Marillion

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Marillion
Marillion 2007
Information
Bakgrund	Mall:Landsdata Storbritannien Aylesbury, Storbritannien
Genre(r)	Progressiv rock Neo-progressiv rock
Aktiva år	1979-
Skivbolag	EMI, Capitol, Racket Records
Webbplats	marillion.com
Medlemmar
Steve Hogarth Steve Rothery Pete Trewavas Mark Kelly Ian Mosley
Tidigare medlemmar
Fish Mick Pointer Diz Minitt Brian Jelliman Doug "Rastus" Irvine

Marillion är ett brittiskt neo-progressivt rockband bildat 1979 i Aylesbury, England ursprungligen under namnet Silmarillion (1979-1980), efter en bok av J.R.R. Tolkien. Bandnamnet kortades sedan ner till Marillion och 1983 gavs bandets första album ut Script for a Jester's Tear. Marillion har sedan starten givit ut 15 studioalbum (oktober 2008).

Innehåll

1 Biografi
- 1.1 Marillion med Fish
- 1.2 Marillion med Steve Hogarth
2 Diskografi
3 Referenser
4 Externa länkar

Biografi

Den ursprungliga uppsättningen av Marillion formades 1979 och bestod av Steve Rothery (gitarr), Mick Pointer (trummor) samt Doug Irvine (bas och sång). Bandets första officiella spelning, då fortfarande under namnet Silmarillion, ägde rum på Berkhamsted Civic Centre den 1 mars 1980.^[1]

Marillion med Fish

Kort efter starten kom Brian Jelliman med som keyboardist. När Doug Irvine efter en kort period lämnade gruppen annonserade man efter en basist/sångare, men annonsen besvarades av basisten Diz Minitt och den skotske sångaren Derek William Dick (med artistnamnet Fish), vilka kände varandra sedan tidigare. Fish och Minitt kom med i bandet efter en audition på Leyland Farm Studios i Buckinghamshire den 2 januari 1981. Den första spelningen med denna besättning ägde rum på Red Lion Pub in Bicester den 14 mars 1981.

I slutet av 1981 lämnade Brian Jelliman bandet för att ersättas av Mark Kelly, och 1982 ersattes Diz Minitt på bas av Pete Trewavas.

Marillion kontrakterades av skivbolaget EMI 8 september 1982, släppte sin första singel i oktober samma år, och första albumet, Script for a Jester's Tear, i mars 1983. Under promotionturnén för Script for a Jester's Tear eskalerade misstämningarna mellan de övriga medlemmarna i bandet och Mick Pointer, som till slut lämnade bandet. Olika studiomusiker hyrdes in och Ian Mosley blev en av de mer frekventa. Han kom så småningom att ingå som fast medlem.

Det andra albumet Fugazi gick i riktning mot en något mer elektronisk ljudbild. Den största singelframgången från Fugazi blev Assassin. Det första live-albumet, Real to Reel spelades in i mars och juli 1984, med material från de båda föregående studioalbumen samt Cinderella Search, singelbaksidan från Assassin.

Den tredje skivan "Misplaced Childhood" skulle visa sig bli bandets dittills största kommersiella framgång och mest sammanhängande arbete. Skivbolaget gav efter de två inledande albumens relativa konstnärliga och ekonomiska framgång bandet fria händer att röra sig i en musikalisk riktning som i någon mån avvek från de tidigare skivorna. Bandet skapade ett konceptalbum med texter av Fish som rörde sig kring ångesten efter ett uppbrott ur ett förhållande och den självbespegling det medför. Musikaliskt lyckades man kombinera radiovänliga pop-ballader som Kayleigh (tvåa på singellistan i Storbritannien) med långa sångcykler om förlorad ungdom och kärlek. Skivan blev nummer ett i Storbritannien.

Den fjärde studioproduktionen, Clutching at Straws, avhände sig en del av sin föregångares popinfluenser och vände sig mot en mörkare tematik, där Fishs texter kretsar kring hans stegrande alkoholism, vidlyftiga leverne och det ständiga turnerandets påfrestningar, som senare skulle leda till hans beslut att lämna bandet för en fortsatt solokarriär. Trots tilltagande samarbetssvårigheter lyckades man prestera radiovänliga hittar som den första singeln Incommunicado, vilken som högst nådde plats 6 på den brittiska singellistan. Den imposante Fish lämnade ett tomrum efter sig som många av bandets hängivna fans trodde skulle bli svårt, för att inte säga omöjligt att fylla. Han tog också med sig sitt textförfattande, vilket varit en viktig del i bandets musikskapande. De kvarvarande bandmedlemmarna och Fish var en tid invecklade i olika rättsprocesser, och informell kontakt dem emellan har inte återtagits förrän 1999, då bandet tillfälligt återförenades för en spelning i Aylesbury, 20 år efter bildandet av Silmarillion.

