Vikingatidens skepp
Från Rilpedia
 |
|---|
| Vikingatiden |
Det är genom fyra olika sorters källor som vi har kunskap om vikingatidens skepp. Arkeologiska fynd ger oss en mycket närgången bild av detaljer i olika skeppskonstruktioner och givetvis också olika skeppstyper. Samtida bilder ger viktig information om kanske främst segelkonstruktioner. De skrivna källorna ger oss uppgifter om olika skeppstyper, storlekar, hur de användes, bemålningar etc. Rekonstruktioner av fynd ger oss en god uppfattning om bland annat de olika skeppstypernas sjöegenskaper.
Innehåll |
Arkeologiska fynd
Mer eller mindre välbevarade fynd av dåtidens skepp är numera relativt omfattande. Bland de bäst bevarade kan nämnas de unika skeppen från de norska gravhögarna i Oseberg och Gokstad. Äskekärrskeppet är ett förhållandevis välbevarat nordiskt vikingatida skepp av typen knarr, funnet i Ale kommun strax utanför Göteborg. Fyndområdet har visat sig vara ett skeppsvarvsområde, i motsats till flertalet övriga nordiska fynd gjorda i samband med gravar. Till skillnad mot vikingatida båtar, är Äskekärrskeppet hittills det enda svenska fyndet av ett vikingatida skepp (dessutom på historiskt svensk mark). Ladbyskibet i Danmark räknas, trots sämre bevaringsförhållanden, till kategorin praktfulla gravskepp. Fynden från Roskildefjorden i Danmark på 1960-talet innebar ett viktigt steg för marinarkeologin i samband med att man då lyfte de fem skepp som påträffats. Ett av dem visade sig vara ett långskepp från Dublin. Inne i Roskilde hamn har man i senare tid påträffat ytterligare vikingaskepp.
Samtida bilder
Det främsta bildmaterialet när det gäller vikingatidens skepp utgörs av de s.k. bildstenarna från Gotland från 600-700-talen. Dessa visar nästan uteslutande skepp under segel. Då bilderna är mycket detaljrika ger de oss en unik möjlighet att rekonstruera och förstå den dåtida segeltekniken. Märkligt nog finns ytterst få skeppsbilder på vikingatidens runstenar. I Danmark är dessa 4% av det totala runstensmaterialet, i Norge 2% och i Sverige endast 0,7%. Av dessa är de danska och några från Östergötland inte att räkna som nordiska skepp. De har bland annat rammkonstruktion och återger troligtvis den östromerske kejsarens krigsskepp, s.k. dromoner.
De skrivna källorna
Genom dåtida nedteckningar möter vi mängder av berättelser om vikingatidens skepp. Det är det omfattande isländska skriftmaterialet som ger informationen. Snorre Sturlasson beskriver till exempel kung Olav Tryggvassons väldiga skepp Ormen Långe.
I Egil Skallagrimssons saga återges samtliga de skeppstyper som vi förknippar med vikingatiden. Dessa uppräknas nedan:
Långskepp är ofta förekommande i sagan vilket beror på att Egil och hans kamrater var kampglada vikingar som ofta företog sjötåg. När till exempel islänningen Arinbjörn beslutade sig för att fara i viking, rustade han tre stora långskepp som kunde bära trehundra man. En annan viking, Torolv, lät sjösätta ett stort långskepp. Han bemannade det med mer än hundra man, allesammans präktiga och välbeväpnade folk. Själv hade Egil ett långskepp som kunde rymma hundra man eller mer.
Det fanns emellertid även mindre långskepp. Torolv, som omtalats ovan, ägde också ett långskepp på endast sextio man. På detta satt ett drakhuvud och han utstyrde det på det präktigaste sätt.
En snäcka var ofta en benämning på ett dåtida krigsskepp, uppenbart gjorde man skillnad på denna typ och ett långskepp. När Torolv och Eyvind lambe skulle besöka kung Harald använde de sig av ett sådant skepp: ”De kom dit med en tjugobänkad, väl bemannad snecka, som de förut haft i viking.” Uppgifter som denna tyder på att snäckorna varit mindre än långskeppen.
