Från Rilpedia

Allan Pettersson, svensk tonsättare, född 19 september 1911 vid Granhammars slott, Västra Ryds församling, Stockholms län, död 20 juni 1980 i Maria Magdalena församling, Stockholm.

Innehåll 1 Biografi 2 Verkförteckning 2.1 Kammarmusik 2.2 Orkestermusik 3 Litteraturhänvisningar 4 Se även

Biografi

Pettersson levde större delen av sitt liv på Södermalm i Stockholm, där han växte upp under fattiga förhållanden. Han föddes dock när familjen en kortare period bodde utanför staden. Fadern var smed och modern sömmerska. Pettersson började på eget initiativ spela violin. Under sin studietid vid musikkonservatoriet i Stockholm övergick han till viola. Han var anställd i Stockholms Konsertförenings orkester 1939-51. De sista decennierna av sitt liv var han handikappad av svår reumatism.

Pettersson studerade komposition i Stockholm under 1940-talet för Otto Olsson och Karl-Birger Blomdahl samt i Paris i början av 1950-talet för René Leibowitz. Han kom aldrig att tillhöra någon gruppering av tonsättare utan är högst individuell. Hans musik är en blandning både traditionella och modernistiska uttryckssätt. Petterssons musik speglar den tragik han sett i sina familjemedlemmars och andra fattiga människors liv, men också hans egna erfarenheter av utanförskap och ensamhet, delvis orsakade av den "klassresa" han genomgick när han med sin enkla bakgrund blev klassisk musiker.

Petterssons sexton symfonier, varav den första dock är ofullbordad, utgör den viktigaste delen av hans produktion. Den sjunde symfonin, som uruppfördes 1968, blev hans genombrott och har etablerats som ett repertoarverk. Petterssons symfonier saknar med få undantag indelning i satser och är mellan 25 och 70 minuter långa - de flesta dock 40-50 minuter.

Allan Petterssons musik är känd även internationellt. Ett exempel på detta är att många skivinspelningar av hans verk har gjorts i Tyskland.

Petterssons tolfte symfoni, komponerad 1974 inför Uppsala universitets 500-årsjubileum 1977, består av tonsatta dikter av Pablo Neruda. Dikterna handlar om militärens mord på demonstranter i Chile. Innehållet i dessa dikter stämde överens med Petterssons samhälleliga engagemang för "den lilla människan". Hans engagemang var enligt hans egen utsago inte politiskt utan allmänmänskligt.

Utöver symfonierna komponerade han tre konserter för stråkorkester, en kantat med titeln Vox humana, två violinkonserter (den första för violin och stråkkvartett) och en violakonsert. Dessutom skrev han tidigt i karriären några kammarmusikverk samt 6 sånger (1935) och Barfotasånger (1943-45) till egna texter.

Några dirigenter som engagerade sig särskilt för Petterssons verk var Tor Mann, Antal Doráti och Sergiu Comissiona.

Verkförteckning

Kammarmusik

• Två elegier för violin och piano, 1934
• Sex sånger för röst och piano, 1935
• Fantasie pour alto seul (Fantasi för soloviola), 1936
• Fyra improvisationer för violin, viola och violoncell, 1936
• Andante espressivo för violin och piano, 1938
• Romanza för violin och piano, 1942
• Barfotasånger, 24 sånger för röst och piano, 1943-45
• Lamento för piano, 1945
• Fuga i E för oboe, klarinett och fagott, 1948
• Konsert för violin och stråkkvartett (Violinkonsert nr 1), 1949
• Sju sonater för två violiner, 1951

Orkestermusik

• Konsert nr 1 för stråkorkester, 1949-50
• Symfoni nr 1 (ofullbordad, två versioner finns), 1951 (bearbetad fram till ca 1957)
• Symfoni nr 2, 1952-53
• Symfoni nr 3, 1954-55
• Konsert nr 2 för stråkorkester, 1956
• Konsert nr 3 för stråkorkester, 1956-57, ur vilken andra satsen, Mesto, ofta har spelats separat
• Symfoni nr 4, 1958-59
• Symfoni nr 5, 1960-62
• Symfoni nr 6, 1963-66
• Symfoni nr 7, 1966-67
• Symfoni nr 8, 1968-69
• Symfoni nr 9, 1970
• Symfoni nr 10, 1972
• Symfoni nr 11, 1973
• Symfonisk sats, 1973
• Symfoni nr 12, De döda på torget, för blandad kör och orkester, 1974
• Vox humana, kantat för solister, blandad kör och stråkorkester, 1974
• Symfoni nr 13, 1976
• Konsert för violin och orkester (Violinkonsert nr 2), 1977-78/1980
• Symfoni nr 14, 1978
• Symfoni nr 15, 1978
• Symfoni nr 16 för altsaxofon och orkester, 1979
• Konsert för viola och orkester, 1979
• Symfoni nr 17 (ofullbordad), 1980

Litteraturhänvisningar

• Barkefors, Laila: Allan Pettersson, En tonsättares liv och verk (1999)
• Aare, Leif: Allan Pettersson (1978)

Se även

• Allan Pettersson-sällskapet