Gudrun Ensslin
Från Rilpedia
Gudrun Ensslin, född 15 augusti 1940 i Bartholomä, Baden-Württemberg, Tyskland, död 18 oktober 1977 i Stuttgart, Baden-Württemberg, var en av grundarna av Röda armé-fraktionen.
Ensslin växte upp i orten Bartholomä där fadern Helmut Ensslin var präst. Mellan 1960 och 1963 studerade Ensslin språkvetenskap och pedagogik i Tübingen. 1964 studerade hon språkvetenskap i Väst-Berlin. Hennes liv kom att förändras när hon träffade Bernward Vesper, och tillsammans blev de alltmer politiskt intresserade. De gifte sig 1965 och grundade bokförlaget Studio für neue Literatur, som dock endast kom att publicera en bok. De fick en son, Felix, innan Ensslin 1968 lämnade Vesper och följde med Andreas Baader till Frankfurt am Main.
Ensslin var aktiv i studentprotesterna i Berlin den 2 juni 1967 då pacifisten Benno Ohnesorg sköts till döds av polisen. Hon ställde sig framför ett av studentorganisationens lokalkontor efter kravallerna och skrek slagord mot den västtyska regimen. I sin dagbok skrev hon: ”Den här fasciststaten kommer att döda oss alla! Det är den sortens svin (’Schweine’) vi kämpar emot. Med Auschwitzgenerationen kan man inte argumentera, den förstår bara våld. Vi måste beväpna oss!”. Med uttrycket ”Auschwitzgenerationen” syftade Ensslin på den tyska generation som byggt Auschwitz och fört våldet och mördandet till sin yttersta spets.
Ensslin var, jämte Ulrike Meinhof, RAF:s ideolog. För Ensslin var inte brukandet av våld ett självändamål. RAF föddes ursprungligen ur den tyska fredsrörelsen, men när polisen i juni 1967, som Ensslin ansåg, "avrättade" pacifisten Ohnesorg, fanns det inte längre några alternativ. Ensslin manade till anti-imperialistisk kamp. Hon jämförde nazisternas våld mot judarna med USA:s bombningar i Vietnam. Hon menade, att det i princip inte var någon skillnad mellan det judiska barnet som sprang med händerna över huvudet i Warszawas getto och de vietnamesiska barnen som förtvivlat försökte fly napalmen.
Genom våldsaktioner ville RAF visa att den västtyska staten var sårbar. 1968 försökte Ensslin och hennes pojkvän Baader bränna ner två varuhus i Frankfurt am Main. Efter att ha blivit tillfälligt frigivna 1969 till följd av ett överklagande, flydde de till Paris. När Baader arresterades lyckades hon övertyga sin väninna Ulrike Meinhof att frita honom i maj 1970. Efter fritagningen skapades RAF (Rote Armee Fraktion) med Ensslin och Baader som ledare av gruppen. Fram till våren 1972 var Ensslin en av de drivande bakom RAF:s attentat och bankrån i Västtyskland. Ensslin greps 7 juni 1972 i Hamburg. Hon dömdes därefter i den längsta och dyraste rättegången i Tysklands historia. Inte förrän den 28 april 1977 föll domen mot Ensslin; hon dömdes till livstids fängelse för fyra mord och en rad mordförsök.
På morgonen den 18 oktober 1977, efter Dödsnatten, påträffades Ensslin och Baader döda i sina celler i högsäkerhetsfängelset Stammheim utanför Stuttgart. En tredje RAF-medlem, Jan Carl Raspe, var dödligt sårad och avled senare på sjukhus. Officiellt konstaterades självmord, men RAF:s sympatisörer hävdade, att Ensslin, Baader och Raspe hade mördats med den västtyska statens goda minne. En fullständig undersökning av dödsfallen har aldrig kommit till stånd.
Källor
- Delar av artikeln är översatta från engelskspråkiga Wikipedia den 7 januari 2006
- Aust, Stefan, Baader-Meinhof: sju år som förändrade Förbundsrepubliken. Stockholm: Symposion 1990. ISBN 91-7868-235-5
Litteratur
- Kapellen, Michael, Doppelt Leben: Bernward Vesper und Gudrun Ensslin; die Tübinger Jahre. Tübingen: Klöpfer und Meyer 2005. ISBN 3-937667-65-2
- Koenen, Gerd, Vesper, Ensslin, Baader: Urszenen des deutschen Terrorismus. Köln: Kiepenheuer und Witsch 2003. ISBN 3-462-03313-1
- Weidenhammer, Karl-Heinz, Selbstmord oder Mord?: das Todesermittlungsverfahren: Baader, Ensslin, Raspe. Kiel: Neuer Malik Verlag 1988. ISBN 3-89029-033-7