Vikingatidens skepp förknippas tyvärr alltför ofta och ensidigt av dåtidens krigsskepp. Så har det givetvis inte varit. Av alla de tiotusentals vikingaskepp som seglat i nordiska vatten har endast ett fåtal varit krigsskepp. Övriga skepp har färdats långsamt, legat djupt och varit packade med handelsvaror.
Karven är en sådan ”fredlig” skeppstyp. En karve hade, trots att det varit ett mindre skepp, uppenbart medfört en hög status för sin ägare. I Egil Skallagrimssons saga framgår det att karvarna varit målade på utsidan: ”De hade en karve, som roddes av tolv eller tretton man vid var reling och de hade nära trettio man med sig. Detta skepp hade de vunnit under sommarens vikingafärd. Det var målat ovan vattnet och mycket vackert. När de kom till Tore, blev de väl mottagna och stannade där en tid. Karven låg tältad vid stranden framför gården.” Både skeppstypens begränsade storlek och dess höga status framgår när sagan senare berättar om Rognvald kungasons skepp. Han hade ”en sexårad karve, målad helt och hållet ovan vattnet. I denna hade han med sig tio eller tolv man, som alltid följde honom.”
Direkta handelsskepp fanns i tre olika former: ”lastbåt”, ”skuta” och ”knarr”. En av sagans lastbåtar hade en besättning på tjugo man. En omtalad skuta var bemannad med upp till trettio man och var dessutom mycket snabbrodd. Knarren var vikingatidens största lastskepp. Skeppet var djupgående med höga skrovsidor och var därför väl lämpat för seglatser på Nordsjöns och på Atlanten. Tack vare knarrarna kunde nordborna befolka Atlantöarna, inte minst då man på skeppen kunde föra över levande boskap. När Egil Skallagrimsson och hans kamrat Kvällsulv en gång skulle segla iväg ”utrustades två stora knarrar för färden. På vardera hade de trettio vapenföra män och därtill kvinnor och barn.”
Rekonstruktioner av fynd
Genom kopior/rekonstruktioner av skeppsfynd har man kunnat återskapa originalskeppen på en tämligen säker grund. Dessa kopior, även benämnda replikas, ger oss en unik möjlighet att rätt försöka förstå ett skepps sjövärdighet och seglingsegenskaper men också hur livet ombord kan ha tett sig. I de långsmala krigsskeppen har det funnits minimal plats för utrustning medan de lastdryga knarrarna har varit betydligt mera funktionsdugliga för till exempel landnamnsfolk, dvs. bosättare. I österled talas om att man dragit eller forslat skeppen över land kortare sträckor mellan olika ryska floder. Detta måste ha inneburit att de här använda skeppstyperna har varit av mycket beskedlig storlek. Redan ett medelstort, dåtida skepp har nämligen varit ytterst otympligt att föra över land.
Genom färder med dessa kopior har man fått en god kännedom om den hastighet som skeppen färdades med. Vikingatidens handelsskepp har kunnat hålla en genomsnittshastighet på 6-8 knop. Hastigheten har givetvis varit beroende på skeppstyp och last. Ett krigsskepp har dessutom kunnat utnyttja roddarna och på detta sätt vunnit fördelar i snabbhet. Ett unikt dokument finns bevarat som berättar om ett handelsskepps hastighet. I handelsmannen Ottars bevarade resebeskrivning från ca 870 nämns att han behövde fem dygn att segla från Oslofjorden i Norge till Hedeby, nuvarande Slesvig. Berättelsen återger sjörutten utmed svenska Västkusten och ner genom danska Bälten. Med 16 timmars dagssegling innebär detta en hastighet på 5 knop eller en genomsnittlig distans på 75-80 sjömil per dag.
Se även
- Äskekärrskeppet
- Gokstadsskeppet
- Osebergsskeppet
- Ormen Långe
- Vidfamne
- Ladbyskibet
- Långskepp
- Råsegel
- Vikingatiden
Litteratur
- Ottar og Wulfstan - to rejsebeskrivelser fra vikingetiden. Vikingeskibshallen i Roskilde 1983.
