentet i Frankfurt am Main utarbetade tyska riksförfattningen, vars gillande folket ochlantdagen energiskt fordrade. Då rådet följdes, utbröt ett uppror i huvudstaden (Dresdens majdagar). Beust tillkallade preussiska trupper och förmådde konungen att söka skydd i Königstein.
Sedan revolutionsrörelsen besegrats, deltog Beust livligt i förhandlingarna om tyska författningens ordnande. Han ivrade för att bevara de smärre staternas självständighet mot Preussens växande inflytande, och då han å Sachsens vägnar undertecknade "trekonungaförbundet" med Preussen och Hannover, skedde detta under uttrycklig reservation av Sachsens rätt att lämna förbundet, därest ej övriga mellanstater anslöt sig. Då Bayern o. a. vägrade anslutning, strandade detta preussiska försök att skapa en unionsförfattning.
Tyska enighetssträvanden
Beust vände sig i stället till Österrike och medverkade vid dess sida till det gamla tyska förbundets återupprättande. Gärnahade Beust hösten 1850 sett öppen brytning mellan det krigsrustade Österrike och det oförberedda Preussen, varigenom det senares farliga makt i tid kunnat stäckas. Under de följande åren ledde Beust såsom Sachsens främste minister en ganska skarp inre reaktion (sålunda inskränktes press- och församlingsfriheten), men i synnerhet framträdde han som ivrig målsman för de tyska mellanstaternas intressen. Sålunda genomdrev han under Krimkriget, att dessa stater bildade ett självständigt neutralitetsförbund, välvilligare mot Ryssland än Österrikes och Preussens väpnade neutralitet; hans hopp att i följd härav få som mellanstaternas representant deltaga i Pariskongressen besveks dock. Likaså arbetade han på Würzburg-konferenserna 1859-1860 mot Preussens planer.
Då motsatsen mellan Preussen och Österrike blev mera skärpt, framlade Beust i samråd med konung Johan I av Sachsen 1861 ett projekt till den tyska förbundsförfattningens revision (Österrike och Preussen skulle alternera som tyska presidialmakter). Medlingen förkastades dock av båda huvudmakterna. Beusts sympatier förde honom alltmer på Österrikes sida, men då Österrike 1862 begärde inträde i tyska tullföreningen samt tillika krävde, att den frihandelsvänliga handelstraktaten med Frankrike skulle av föreningen förkastas, vände sig Beust av omtanke för Sachsens näringsliv mot Österrikes anspråk, genomdrev deras avvisande samt lyckades så förekomma, att tullföreningen sprängdes. I mellanstaternas intresse ville Beust. 1863-1864 lösa den slesvig-holsteinska konflikten så, att Augustenborgarna insattes som regerande hertighus och framgent förstärkte de smärre tyska staterna mot Österrike och Preussen. Bismarck tillintetgjorde hans plan, men unnade hans fåfänga den upprättelsen, att Beust som tyska förbundets representant fick deltaga i de fruktlösa Londonkonferenserna 1864.
I Österrikes tjänst
När 1866 brytningen mellan Preussen och Österrike inträffade, slöt sig Beust, trogen sina gamla sympatier, till sistnämnda land samt drog med sin konung och hären till Böhmen, där sachsarna delade österrikarnas nederlag. I augusti 1866 måste Beust träda ut ur den sachsiska regeringen, emedan Bismarck vägrade att låta honom deltaga i fredsunderhandlingarna. Detta hade till följd, att Beust i stället 30 oktober nämnda år blev utnämnd till österrikisk utrikesminister - en utnämning, som genast uppfattades såsom en hotelse mot Preussen. Beust grep med kraftig hand in i regeringsärendena för att rädda det av undergång hotade Österrike. Hans förnämsta ögonmärke blev att göra slut på Ungerns missnöje. Efter ett par månaders underhandling med den ungerska riksdagens chefer genomdrev han försoningen, vilken bekräftades genom kejsar Frans Josefs kröning såsom ungersk konung i Pest, 8 juni 1867. I följd härav kunde nu också Österrikes konstitutionella författning träda i kraft. Samtidigt utnämndes Beust till rikskansler, och 1868 fick han grevlig värdighet.
Sedan föreningen mellan de båda rikshälfterna kommit till stånd, genomdrev eller understödde Beust inom Österrike en mängd reformer i liberal anda. Judarna fingo medborgerliga rättigheter, konkordatet med Rom uppsades, alla konfessioners likhet inför lagen erkändes, civiläktenskap infördes, en ny militärorganisation åvägabragtes, varigenom krigsstyrkan betydligt ökades, och åtgärder vidtogs för att avhjälpa den österrikiska statens finansiella nöd.
När konflikten mellan Tyskland och Frankrike 1870 nalkades, var Beust inte främmande för österrikarnas önskningar att taga hämnd för nederlaget 1866. Kriget utbröt emellertid, innan Österrike var rustat, och den tyska härens snabba segrar nödgade det att bevara sträng neutralitet. Efter krigets slut sökte Beust närma sig sin forne motståndare Bismarck och förberedde därigenom försoningen mellan Österrike och det nya Tyska riket. Han fick inte fullborda denna, ty 6 november 1871 uppfordrades han av kejsar Frans Josef att avgå. Beust, som ivrigt förfäktade den tyska befolkningens intressen gentemot tjeckernas självständighetssträvanden, hade ännu några dagar förut störtat det medlande kabinettet Hohenwart; möjligen betraktades han själv såsom alltför utmanande, för att den inre freden i Österrikes kronländer skulle kunna bevaras, motiven för hans störtande är emellertid ännu dunkla.
1871-1882 verkade Beust som Österrike-Ungerns sändebud först i London, sedan i Paris, utan att öva något politiskt inflytande. Sina sista år tillbragte han på slottet Altenberg vid Wien, sysselsatt med att i vidlyftiga memoarer försvara och förhärliga sin livsgärning. Innan dessa memoarer, som under titeln Aus drei Vierteljahrhunderten 1887 publicerades, blivit fullt avslutade, dog han 24 oktober 1886.
Källa
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Beust, 1904–1926 (Not).
- Wikimedia Commons har media som rör Friedrich Ferdinand von Beust
