Båstadskravallerna
Från Rilpedia
 |
Denna artikel eller stycke har ansetts innehålla text med låg reell substans. Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information. |
Båstadskravallerna kallas de händelser, av media kallade kravaller, i Båstad som stoppade en tennismatch i Davis Cup 1968 mellan Sverige och Rhodesia. Det blev den mest våldsamma konfrontationen mellan svenska polisen och demonstranter under 1960-talet. Det följdes av en dialog mellan Sveriges regering och alla inblandade för att stävja våldsupptrappningen. I mars 2009 organiserades en liknande aktion i Malmö av organisationen Stoppa matchen i protest mot israeliska tennisspelare.
Innehåll |
Bakgrund
I Båstad skulle Sverige spela en tennismatch mot Rhodesia den 3 maj 1968. Till denna samlades den första gemensamma nationella protestaktionen som solidaritetsrörelsen genomförde på 1960-talet. Sedan 1950-talet hade kampen mot rasistiska regimer i södra Afrika varit både liberalers och socialdemokraters främsta internationella solidaritetsfråga.
Hundratals grupper hade arbetat runtom hela Sverige för bojkotter och böcker som kritiserade apartheidpolitiken kunde säljas i nästan hundra tusen exemplar. Det gjorde ett brett samarbete bland präster, ungdomsförbund och utomparlamentariska grupper möjligt för att protestera och visa sin åsikt eller att handgripligen försöka stoppa matchen.
Händelseförloppet
Ett polisuppbåd fanns på plats för att hindra demonstranterna att störa tennismatchen.
Demonstrationståget
Demonstranterna samlades på den kommunala parkeringsplatsen vid Pershög, som anvisats dem av länspolischefen. Klockan 12.15 gavs de första instruktionerna från demonstrationsledningens högtalarbil: "Enligt tillståndet vi fått skall vi marschera tre och tre. Följ era ledare, ta inga egna initiativ!" Demonstrationståget lämnade Pershög klockan 12.55. Det totala antalet demonstranter beräknas vara knappt 600.
Texter på plakat och banderoller
"Ny vinst för Marcus Smith" — "Frihet åt Zimbabwe" — "Låt läktarna stå tomma" — "Rasister Smithar ner Båstad" — "Den vite spelar boll, den svarte ingen roll" — "Rashat, Rhodesia, Tennis" — "Följ FN, bojkotta Smith!" — "Bekämpa imperialismen i Vietnam, i USA, i Sverige" — "Vit sport, vit rasism" — "Rhodesia go home!!" — "Bojkott mot DC-matchen" — "Ned med Svenska Tennisförbundet." — "Anti Apartheid" — "Idrott och politik hör inte ihop anser Wallenberg, C. de Geer, Mats Hasselquist, T. Tegner, Ian Smith, USA-imperialismen" — "Zimbabwe yes, Rhodesia no! Kill Smith" — "DC-match är stöd åt Smith" — "Vita spelar boll! Svarta spelar ingen roll ...""Advantage Wallenberg' — "Var lugn — men stoppa matchen!" — "Ut med svenska företag ur Rhodesia" — "Wallenbergs Enskilda Tennisförbund".
Slagord
Under hela vägen ropade man slagord: "Zimbabwe! Zimbabwe!" — "Krossa fascismen!" — "Stoppa matchen!" — "Hasselquist är rasist! Davidsson är fascist!" Mot den sistnämnda ramsan protesterade prästen Ingemar Simonsson från Båstad skarpt och hotade lämna tåget om den upprepades. Enligt uppgift hördes den sedan inte igen förrän nere vid den norra grinden under polisens vattenbegjutning av sittdemonstranter. Omkring 13.05 börjar det främre ledets demonstranter ställa upp på Dalmanska tomten. Klockan 13.10 nådde det bakre ledet fram till Kyrkogatans mynning och svängde upp i den smala backen mot norra grinden. Klockan 13.13 lämnar aktionsgruppens medlemmar vid Dalmanska tomten sina platser och går ner och sätter sig framför övre grinden. Kvar på Dalmanska tomten står nu endast en fåtalig skara.
