Shakespeares komedier
Från Rilpedia
Shakespeares komedier är en av tre genrer som William Shakespeares dramer indelas i, i "den första folion" (1623); de övriga är tragedier och krönikespel. På senare tid särskiljs ofta en fjärde genre, sagospelen.
"Komedi" synes ha haft en annan innebörd under Shakespeares tid än vad den har idag, och för övrigt kallades dessa dramer "lustspel" när de introducerades på den svenska scenen på 1800-talet. Shakespeares komedier kännetecknas av att de har ett lyckligt slut, till skillnad från tragedierna som slutar i blodbad. Även hos andra renässansförfattare förekommer denna olikartade uppfattning om genrens innebörd, som Dante i dennes Divina Commedia, som inte har ett uns av humor, bara ett lyckligt slut. Shakespeares komedier är dock mera humoristiska, även om det rent roliga är av underordnad betydelse till skillnad från hur moderna komedier är uppbyggda.
Centralt i Shakespeares komedier finns ofta en kärlekshistoria, gestaltad av två ungas kamp för sin kärlek mot omvärlden. Andra återkommande element är identitetsförväxlingar, samt en spänning mellan apollonianska och dionysiska värden. De flesta komedier har multipla, sammantvinnade intriger, och bygger på ordvitsar.
Några av Shakespeares komedier bär drag av tragedi, och benämnes ofta tragikomedier. Det är oklart om denna nutida uppfattning om komedierna beror på dålig förståelse för vad Shakespeares samtid ansåg vara roligt, om det är en medveten stilblandning av Shakespeare, eller helt enkelt en miss. Dessa dramer är Lika för lika, Slutet gott, allting gott och Köpmannen i Venedig, samt The Two Noble Kinsmen som han skrev tillsammans med John Fletcher.
Under senare tid har även en grupp komedier urskilts som en egen genre, sagospelen: Perikles, Cymbeline, En vintersaga, och Stormen.
