Från Rilpedia

För andra betydelser, se Djingis khan (olika betydelser).

Djingis khan
Djingis khan
Regeringstid	-1227
Gemål(er)	Börte Ujin med flera
Företrädare	Ej tillämpbart
Efterträdare	Ögedei
Född	1162 Någonstans i närheten av Onon

Djingis khan (Чингис Хаан med mongolisk kyrillisk skrift, transkriberas Tjingis Chaan; uttalas [ʧiŋgɪs χaːŋ]; namnet Djingis även stavat Tjinggis samt på engelska och franska Gengis, Ghingis eller Ghengis), född 1155/1162/1167 i Chentij, nuvarande Mongoliet, död 18 augusti 1227, var den mongoliske härskare (khan) som förenade de mongoliska stammarna och upprättade Mongolväldet, världshistoriens största sammanhängande imperium någonsin.

Biografi

Denna artikel kan behöva städas upp för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Förbättra gärna artikeln om du kan, och diskutera frågan på diskussionssidan.

Han föddes 1155, 1162 eller 1167 (troligen 1162) under namnet Temüdjin (eller Temüjin, trolig betydelse "Smed" (fadern sades ha namngett sonen efter en tillfångatagen tatar han bytt ut för lösen kort före sonens födsel) och var son till hövdingen Yesügei, vars folk bebodde området kring floderna Chentij (Onon) och Ingoda (Ingodi). Modern hette Höelun och hade kidnappats av fadern. Då Temüdjin var tolv år bortlovade hans far honom med Börte, dottern till den kvinnliga ledaren av ongiraderna, en annan stam med band till Temüdjins mor Höelun. På hemvägen mötte Yesügei några festande tatarer som bjöd honom på förgiftad mat varpå de till fadern underlydande stammarna gjorde sig fria. Modern blev då ensam med fyra egna barn och två styvbarn. Detta var en hård tid för familjen och kom att starkt prägla Temüdjin. Efter en dispyt med sin äldre halvbror Begter dödade han honom tillsammans med sin yngre bror Kasar. Temüdjin tvingades fly och levde ett tag med sin familj som fattiga nomader innan de begav sig till keraiternas härskare Toghrul, kallad Ung khan och gav bands till honom när de tillsammans återhämtade Temüdjins kidnappade hustru Börte och förintade stammen som låg bakom. Tillsammans med barndomsvännen Djamugha växte sig Temüdjin starkare tills de splittrades och inbördeskrig utbröt. Efter inledande bakslag rustade Temüdjin den här som senare skulle lägga under sig en femtedel av jordens yta, baserat på de mongoliska stammarnas skicklighet med häst och båge kombinerat. De hade alltid varit fruktade krigare men varit underlägsna sina bättre organiserade fiender i söder. Temüdjin skapade en professionell stående här baserad på meritsystem där skicklighet styrde rang, oavsett ursprung. Tillsammans med ny utrustning ledde detta till Djamughas senare nederlag. Toghrul Ung Khan ställde sig efter att ha tvekat in i det sista mot Temüdjin, hans keraiter och sedan länge den mäktigaste stammen slogs i grund. År 1203 slog Temüdjin i grunden najmanernas khan, Tajan, vid Amurfloden, vilket hade till följd att han blev herre över även västra Mongoliet. Djamugha förråddes av sina närmaste som avrättades av Temüdjin så snart de lämnat över mannen. Efter att ha omfamnat sin barndomsvän åt sina generalers misstycke erkände Djamugha sig besegrad och bad Temüdjin att döda honom. Temüdjin blev således den enda kvar.
År 1206 sammankallade han till sin födelsebygd ett slags riksförsamling, kurultaj, och lät där utropa sig till khaghan (med betydelsen "khanernas khan", det vill säga kejsare). En som helgon vördad schaman förutsade att han skulle bli hela världens herre, och bjöd honom utbyta namnet Temüdjin mot Djingis (för betydelsen av ordet, se ovan). Eldade av siarens ord och fasta i tron på sin anförares storhet, följde krigarna med hänförelse Djingis på nya erövringståg, och under dessa blev inom kort större delen av Mongoliet underkuvat.

År 1210 gick Djingis över kinesiska muren och angrep det tangutiska riket Xixia i norra Kina. Efter att den tangutiske härskaren underkastat sig drog Djingis vidare mot Jin-riket med minst 50 000 man. Efter en rad av strider blev Yanjing (nuvarande Beijing) år 1215 stormat och förstört, och därmed var norra Kina erövrat. År 1219 lämnade Djingis kriget i öst åt sina generaler och drog själv västerut in i Turkestan, där han med 200 000 man anföll det persiska riket Khwarezm eftersom dess härskare, Ala ad-Din Muhammed II, låtit mörda två av hans sändebud. Djingis segrade utan svårighet, trots att hans motståndare egentligen var militärt överlägsen, och han kunde obehindrat plundra det rika Persien. Buchara (med ett av världens förnämsta bibliotek), Samarkand och landets övriga städer jämnades med marken. I omkring fem år fortsatte Djingis sina skövlingar i denna del av Asien. En grupp mongoler trängde ända bort till Georgien och in i Ryssland där de år 1223 slog polovzerna och de med dem förbundna ryska furstarna i slaget vid Kalkafloden.

