Från Rilpedia

Nationella Fascistpartiet Partito Nazionale de Fascista
Partiledare	Benito Mussolini 7 november 1921 till 25 juli 1943
Grundat	7 november 1921 Upplöst 27 juli 1943
Huvudkontor	Rom
Politisk ideologi	Fascism, Nationalism, Korporativism
Färg(er)	Svart

Partito Nazionale Fascista (it. Nationella fascistpartiet), var ett politiskt parti i Italien som innehöll regeringsmakten 1922-1943, från 1925 med diktatorisk medel. Det har ofta liknats med nazistpartiet i Tyskland, för vilket det fått stå som förebild, oaktat de väsentliga skillnader som trots yttre likheter råder mellan fascism och nazism. Dock utan rasismen.

Bakgrund

Italien fick trots sitt deltagande stå till stor del lottlöst i fredsförhandlingarna efter första världskrigets slut, och i och med ekonomisk nedgång och arbetslöshet fick socialistiska och även extremt nationalistiska rörelser snabbt fäste. 1919 ledde krigshjälten och poeten Gabriele d'Annunzio en grupp anhängare in i staden Fiume på den italienska gränsen och ställde krav på dess återförenande med Italien. Kuppen blev ett politiskt misslyckande, men bejublades av såväl Fiumes italienska majoritetsbefolkning som av breda lager i landet som helhet. Samma år organiserade den tidigare vänstersocialisten Benito Mussolini sina kampgrupper, eller fasci di combattimento, i Milano.

Grupperna syftade till att bekämpa socialister och fackföreningar i det av politiska kriser och ekonomisk depression härjade landet. Till stor del var rörelsens manifest ren populism men bland kraven fanns också ekonomisk och politisk stabilitet samt social upprustning. Militära och nationalistiska paroller stod som centrala och rörelsen fick stöd bland både fattiga arbetare (som ett alternativ till den internationella kommunismen) och bland borgerliga grupper (på grund av skräcken för ett socialistiskt övertagande efter revolutionen i Ryssland).

Partiets etablering

Rörelsen var formellt opolistisk, men 1921 organiserade den sig i form av ett parti och fick nära 7 procent av rösterna i det allmänna valet vilket innebar 36 mandat i första kammaren. Ledande män vid sidan om d'Annunzio och Mussolini själv var krigshjälten Italo Balbo, Michele Bianchi, Emilio de Bono och Cesare De Vecchi. År 1922 hade rörelsen, om än utanför parlamentets väggar, växt sig tillräckligt stark för att leda den så kallade marschen mot Rom, och krävde den liberale regeringschefen Luigi Factas avgång, på grund av dennes svårigheter att bemästra den dåliga ekonomiska situationen. Marschen saknade, efter ett mordförsök på d'Annunzio, till en början ledning, men sedan Mussolini själv övertagit ledningen för protestmarschen blev manifestationen framgångsrik och kung Viktor Emanuel beslutade pressad att utse Mussolini till premiärminister som ledare för en koalition av borgerliga partier.
Sedan han förlänats extraordinära fullmakter för att bekämpa den stegrande inflationen stärktes fascisternas grepp om Italien. 1923 genomdrevs en valreform, som innebar att det parti som fick flest röster skulle få två tredjedelar av de deputerade, och samma år gick fascisterna samman med nationalistpartiet under namnet Partito Nazionale de Fascista. Fascistiska svartskjortor patrullerade gatorna och anses vid sidan om den stora förhoppningen att radikalen Mussolini hade vad som saknats för att bemästra landets stora problem ha haft stor betydelse för den kommande valsegern. I valet i maj 1924 fick fascisterna över 65 % av rösterna, till stor del på grund av socialisternas splittring. Därmed koncentrerades den politiska makten helt i PNF: s händer.

Oppositionen var ännu ej krossad, men samma år mördades den ledande socialistledaren Giacomo Matteotti, troligen av fascistiska agenter, och i januari 1925 införde Mussolini. en formell enpartistat och började formellt att omnämnas il Duce, ett epitet som tidigare tillfallit d'Annunzio. 1928 infördes en ny parlamentsreform som i realiteten innebar att fascismens Stora Råd, Il Gran Consiglio del Fascismo, tillsatte samtliga deputerade genom en ensam röstlista. Från 1939 sköttes denna uppgift av de självständiga så kallade korporationerna genom ett semidemokratiskt system som gav visst folkligt självstyre i inre angelägenheter. Den reella makten låg emellertid i Stora Rådets händer. 1936 utropades formellt det nyromerska imperiet i deputeradekammaren med fascistpartiet som ledande politisk kraft.

Partiet under andra världskriget

Efter Italiens närmande till Tyskland började motgångarna. Italien inträdde i kriget på Nazitysklands sida 1940 efter att tidigare utan repressalier ockuperat Abessinien och Albanien, och 1942 föll avgörandet i Nordafrika. Följande år landsteg de allierade på Sicilien och i Italien och av fruktan för utgången lät Stora Rådet under Dino Grandis ledning den 25 juli 1943 avsätta Mussolini. Ledande bland kuppmakarna var förutom Grandi krigshjältarna de Balbo och de Vecchi, som motsatt sig ett närmande till det under första världskriget fientliga Tyskland. En övergångsregering under Pietro Badoglio, tidigare general i kriget mot Abessinien, som den 27 juli lät förbjuda partiet. Mussolini fritogs genom en tysk intervention kort efter och ledde en exilregering i Salo som ledare för ett nytt fascistparti, PFR, i realiteten en renodlad tysk lydregim. PFR upplöstes i samband med Mussolinis död och Tysklands sammanbrott våren 1945.