Helgo Zettervall

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Helgo Zettervall omkring 1880

Helgo Nikolaus Zettervall, född 21 november 1831 i Lidköping, död 17 mars 1907, var en svensk arkitekt, professor och överintendent. Han var far till arkitekten Folke Zettervall.

Zettervall var professor vid Konstakademien och under åren 1882-1897 chef för Överintendentsämbetet. Han var hedersledamot av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (1884) och ledamot av Vetenskapsakademien (1897).^[1]

Zettervall utförde bland annat ombyggnader av Lunds och Uppsala domkyrkor (1860-1902 respektive 1886-93), samt det gamla klassiska Hotel Anglais (färdigt 1885) vid Stureplan i Stockholm. Det sistnämnda ersattes av en nybyggnad 1959 i modernistisk stil efter ritningar av arkitekterna Ivar och Anders Tengbom.

År 2000 instiftade Statens Fastighetsverk Helgopriset, som delvis finanisieras genom den av verket förvaltade Helgo Zettervalls minnesfond.

Restaureringar

Zettervall var den främste arkitekten i restaureringen av gamla byggnader och kyrkor som genomfördes under 1860–1890-talet. I stilideal och restaureringsprinciper var han starkt påverkad av Viollet-le-Duc. Efter hand växte en stark kritik, från bland annat Verner von Heidenstam, mot dessa restaureringsprinciper. Zettervall sökte att återskapa byggnaderna enligt idealen i den stil de ursprungligen varit byggda i. Förändringar och tillbyggnader som gjorts under århundradenas lopp i sin egen tids stil rensades bort och ersattes med nyritade ombyggningar.

Zettervall avsåg inte att återställa byggnaderna så som de en gång sett ut, utan utforma dem så som han ansåg att de borde ha sett ut. Exempelvis har aldrig tornen till Uppsala eller Lunds domkyrkor någonsin tidigare sett ut så som de nu gör efter Zettervalls ombyggnader. Likväl kan han fortfarande kritiseras inte bara för kulturvandalism, utan också en både romantiserande och utslätat schablonmässig uppfattning om hur det "borde" ha sett ut. Från att ha framstått som tämligen progressiv i sin ungdom rönte han för detta allt häftigare kritik från sina samtida.

Riksdagshuset

Zettervall var också inblandad när det nya riksdagshuset skulle byggas på Helgeandsholmen. Man hade utlyst en tävling, men inget av de förslag som kom in ansågs tillräckligt bra för att kunna genomföras. Då engagerade man istället Zettervall; han valde till medhjälpare den unge arkitekten Aron Johansson (1860-1936). Då deras ritningar var klara 1890, möttes de av stark opposition. De arbetade om förslaget, men kritiken höll i sig. Kritiken gällde inte bara själva byggnaden utan även placeringen, kritikerna tyckte inte att man kunde placera en så monumental och tungt utsmyckad byggnad så nära slottet. Helgeandsholmen var dessutom för liten och trång för att rymma både riksdagshus och riksbank, tyckte kritikerna.

Frågan om balansen mellan slottet och det nya monumentet över parlamentarism och konstitutionellt styrelseskick var känslig såväl politiskt, psykologiskt som estetiskt. När byggnadskommittén 1892 beslöt att flytta fram riksdagshusets fasad ytterligare sex meter mot vad man tidigare sagt, avgick Zettervall. Det ansåg han vara oacceptabelt. Aron Johansson fick sedan ensam arbeta vidare med förslag på hur byggnaderna skulle utformas och 1897 lade kung Oscar II grundstenen till det nya riksdagshuset, som invigdes 1905.