Ismås
Från Rilpedia
| ?Ismås | |
|---|---|
 Ismås, ungfågel. Notera svarta tecken på vingar och stjärt, samt "smutsigt" ansikte.
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Underordning: | Måsfåglar Lari |
| Familj: | Måsar och trutar Laridae |
| Släkte: | Pagophila Kaup, 1829 |
| Art: | Ismås P. eburnea |
|
|
|
| §Pagophila eburnea Auktor: Phipps, 1774 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Ismås (Pagophila eburnea) är en högarktisk fågel som är ensam monotypisk art i sitt släkte Pagophila som tillhör familjen måsar och trutar.
Innehåll |
Utseende och läte
Ismåsen har två åldersklasser och är stor som en fiskmås, fast den känns kraftigare och mer kompakt på grund av sina bredare vingar, tjockare kropp, och kortare hals och fötter. Den flyger med spänstiga, lätta, fjädrande vingslag. Den vuxna fågeln är helvit med svarta ben, grå näbb med gul näbbspets. Förstaårsfåglarna har vit dräkt som är beströdd med svarta prickar på vingarna och med ett gråsmutsigt ansikte.
Den har ett tärnliknande läte; kriääh.
Utbredning och biotop
Den har en cirkumpolär utbredning i de högarktiska områdena där den finns ute på isvidderna och vid karga kuster
Ismås i Sverige
Ismåsen är en sällsynt gäst i svenska farvatten som har observerats på vintern vid ett 20-tal tillfällen. Första dokumenterade observationen skedde 1818 i Halland. Den har främst observerats kring Sveriges västkust men även utmed kusterna av Östersjön, vid Vänern, i Lycksele lappmark och som längst söderut i Simrishamn.[1]
Häckning, föda etc
Det råder stora luckor i kunskapen kring ismåsen. Den häckar vid klippor och lägger en till tre olivfärgade ägg i ett bo på marken som är fodrat med mossa och sjögräs. Den lever av fisk och skaldjur men äter också kadaverrester av exempelvis säl. Den är känd för att följa efter isbjörnar, vars exkrementer den också äter, och andra rovdjur för att äta av bytesrester.
Referenser
Noter
Källor
- Engelska Wikipedia - Ivory Gull
- Lars Larsson, 2001, Birds of the World, CD-rom
- Killian Mullarney, Lars Svensson och Dan Zetterström: Fågelguiden, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1999, sid. 180-181. ISBN 91-34-51038-9.
Externa länkar
- SOF - Fyndhistorik för ismås i Sverige
