Från Rilpedia

Barberini var en romersk furstesläkt, som ursprungligen

hette Tafani och sedan tog namn efter staden Barberino, i Elsadalen i Toscana.

Släktens makt och anseende grundades av Maffeo Barberini (1568-1644), som 1623 blev påve under namn Urban VIII. Denne bortslösade rikedomar och äreställen på sina släktingar, i synnerhet sin broder Carlos tre söner, Francesco, Taddeo och Antonio. För Urbans efterträdare och personlige fiende, Innocentius X, måste dock de tre bröderna fly till Frankrike. Taddeo, som förut varit prefekt i Rom, avled i Paris 1617, men Francesco och Antonio försonade sig efter någon tid med påven och återvände till Italien. Den förre, vilken 1623 blivit kardinal, dog 1679 såsom kardinalkollegiets dekan. Den senare, kardinal 1628, vid 20 års ålder, blev 1631 hertig av Urbino och under landsflykten i Frankrike först biskop i Poitiers, sedan ärkebiskop i Reims. 1661 blev han ärkebiskop i Palestrina och dog 1671.

Ätten utslocknade på manssidan 1738.

En ättling till Taddeo, Cornelia Barberini, blev 1728 gift med Giulio Cesare Colonna, och därigenom fick ätten Colonna alla de barberinska familjegodsen, mot villkor att foga släktens namn och vapen (tre bin) till sitt eget. Från deras båda söner härstammade de romerska släkterna Colonna di Sciarra och Barberini-Colonna, av vilka den senare 1889 utslocknade på svärdssidan med Enrico Barberini Colonna. Hans måg Luigi Sacchelli, furste av Palestrina, har dock med kunglig tillåtelse upptagit namnet Barberini.

Släkten gjorde sig känd som mecenat av konst och vitterhet. Urban och Antonio var själva diktare. Francesco stiftade barberinska biblioteket, som ännu i dag är det rikaste i Rom på handskrifter. På nordvästra sluttningen av Quirinalen byggdes Palazzo Barberini, det största palatset i Rom och Vatikanstaten, näst Vatikanen, och residens för släkten Barberini-Colonna samt ännu rikt på konstverk (Rafaels Fornarina m.fl.), fastän många sådana blivit sålda till utlandet, såsom barberinske faunen (till München) och Portlandvasen (till British museum). Till uppförande av detta palats lär mycket av Roms antika monument och byggnader ha använts.

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).