Högerextremism
Från Rilpedia
Högerextremism, ultrahöger eller högerradikalism är termer som används för att beskriva en politisk grupp eller åskådning långt till höger om genomsnittet.
Beteckningen högerextremism kan specifikt syfta på åsikter som anses ligga åt höger och som är motståndare till ett demokratiskt politiskt system. Företrädare har då varit militanta, revolutionära och utomparlamentariska grupperingar som verkar utanför den politiska demokratin.[1] Högerextremism brukas i vissa sammanhang främst på personer eller grupper som förespråkar någon form av rasideologi där nazism kan vara en betydande del. Motstånd till universella värden som FN:s konvention om mänskliga rättigheter eller idén om likhet inför lagen har varit framträdande inom högerextremism.[2]
Termen används för att beskriva politiska grupperingar, rörelser och partier som är svåra att placera inom konventionell högerpolitik. De frågor som anses ligga till höger är ofta sociokulturella frågor som berör synen på medborgarskap och invandring, lag och ordning samt familjen.[3] Inom ekonomiska frågor skiljer man sig åt, men sedan 1990-talet har mittenpositionen med försvar av välfärdsstaten dominerat.[3] Även det tyska Nazistpartiet och den italienska fasciströrelsen förespråkade i motsats till sina föregångare en kraftig styrning av ekonomin.
I vissa bredare sammanhang inkluderas alla som har en negativ inställning till invandring av människor från andra kulturer, som vill att landet ska präglas av den egna etniska och kulturella majoritetskulturen i en nationalstat, utan att förespråka den rasistiska idén att människor ur den egna gruppen på något sätt skulle vara mer värda än andra människor. Det innebär att högerextremism är ett relativt begrepp som skiljer sig åt mellan olika länder och förändras över tiden. Termen högerextremism används bland annat inom den seriösa forskningen men kan, liksom extremistbegreppet överhuvudtaget, även användas i pejorativt syfte om politiska motståndare, då de som stämplas som höger- eller vänsterextrema sällan eller aldrig använder beteckningen på sig själva.
Innehåll |
Användning av begreppet
I dagens Sverige föknippas höger ofta med begrepp som marknadsliberalism och nyliberalism. Högerextremism har dock inget med detta att göra, utan ser till exempel gärna att staten har ett stort inflytande över näringslivet. Det handlar alltså om ultrakonservativa, reaktionära, nationalistiska rörelser som inte har någonting med liberalismen att göra. Högerextremism kan finnas inom alla kulturella traditioner. I Indien stöder exempelvis en liten minoritet en aggressiv form hinduisk nationalism som kan beskrivas som högerextrem. I det följande diskuteras dock endast högerextremism i västvärlden. I Sverige brukar termen "högerextremism" användas synonymt med "extrem nationalism" och betonande av den inhemska kulturtraditionen samt xenofobi (främlingsfientlighet) och det är den betydelsen som avses i den här artikeln.
I boken Extremhögern (1991) av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson introduceras två huvudvarianter av högerextremism: ultrahöger och fascister. Skillnaden är att de förra accepterar demokratins grundprinciper medan fascister medvetet avvisar ett demokratiskt statsskick.
Stieg Larsson grundade även stiftelsen Expo specialiserat på studier av högerextremism.
Högerextrema partier har ofta en negativ inställning till invandring, ofta även till internationella adoptioner.
I kulturfrågor, betonas starkt den inhemska kulturen och traditionen. Detta hindrar dock inte ett internationellt kulturellt utbyte högerextrema anhängare emellan inom västervärlden; så kallad vit makt-musik produceras följaktligen i hela västvärlden.
Högerextrema anhängare är vidare uttalat antisocialistiska och antiliberala.I ekonomiska frågor saknas marknadsekonomiskt hållbara teorier. Nämnas kan dock de korporativistiska ståndpunkterna och motståndet mot storföretag och internationell företagsamhet. Ett annat kännetecknande drag för många av de grupper som ibland kallas "högerextrema" är ett starkt motstånd mot USA:s utrikespolitik och mot staten Israel.