Händelser vid våta (norra) grinden
Demonstranterna i bakre ledet marscherade upp mot den norra grinden. Därmed inledde man en illegal demonstration, eftersom man enligt tillståndet skulle uppehålla sig någonstans åtminstone trettio meter från grindarna. Ledet löstes upp efter hand och man stod till slut över hela gatans bredd. Demonstranterna ropade i kör och klappade i händerna. Några skakade i grinden. Ingen var beväpnad med vare sig järnrör eller käppar, vilket påstås i polisrapporten. Däremot bar man plakat. Enligt vittnesmål från en av polismännen försökte någon av demonstranterna att dra bort en del av taggtråden. Efter tillsägelse lät han den vara. Plötsligt gick grinden upp och öppnade sig. Troligen brast kedjan när man rytmiskt skakade i grinden. Att det inte var väntat framgår både av bilder och en mängd vittnesmål från demonstranter; det var helt enkelt inte meningen att den skulle gå upp och därför blev demonstranterna stående och visste inte riktigt vad de skulle göra härnäst. Poliser försöker i första hand tränga undan demonstranterna så att det skall gå att dra igen grindarna igen. Många i det första ledet drar sig också undan åt sidorna, men andra tränger på bakifrån Men snart har de främsta poliserna fått fram sina batonger, och en del slår tämligen besinningslöst rakt in i högen av demonstranter. Många demonstranter ropade nu att man skulle sätta sig ned samtidigt som andra försökte hjälpa undan de skadade. I nästa skede har demonstranterna satt sig ner. Men man har satt sig så att grindarna fortfarande inte går att få igen. När poliserna går till angrepp mot de sittande kastas de första äggen Sedan kommer vattnet från brandsprutan. Det har då fortfarande inte gjorts något stormningsförsök eller några beväpnade angrepp från demonstranternas sida. Men man har suttit i vägen, och man har hindrat polisen att stänga grindarna. Plötsligt upphörde vattenbegjutningen. En av de demonstranter, som betalat biljett och såsom åskådare kommit in på stadion, hade sprungit fram och skurit av slangen. Han anhölls genast, men demonstranterna fick ett ögonblicks andrum medan en ny slang plockades fram. .Hela det förlopp som här har skildrats tog enligt endast omkring fem minuter. Under den följande vattensprutningen av sittande demonstranter inträffade ytterligare en sensationell upptrappning: man började från polisens sida använda tårgas. Tårgasen, som sprutades ut rakt framför grinden, tycks ha kommit i beröring med vattenstrålen. Nu började demonstranter överallt hosta och harkla och spotta, ögonen rann och många sprang undan i panik och ropade "Gas! Gas!" När vattensprutandet så småningom upphört ryckte i stället motdemonstranter, ett medborgargardet. in från andra hållet. Man började välta runt med den lösa biljettkuren, som sedan rullades och knuffades mot demonstranterna.
Händelser vid torra (södra) grinden
Händelseförloppet vid den södra grinden blev betydligt mindre dramatiskt. Strax efter det marschen kommit fram till Dalmanska tomten gick ett stort antal demonstranter ner och satte sig framför södra grinden. Först efter beslutet att matchen inte skulle spelas satte polisen in en attack mot denna sittdemonstration. Man började rycka och slita och dra i de demonstranter som satt ytterst. Man släpade bort en flicka genom att dra henne i håret, slog andra i ansiktet, sparkade dem i magen, rev sönder deras kläder.
Gruppen inne på tennisstadion
De demonstranter som betalat biljett och gått in på stadion förhöll sig till en början passiv. Men efter en stund kastade de diverse föremål mot tennisbanan. En flicka rusade snabbt ner på banan. Hon infångades snabbt av fyra polismän. Flera av innegruppens medlemmar arresterades
Den kvarvarande demonstrationen
Ett antal demonstranter från främst parlamentariska partiers ungdomsförbund stod kvar vid Dalmanska tomten
Målet uppnått
Demonstrationerna gjorde att matchen fick flyttas till "hemlig ort", som senare visade sig vara i Frankrike. Sverige vann med 4-1 i matcher.
Efterspel
En mycket ensidig bild av demonstrationerna speds via tidningar, radio och TV. Mediabilden har granskats i detalj, se Bo Lindblom: "Fallet Båstad". I pressen riktades stark kritik mot de demonstranter som sades ha brukat våld. Aktivisterna var däremot nöjda med att målet för deras aktion, att stoppa matchen, hade uppnåtts.
Den 14 maj 1968 ordnade Sveriges regering en konferens med 59 inbjudna ungdomsorganisationer varav flera från vad som då kallades yttersta vänstern. Det skedde tre dagar efter de dittills värsta sammandrabbningarna under majrevolten i Paris med hundratals sårade och många utbrända bilvrak som använts som barrikader. De radikala på ungdomskonferensen riktade sin kritik främst mot regering och press. Flertalet på mötet hyllade icke-våldsprincipen vid demonstrationer men meningarna gick starkt isär om vilka som skulle ge tillstånd till demonstrationer, flera föreslog en parlamentarisk grupp. Sveriges dåvarande statsminister Tage Erlander meddelade i ett avslutningsanförande att Ingvar Carlsson skulle ges i uppdrag att se över lagstiftningen kring demonstrationsrätten.
I Sveriges riksdag tog debatten också fart. Tage Erlander drog paralleller till 1930-talet och kritiserade vänsterkretsars våld då. Han hävdade att vänstersidans våld kan föda våld på annat håll. Högerns gruppledare Gösta Bohman reagerade skarpt och kritiserade Erlander för att vara mer intresserad av att kritisera vad som kallats reaktionära krafter än att ta avstånd från våldsmetoderna i Båstad. Högerledaren Yngve Holmberg tyckte att statsministern skulle utestängt de radikala grupperna från konferensen - ”Regeringen har verkligen ingen anledning att slå sig ner för att underhandla och diskutera med dem som genom sitt lagtrots och sitt förakt för demokratin skapar just de problem, som det gäller att lösa.” Straffen för dem som skadat poliser i Båstad blev mycket milda.
En dokumentärfilm om händelserna, "Den vita sporten", fick Guldbaggepris
Referenser
- Anno 1968, Norden och SvD, Malmö 1969.
- Setréus, Åke: Aktion Båstad. (Dokumentsamling och diskussion utgiven av Båstadaktivisterna). Johanneshov 1968.
- Lindblom, Bo (red): Fallet Båstad. En studie i svensk opinionsbildning. WW-serien Nu!, 1968
Källa
Lindblom, Bo (red): Fallet Båstad. En studie i svensk opinionsbildning. WW-serien Nu!, 1968
