Binomialkoefficient
Från Rilpedia
Inom matematiken definieras binomialkoefficienten kombinatoriskt för det naturliga talet n och heltalet k som antalet oordnade urval av k olika element ur en mängd med n olika element, det vill säga antalet k-delmängder av en n-mängd. Det kan visas att detta är ekvivalent med att
-
- för
där m! är fakulteten av m och
-
- för k < 0 eller k > n.
Den sista likheten beror på att det inte kan väljas ut ett negativt antal element ur en n-mängd, och inte heller fler än n element.
Denna algebraiska framställning generaliserades av Isaac Newton till en allmänare algebraisk definition, där det för varje reellt tal a och varje naturligt tal k sätts
-
- .
Senare har denna definition utvidgats, genom att tillåta a att vara ett godtyckligt komplext tal.
Två exempel:
Annorlunda uttryckt: antalet möjligheter att välja 5 ur 8 (8*7*6*5*4) dividerat med antalet permutationer av 5 (5*4*3*2*1) ger oss antalet sätt vi kan välja 5 ur 8, utan att ta hänsyn till varje enskild permutation.
Enligt Newtons utvidgade definition
-
- .
Notationen skall ha introducerats av Albert von Ettinghausen 1826 [källa behövs], fast själva koefficienterna hade använts redan långt tidigare (se Pascals triangel).
Binomialkoefficienterna är koefficienterna i utvecklingen av potenser av binomet x + y:
Denna utveckling är generaliserad genom binomialsatsen, vilken tillåter att exponenten n är negativ eller till och med komplex.
Binomialkoefficeinterna är viktiga inom kombinatoriken, där ofta skrivs C(n, k), nCk eller , och är uttrycket för antalet sätt som det kan skapas en delmängd med k element ur en mängd med n element.
Innehåll |
Likheter
Binomialkoefficienterna uppfyller följande likheter
Vilket lätt kan visas:
Med insättning av x=y=1 i binomialsatsen fås
Genom att derivera under summatecknet fås även
Olikheter
Binomialkoefficienterna begränsas av följande olikheter:
Specialfall
Tal på formen
kallas centrala binomialkoefficienter.