Karlskronavarvet
Från Rilpedia
Karlskronavarvet AB, tidigare statligt företag bildat 1961 då det år 1679 grundade örlogsvarvet i Karlskrona bolagiserades. Karlskronavarvet är sedan 1989 en del av Kockums AB. Delar av det gamla varvsområdet upptogs på UNESCO:s världsarvslista 1998 som en del i Örlogsstaden Karlskrona.
Innehåll |
Historia
1658 skrev Karl X Gustav under ett fredsavtal med Danmark i Roskilde. Avtalet innebar bland annat att Danmark lämnade över hela Skåneland till Sverige. Karl XI, som tog över efter sin far, insåg att man behövde en örlogsbas för att kunna uppätthålla makten över området. Under åren 1675-77 drabbades den svenska flottan av flera allvarliga bakslag. Mot den bakgrunden anlades 1679 Karlskronavarvet och Karlskrona örlogsbas i Trossöområdet i Blekinge skärgård. Staden Karlskrona grundades formellt året därpå.
Örlogsvarvet kom framför allt under Fredric Henric af Chapman ledning (1782-91) att uppleva en storhetsperiod. Under 1800-talet började dock varvet komma efter i utvecklingen. Den specialisering på seglande fartyg som fanns vid Karlskronavarvet började utkonkurreras av de moderna verkstadsindustriella varven. En omfattande modernisering av varvet påbörjades emellertid i slutet av 1800-talet. Fram till början av 1960-talet tillhörde Karlskronavarvet marinen under namnet Marinverkstäderna. 1961 skedde en uppdelning av verksamheten där varvsverksamheten avskiljdes i ett statligt ägt aktiebolag under namnet Karlskronavarvet AB. Detta företag kom från början av 1970-talet att ingå i Statsföretag AB. Verksamheten fortsatte dock att huvudsakligen vara inriktad på underhåll och nybyggnad av militära fartyg.
1989 gick Karlskronvarvet AB samman med Kockums AB under den senares namn. 1999 blev Kockums ett helägd dotterbolag till den tyska varvskoncernen Howaldtswerke-Deutsche Werft (HDW). Sedan januari 2005 ingår HDW tillsammans med Kockums i ThyssenKrupp-koncernen. Vid varvet konstrueras och byggs örlogsmarina yt- och undervattensfartyg med avancerad s.k. stealthteknik (smygteknik).
Karlskronavarvet överlevde 1970- och 80-talen varvsnedläggningar i Sverige och Europa, och kvar än idag på samma plats mycket tack vare att man tidigt satsade på båtar byggda med glasfiberteknik, något varvets dåvarande överingenjör Anders Kämpe initierade i början av 1960-talet. Han anlitade Per Brohäll som bl.a. ritade segelbåten Karlskronaviggen. Under århundradena har man byggt nära 500 fartyg. Grundmaterialet har under århundradena bytts från ekträ, till stål och nu, på 2000-talet, kolfiberarberad plast. Inom varvsområdet i Karlskrona finns ett stort antal gamla industribyggnader kvar. Varvet blev 1998 därför, tillsammans med örlogsbasen och dess befästningar i Karlskrona och Kronokvarnen vid Lyckebyåns mynning, uppsatt på UNESCO:s världsarvslista.
Världsarvsbyggnader
Femfingerdockorna
Till varvets märkligaste byggnader kan dockorna räknas. Dessa tillkom genom att kung Gustav III den 1 oktober 1775 lade grundstenen, innehållande en låda av bly och en silverplåt med inskriptionen; Konung GUSTAF III:dje lade den 1 Oct. 1775 denna sten, såsom en början till skeppsdockor för sin Flotta. Blylådan innehöll guld- och silvermedaljer samt silverplåten. Därefter avlossades 128 kanonskott.[1]
En alldeles ny del av varvet uppstod genom de nya dockornas byggnad. De byggdes genom att man fyllde ut Petter Jungs vik mellan Trossö och Björkholmen. Planen var ursprungligen att anlägga 10 rader dockor, 3 i varje rad, inom varandra samt alla omgivna av ett befästningsverk. Man tänkte i desamma förvara största delen av flottans fartyg då de inte låg till sjöss, med tanken att de skulle hålla längre än om de ständigt låg i vattnet. Denna plan kom dock inte i utförande, inte heller utfördes den av Fredric Henric af Chapman 1797 uppgjorda planen med 10 dockor och 2 svajningsrum.
Halva planen har dock blivit verkställd, så idag finns 5 dockor och ett svajningsrum. Arbetet påbörjades 1758 under överdirektör Thunbergs och löjtnant Fellers ledning. De båda första dockorna fullbordades 1792. De var övertäckta med hangarer vilande på höga stenpelare. Många hinder och många uppehåll uppstod efter hand vid dockanläggningen, dels orsakade av arbetets svårighet, dels på grund av ändringar i detaljplanen, dels av brist på kapital. Den tredje dockan påbörjades 1797 och den fjärde 1801, men sedan den tredje färdigställt, 1802, tog det ända till 1843 då den fjärde och femte började byggas färdig. Den sistnämnda stod helt klar först 1 december 1846. Arbetet med dockbyggnaden var klart 1850. Ett par av dockorna har efterhand genomgått förändringar till såväl djup som längd. Dess nuvarande dimensioner är följande:
| Docka | Längd (m) | Bredd (m) | Djup (m) |
| 1 | 65,4 | 15,3 | 5,9 |
| 2 | 86,1 | 15,4 | 5,9 |
| 3 | 66,8 | 15,4 | 5,9 |
| 4 | 67,7 | 15,4 | 5,9 |
| 5 | 67,7 | 15,4 | 5,9 |
Varvsmuren
När femfingerdockorna byggdes utvidgades varvet åt väster. Först byggdes ett plank för att skilja Västra Varvsområdet från den civila staden. Detta ersattes sedan med en 1200 meter lång mur av sten, varvsmuren.
Gamla mastkranen
Mastkranen byggdes 1803 och är 42 meter hög. Vid de tyngsta lyften krävdes 96 man för att driva gångspelen. Maskinerna är än idag helt intakta.
Se även
Källförteckning
- Nationalencyklopedin
- Nordisk Familjebok
- ↑ Ny svensk historia, Gustavianskt - en krönika 1771-1810, Erik Lindorm 1936
