Progressiv rock
Från Rilpedia
Progressiv rock, ofta kallat progrock (ej att förväxla med den svenska proggen), är en musikgenre som i sin vidare definition helt eller delvis täcker in till exempel Krautrock, Canterbury scene, artrock, symfonirock, space rock, och progressive metal. I en snävare bemärkelse kan begreppet täcka in ett mindre stilområde, vanligtvis förknippat med ett antal brittiska grupper och artister i början av sjuttiotalet: Pink Floyd, Yes, Genesis, King Crimson, Emerson, Lake & Palmer, Rush, Gentle Giant, Camel, Soft Machine, Jethro Tull med flera. Frank Zappa, Captain Beefheart och Velvet Underground kan till viss del betraktas som amerikanska representanter för detta stilområde.
Innehåll |
Den progressiva rockens kännetecken
Den progressiva rocken är en egenartad variant av rockmusik vars väsentligaste kännetecken (dock ej obligatoriska) är:
- Långa, "storslagna" låtar, som till exempel Yes - The Gates of Delirium (ca 25 minuter) eller Jethro Tulls Thick as a Brick vilken uppdelad i två delar sammanlagt är en låt på 45 minuter. Eller Pink Floyds låtar "Atom Heart Mother Suite", "Echoes" och "Shine on, You Crazy Diamond" 23, 23 och 25 minuter var.
- Konceptalbum, där en hel skiva hålls ihop av en genomgående historia, ett koncept. Pink Floyds Dark Side of the Moon, Wish You Were Here och The Wall, The Moody Blues Days of Future Passed, Yes Tales From Topographic Oceans och Genesis dubbelalbum The Lamb Lies Down on Broadway är kända konceptalbum.
- Användande av udda, ej sällan asymmetriska taktarter, ovanliga stämningar, skalor och tonarter (till exempel orientaliska skalor eller kyrkotonarterna). Dream Theaters verk "Dance Of Eternity" innehåller exempelvis följande sekvens av taktarter: 5/8-5/8-7/8, 5/8-7/8, 5/8-5/8-7/8. Pink Floyds låt Money går i taktarten 7/4 för att vid gitarrsolon ändra till 4/3 och därefter övergå till 7/4.
- Virtuosa instrumentalister vilka ofta visar upp sitt tekniska kunnande genom långa solon (detta framför allt inom den modernare progressiva hårdrocken).
- Komplexa texter vilka har en tendens att vara mycket seriösa och kan behandla saker som filosofi, religion, historiska händelser, science fiction, s.k. Fantasy-sagor, eller ämnen som är vanliga inom annan form av rockmusik som kärlek och krig.
En stor del av progrocken känntecknas även av en medvetenhet om och en strävan efter att vara nyskapande och att testa nya saker – därav begreppet progressiv. Att blanda in influenser från olika sorters musik till exempel klassisk musik, engelsk medeltida folkmusik (Gentle Giant, Jethro Tull, Mike Oldfield m fl) , jazzrock eller psykedelisk musik är mycket vanligt.
Musikstilen kräver generellt sett, ifrån lyssnarens sida, mer uppmärksamhet och aktivt lyssnande, än vid annan typ av rockmusik. Oftast kräver nytt material som är släppt av en artist, flera genomlyssningar innan man som lyssnare har förstått helheten. Musiken siktar inte in sig på någon slags "omedelbarhet" som måste befästas efter enbart en genomlyssning. Därav lämpar denna musik sig mycket mindre för att spelas på radio, mest p g a låtarnas längd. De mest experimentiella kan också vara intellektuellt utmanande, och provocerande för lyssnaren, och då inte bara i text utan även musik, ljud (Zappa, Beefheart etc). Rent visuellt har progrockens artister och fans, inga speciella yttre attribut att visa upp för att visa att de gillar/spelar denna typ av musik. Klädsel, smink, hårfrisyr och det yttre spelar liten eller ingen roll, i alla fall inte i lika stor utsträckning som t ex inom hårdrocken/heavy metal, punken, syntmusiken eller andra genrer.
Den progressiva rockens historia
Stilen kan sägas varit ett direkt resultat av de experimentella tendenserna inom den psykedeliska rockmusiken under sextiotalet med grupper som The Beatles, The Moody Blues, Procol Harum och Jimi Hendrix. Några band som under sent 1960-tal/tidigt 1970-tal kan sägas ha lagt grunden för progrocken är Pink Floyd, Yes, King Crimson, Genesis och Emerson, Lake & Palmer. Samtliga - bortsett från Genesis - hade sin största popularitet under 1970-talet. En andra generation av grupper kom i mitten av sjuttiotalet med Rush, Camel, Saga med flera. Bo Hansson, Kaipa och Samla Mammas Manna är tre av de få svenska grupperna som spelade progressiv rock (många anser att Samla Mammas Manna spelade progg, men musiken är till stor del instrumentell och har flera gemensamma nämnare med progrocken). I slutet av 70-talet minskade progrockens popularitet drastisk parallellt med att punken kom och blev allt mer populär och många av banden slutade eller bytte musikalisk inriktning.
Andra progvågen
Under 1980-talet kom den så kallade neoprog-vågen som var mer synthdominerade än den första vågen band och som dessutom stod närmare popmusiken musikaliskt. Den neoprogressiva rocken gav genren en nytändning och blev återigen mer populär. Två av de viktigaste neoprogbanden kan sägas vara Marillion och Arena. Mot slutet av 1980-talet och början av 1990-talet uppstod en ny våg band som blandade progrock och hårdrock vilket resulterade i progressive metal med band som till exempel Fates Warning, Dream Theater, Queensrÿche, Symphony X och Empty Tremor. Under 1990-talet har även ett antal band i samma stil som 1970-talets progrockband uppstått och vunnit ny popularitet, till exempel Spock's Beard och de svenska grupperna The Flower Kings, Anekdoten, Promemoria och Änglagård.
Se även
Externa länkar
- Svensk sida om progressiv rock
- Svenska Artrock Föreningen Crimson Förening för progressiv rock
- Svensk/Engelsk sida om orientaliska skalor
- Gibraltar Encyclopedia of progressive rock
- The Prog Archives (engelsk)
- Symfonirock En sida om 1970-talets symfonirock
