Från Rilpedia

Aristokrati (av grekiska ἀριστοκρατία àristokrateia, ’de bästas välde’) är de starkas välde, herrevälde, adel; de högre, ibland även rikare och ibland mäktigare klasserna av en befolkning. Exempel på aristokratgrupper är adel, prelater, magnater, jordadel, vetenskapsmän, författare, statsmän.

Som statsrättslig term betecknar ordet aristokrati den republikanska statsform, där makten tillhör en begränsad, genom mer eller mindre tillfälliga omständigheter utmärkt samhällsklass. Statsformen kallas oligarki, när makten ägs av ett fåtal släkter, plutokrati eller timokrati, när den tillhör de rika. Aristoteles förklarade dygden vara aristokratins väsen; Montesquieu åter gjorde denna egenskap till demokratins princip. Men historien motsäger båda delarna. Även aristokratin har snarare karakteriserats av de starkas än av de dygdigas välde. Ofta nog, i synnerhet i det gamla Grekland och Rom, har statsutvecklingen gått från monarki genom aristokrati till demokrati.

Historik

Medeltidens feodala aristokrati var dels en jordadel, dels en ämbetsmannaadel. Ursprungligen personlig och beroende på suveränernas val, blev den först så småningom ärftlig och regerande i sina län, varigenom det tyska rikets enhet omsider gick under. Spartas "gerusia" (rådsvälde) var en åldersaristokrati, vars makt vilade på mognad, erfarenhet och visdom. Kreta och Karthago ansågs jämte Sparta för aristokratiska mönsterstater. I Aten grundades eupatridernas aristokrati på bördens företräden, liksom de romerska patriciernas och de skandinaviska storböndernas eller odalmännens. Den romerska republiken kom senare i händerna på en ämbetsmannaaristokrati (lat. nobiles), vilken ursprungligen tillkom genom folkets val och blandade sig med rikedomens, såväl jordadelns som penningadelns, män.

Flera av Italiens och Schweiz republiker har haft berömda aristokratiska författningar. En bland de märkvärdigaste, som någonsin funnits, var den forna venetianska fristatens. Intill vår tid har endast Englands aristokrati vetat bevara sin makt. Den har också, aktande på tidens tecken, förändrat sig själv, städse bibehållit sambandet med hela folket. I allmänhet har medeltidens aristokratier mer och mer förlorat i betydelse eller gått under, om ej förr, åtminstone efter franska revolutionen.

I Sverige

Sverige har aldrig haft en aristokratisk statsform, men även här har aristokratin långa tider varit mäktigare än både folket och kungen. Aristokratiens blomstring hos oss liksom i Danmark börjar under 1200- och 1300-talen och sträcker sig till fram på 1600-talet, då genom statsvälvningarna i Danmark 1660 och i Sverige 1680 kungamakten blev enväldig.