Året 1224 återvände Djingis till Mongoliet, men vintern 1225-1226 red han med sin här över den stora Gobiöknen och angrep den tidigare underkastade konungen av Tangut, som inte deltagit i kriget i Persien och som dessutom vägrade lämna ut två av Djingis fiender. Tanguterna besegrades på nytt och huvudstaden Ning Hia förstördes. Under slutet av detta fälttåg dog Djingis år 1227. Enligt en av honom själv stiftad arvslag delades hans ofantliga rike i fyra khanat (det område som styrs av en khan), och härskaren över khanatet Kina skulle efterträda honom i värdigheten av khaghan. Hans fyra söner, Jochi, Chagatai, Ögedei och Tolui kom att styra över en del vardera med Ögedei som officiell khagan och överordnad de andra.
Jochi, den äldste hade dock avlidit ett år före sin far och dessutom ansetts ha varit en oäkting sedan han fötts kort efter modern Börte räddats från merkitisk fångenskap. Hans del (den nordvästra, nuvarande Kazakstan och asiatiska Ryssland) delades mellan Jochis då redan vuxna barn Batu, Berke och Orda (Batu skulle senare med hjälp av Djingis störste general Tsubotai, ursprungligen son av en smed rida västerut med 150 000 man och nå fram till Tyskland och Wien). Bestämt redan före fälttåget mot muslimerna skulle Ögedei bli storkhan. Chagatai, den näst äldste sonen hade först hävdat sin egen rätt sedan det var allmänt uppenbart att Jochi inte var Djingis son. Han hade emellertid - för att inte anses som maktlysten avstått sin rätt till Ögedei. Den yngste sonen Tolui ansågs ofta vara den lämpligaste samtidigt som hans personliga maktlystenhet var för stor och sedan han hade en kristen hustru som skulle påverka traditionerna i riket för mycket. Ögedei ansågs "snäll" men var inte den mest handlingskraftige. Förvisso hade han lett slakten av upp till 1,2 miljoner muslimer i Guranj (Urgentj) år 1220 men han var allmänt "långsam" och gravt alkoholiserad (hans död i förtid år 1242 ledde till att det planerade fälttåget mot Frankrike och Italien fick avbrytas och riket försvagades). Tolui fick styra över hemlandet Mongoliet och fick inget större inflytande men hans söner Möngke, Hulagü Güyuk och Kublai skulle senare erövra hela dagens Kina, Iran, Irak, Turkiet och Syrien. Först sedan Möngke dött och större delen dragit sig hemåt stoppades mongolerna vid Ain Jalut i Israel, mongolernas första strategiska nederlag efter nära 60 år som enad nation.
Vid Djingis död var mongolernas rike dubbelt så stort som romarriket under Trajanus (när det var som störst) och knappt dubbelt så stort som Alexander den stores rike (även om Alexander krävde mycket mindre tid för sina erövringar). Under Kublai skulle det bli dubbelt så stort som under Djingis.

Orsakerna till den sagolika framgång som följde Djingis khan är att söka i den militäriska organisation han gav sitt folk samt i hans krigarsnille och förmåga att välja sina tjänare. Djingis var världens störste erövrare, och även en av dess råaste. Hans yttre antydde en obändig kraft: enligt en med honom samtida kinesisk krönikör hade han en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg. Hans väg gick fram i skenet av brinnande städer, och som minnesvårdar efter sig lämnade han pyramider av dödskallar. Fem eller sex miljoner människor torde ha satt livet till genom hans krig, och Persien miste genom honom sin rikedom och makt. Dock visades i Djingis rike alltid stor religionsfrihet, och själv hyllade han inte någon viss uppenbarad religion, men uttalade sig för tron på en gud.

Litteratur

• Man, John: Djingis khan - En resa genom mongolernas rike (2005) ISBN 91-975262-6-6
• Weatherford, Jack: Djingis khan och modernitetens uppkomst, (2005), ISBN 91-518-4483-4
• Widén, Anders: "Under den evigt blå himlen" (2004)ISBN10: 918966020X, "Vreden rör på sig" (2005), "Tankar och visdomsord" (2006), "Den andra hustrun" (2007), samtliga Hjalmarson&Högberg förlag.
• Iggulden, Conn: Stäppens Krigare, (2007)
• Iggulden, Conn: Bågens Mästare, (2008)

Filmer

• Mongol (2007)
• Genghis Khan (1965)
• Erövraren (1956)

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).