På grund av tron på den starkt centraliserade och starka statsorganisationen ryms oftast inte jämställdhetsfrågor på agendan utan människor finns för nationens fortbestånd. Kvinnor ses som producenter av möjliga goda medborgare - eller som den liberala läraren Jenny Wahlman skrev 1933: "Kvinnor finns inte för att leda utan för att lyda.", då hon beskrev sina erfarenheter av Tyskland efter Hitlers och nationalsocialisternas maktövertagande. Den egna starka staten ser den egna ursprungsbefolkningen som en essentiell tillgång för statens överlevnad och månar i hög grad om de egna traditionerna i alla kulturella avseenden. Ett exempel på dylik konservativ hållning är Stalins till kompositören Dmitrij Sjostakovitj, som ålades att komponera mer ryskt och i nationalistisk riktning.
Kritik mot begreppet
Begreppet högerextrem har kritiserats från vissa konservativa håll. Anledningen är att man uppfattar det som ett sätt att bunta ihop konservativa med fascister, i syfte att delegitimera konservatismen.
Vidare anser man att de sedan länge etablerade demokratiska högerpartierna inte har haft, eller har, några gemensamma ståndpunkter med de grupperingar som idag kallas högerextrema. Dagens höger implicerar idag ofta en ideologi som betonar den personliga friheten samt verkar för en politisk linje där man vill sänka skatterna i syfte att öka valfriheten för den enskilde (se f.ö. nyliberalism). Detta står i kontrast till många av de nationella partiernas idé om att egenintresset ibland måste stå tillbaka för allmänintresset, och betonandet av nationell solidaritet mellan samhällsklasserna inom en nation; att med "höger" mena konservativa och, på sin tid, nationella, reaktionära och antidemokratiska krafter äger dock full legitimitet. Under det sekel som passerat sedan demokratins genombrott har en betydande förskjutning skett på den politiska skalan: Vid 1900-talets början räknades exempelvis liberalismen, som varande en progressiv rörelse, till den politiska vänstern (så heter till exempel de liberala partierna i Danmark respektive Norge ännu Venstre). Folkpartiet och socialdemokraterna klassades som "vänster" eftersom de gemensamt stod för allmän rösträtt, avskaffade adelsprivilegier, motstånd mot kungamakt och annat som dåtidens höger motsatte sig. Efter andra världskriget skedde vad som inom statsvetenskapen brukar kallas för "tuschstreckets förskjutning": genom att den politiska skiljelinjen istället kom att handla om synen på ägande, skatter, offentlig sektor försökts mitten i partipolitiken. Den tydligaste effekten av detta var att folkpartiet kom att betraktas som ett borgerligt parti.
Slutligen anser man att kopplingarna mellan högerextremism och traditionellt konservativa värderingar om nationen, fosterlandet eller familjen är felaktiga. I stället sägs nationalsocialismen vara en form av socialism (se [1]). Om detta råder naturligtvis inte någon politisk konsensus, då inget etablerat parti i Sverige vill förknippas med denna lilla men mycket medialt märkbara subgruppering i samhället.
Se även
- Högerpopulism
- Högerradikalism
- Nykonservatism
- Nationalsocialism
- Fascism
- Vit makt
- Extremism
- Nationalism
- Nationalistiska partier
- Reaktionär
- nyliberalism
Referenser
- ↑ - Nationalencyklopedin - Högerextremism
- ↑ Jens Rydgren och Anders Widfeldt Från Le Pen till Pim Fortuyn, Liber. Sidan 27 ISBN 91-47-07376-4
- ↑ 3,0 3,1 Jens Rydgren och Anders Widfeldt Från Le Pen till Pim Fortuyn, Liber. Sidan 26 ISBN 91-47-07376-4