Äskekärrskeppet
Från Rilpedia
Äskekärrskeppet är Sveriges enda vikingaskepp och Nordens bäst bevarade vikingatida handelsskepp. Skeppet, som hittades i Äskekärr norr om Alafors vid Göta Älv, har daterats till 930-talet.
Det var 1933 som en bonde fann skeppet under arbete med dikesgrävning vid en strandäng. Det visade sig vara en knarr, ett 16 m långt handelsskepp med höga fribord, som av reparationerna att döma hade seglat under ca 100 år. När det gick på haven för tusen år sedan var det en fartygstyp som framförallt skulle seglas och kunna ta stor last. Det var helt och hållet byggt i ek, med tätning av fårull och kåda. Originalet finns utställt på Göteborgs Stadsmuseum, så som det en gång hittades i götaälvleran, och är det enda vikingaskeppet som visas i landet.
Innehåll |
Sveriges enda vikingatida skepp
Det är också det enda vikingatida skepp som grävts fram på ursprungligen svensk mark. 1993 hittades i närheten ännu ett fartyg av samma typ, som beräknas ha varit 11 till 13 meter långt och bedömdes vara omkring hundra år yngre. Detta skepp har dock inte undersökts närmare. Ingen av dessa båtar har samband med någon grav. I stället tror man att de kan ha befunnit sig i ett skeppsvarvsområde, eftersom man tidigare också funnit rester av en tredje båt, plus en hästskoformad vall med öppning ut mot älven, 200 m söderut.
Vid flera tillfällen, både vid utgrävningen och senare, har noggranna uppmätningar av Äskekärrskeppet gjorts. Undersökningarna visar att det har varit ett sjödugligt skepp, som använts under många år och sannolikt seglat på de stora haven. Bland annat har man hittat en utbytt del som är 70 år yngre än övriga båtdelar, samt spår av slitage och smärre lagningar.
Äskekärrskeppet saknade stävar när det hittades, vilket gör det svårt att veta hur det egentligen såg ut. Flera försök till rekonstruktioner har gjorts. Under monteringen av skeppet fann man runor. På ett av borden finns runan Fé inristad som kan stå för fä, boskap eller rikedom. Den är också det första tecknet i den vikingatida runraden, den så kallade futharken. Även på mastfoten finns runor, som härleds till den äldre runraden som allmänt slutade användas vid 700-talet.
Det faktum att skeppet är Sveriges enda vikingatida skepp, och att detta skepp är ett exempel på en högt utvecklad skeppsbyggnadsteknik, har gjort att många har intresserat sig för det. De olika rekonstruktionsförslagen berättar mer om hur lite vi vet om skeppen från vikingatiden än hur de egentligen såg ut.
Skeppet hittades omkring 50 m öster om älvfåran med aktern in mot land och med styrbords slagsida, vilket förklarar varför styrbordssidan bevarats bättre. Mycket talar för att stävarna blivit borttagna med avsikt. De kan ha använts till ett annat skepp, möjligen kan de också ha använts till en begravningskista.
Den nästan 13 m långa kölen är svagt bågformad midskepps. Borden är endast 15 till 20 mm tjocka och fästa i varandra med järnnitar med runda huvuden och nitade på insidan över fyrkantiga järnbrickor. Som tätning mellan borden användes drev. Drevmassan består enligt analys av fårull och ett beckartat ämne som överensstämmer med kåda från barrträd. Det sjunde bordparet, som bildar bottnens avslutning, är grövre än de övriga och kan motsvara den långskeppsförstärkning - meginhufr - som är känd från andra samtida skepp.
Göta älv, en viktig handelsled
Göta älv anses redan under äldsta tider ha varit en mycket viktig kommunikationsled mellan kust och inland, där människor, varor och idéer transporterades. Älvens roll växte i betydelse under järnåldern och kontrollen över den hade stor strategisk betydelse.
I trakterna runt Göta älv hittas ibland fortfarande mynt eller smycken av guld och silver samt andra fynd från vikingatiden. Älven nämns ofta i de isländska sagorna som kommunikationsled, liksom utgångspunkt för vikingafärder i väster- och söderled.
Bygden kring Äskekärr präglas av älven, och med den ett flitigt handelsutbyte, transporter och kommunikationer. Flera fynd i området visar att det har funnits en eller flera vikingatida stormannagårdar i området. Under vikingatiden fick Göta älvs kontakt med havet och Europa allt större betydelse. Från älvdalen skeppades järn och timmer, hudar, pälsskinn, smör, ost och levande boskap. Från Europa och andra områden mottogs salt, ulltyger och ibland varor som siden, keramik, glas och ädelstenar.
"Götafjorden"
Vattenståndet på västkusten skall på 500-talet ha varit 4 m högre än nu, vilket innebär att all slättmark kring älven, från inloppet vid havet och upp till dess att älvens fall stigit 4 meter, då låg under vatten. Det innebär att t.ex sträckan mellan Göteborg och Kungälv, som är en stor slätt mellan två bergskedjor, var vattenfylld. Älvens nuvarande bredd där är inte mer än ca 100 meter, men måste alltså under järnåldern ha varit bitvis uppåt 1 km, formande snarare en djup havsfjord, än en älv. För tusen år sedan beräknar man att bredden på Göta älv i höjd med Bohus var ca 500 meter. Själva floden började då där. På vissa platser längre upp vid älven kan det ha funnits stora sjöar, som vid Äskekärr.
Vidfamne
Sällskapet Vikingatida Skepp i Göteborg byggde 1994 en rekonstruktion av Äskekärrskeppet, kallad Vidfamne. Namnet kommer från den legendariske vikingakungen Ivar Vidfamne. Rekonstruktionen gjordes med hjälp av liknande danska skeppsfynd. Vidfamne har med sitt 88 kvm stora segel visat sin sjöduglighet genom att segla till både Danmark och Norge. Man har kommit upp i hastigheter på 11 knop och även kunnat kryssa med skeppet, något som tidigare påståtts inte var möjligt.
Källor
- Populär arkeologi 2004-2, 1995-2
- http://www.alevikingatid.nu/vikingatid.htm
Se även
- Starrkärrs församling
- Vidfamne
- Gokstadsskeppet
- Osebergsskeppet
- Ormen Långe
- Ladbyskibet
- Råsegel
- Långskepp
- Vikingatiden
- Vikingatidens skepp