Marillion med Steve Hogarth

I november 1988 rekryterades Steve Hogarth (tidigare medlem av grupperna The Europeans och How We Live) som sångare efter Fish. Den första studioproduktionen (Seasons End) med Hogarth som sångare (och textförfattare, många gånger i samarbete med författaren John Helmer) bestod till stor del av musik som arbetats fram medan Fish fortfarande var medlem i bandet, vilken försågs med nya texter då Fish tagit med sig de hittills outgivna texter han skrivit. Musikaliskt kan man spåra en stilförändring mot mer poporienterad musik. Denna stilförändring blev ännu mer tydlig på Holidays in Eden, den första produktion som helt utgjordes av material framtaget av den nya konstellationen. Hogarth har i intervjuer sagt att man ville visa att man kunde göra radioorienterad popmusik med musikaliskt djup och kvalitet, och att det var en medveten satsning att göra sångerna radiotillvända för att få fler stationer att spela deras musik. Den satsningen fick inte avsedd effekt, Marillion fortsatte att vara ett band som framförallt vilar på en bas av lojala anhängare.

1994 års skiva Brave tar dock ett tydligt steg in i en modern nyskapande neo-progressiv stil, ett mörkt och komplext konceptalbum som tog 18 månader att spela in. Inspelningen blev den första i raden av samarbeten med producenten Dave Meegan, som också varit producent på det tidigare albumet Fugazi. Kritikerna hyllade albumet, men försäljningsframgången uteblev. En independent-film baserad på skivan och regisserad av Richard Stanley spelades in samma år.^[2]

Afraid of Sunlight skulle bli bandets sista album hos EMI. På skivan finns spåret Out Of This World som handlar om Donald Campbell, som omkom under ett hastighetsrekordförsök på vatten. Sången inspirerade ett försök att bärga Campells kropp och vraket efter hans båt, Bluebird K7.^[3] Bärgningen utfördes 2001, och Steve Rothery och Steven Hogarth bjöds in att bevista bärgningen.^[4]

Efter brytningen med EMI skrev bandet kontrakt med Castle Records för inspelningen av nästa studioalbum, This Strange Engine. Skivan släpptes 1997 med bristfällig marknadsföring från skivbolaget. Bandet skulle inte kunna genomföra någon turné i USA av ekonomiska skäl, men hängivna fans i USA startade en insamling som drog in 60.000 USD, vilket medförde att bandet kunde ge sig av på en turné även i USA. Det blev starten på Marillions webbsatsning, som medfört att man brutit ny mark som pionjärer i lansering över och via Internet.

Gruppens tionde album Radiation visade upp en ny musikalisk inriktning som inte blev så populär hos fansen, och som i någon mån fortsatte på nästa studioproduktion marillion.com, vilkens titel också visar bandets intresse för Internets möjligheter. Gruppen var missnöjd med stödet från skivbolaget, och med framgången för den helt av fansen initierade insamlingen för USA-turnén i ryggen beslöt man att våga sig på den unika satsningen att via webben fråga bandets fan-skara om de kunde tänka sig att sponsra inspelningen av nästa studioalbum genom att köpa det innan det ens var inspelat! Satsningen resulterade i 12.000 förhandsbeställda exemplar, vilket resulterade i inspelningen och släppet av Anoraknophobia 2001.^[5] Man lyckades sluta ett avtal med EMI för distributionen av skivan, vilket gav bandet möjligheten att själva äga alla rättigheter till materialet men åtnjuta kommersiell distribution.

Stärkta av framgången startades arbetet med nästa studioalbum, och halvvägs in i produktionen gick ett nytt erbjudande om förhandsbeställning ut till fansen. Detta resulterade nu i 18.000 förhandsbeställda exemplar av det nya albumet Marbles.^[6]

Marillion 2007, vänster till höger: Steve Rothery, Steve Hogarth, Pete Trewavas (främre raden), Mark Kelly, Ian Mosley (bakre raden)

De båda albumen Anoraknophobia och Marbles förhandssåldes via Marillions webbplats i en dubbel specialutgåva tillgänglig endast för de fans som förhandsbeställde, vilken dessutom i konvolutet hade med namnen på alla som hjälpt produktionen genom att beställa i förhand. Singlarna You're Gone och Don't Hurt Yourself gick in på singelförsäljningslistorna i Storbritannien i topp 10 respektive topp 20. En singel släpptes enkom för nedladdning via Internet, The Damage (live), inspelad på London Astoria. Den gick in på plats 2 som högst placerade nya singel på den nya Engelska nedladdningstopplistan i februari 2007. I april 2007 släpptes bandets 14 studioalbum Somewhere Else och blev den första av bandets skivor att nå försäljningslistans topp-30 på tio år.

2008 släpptes album nummer 15, Happiness is the Road, återigen i två upplagor: en deluxe-utgåva för förhandsbeställning, med alla namn på köparna angivna i konvolutet, och en mer traditionell utgåva. Albumet är återigen en dubbelutgåva, där den första skivan baseras på ett koncept och den andra med nya låtar som inte inryms inom den första skivans koncept. Före utgivningen av albumet den 9 september 2008 var Marillion återigen först i världen i utforskandet av nya distributionskanaler, när man förhandssläppte sitt eget album via P2p-nätverk. När nedladdare spelade filerna visades en video där bandet förklarade varför de vidtagit dessa mått, och nedladdarna fick därpå göra ett val mellan att köpa albumet till en användardefinierad kostnad eller få DRM-fria filer gratis i utbyte mot en fungerande e-postadress. Bandets medlemmar förklarade att de inte stöder piratnedladdning, men att man inser att deras musik ofrånkomligen kommer att delas på olaglig väg i vilket fall som helst, och att man vill nå P2P-användare för att göra det bästa av situationen. ^[7]