Häradshövding

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Häradshövding (fornsvenska: hæraþshöfþingi) var en juridisk befattning som funnits minst sedan medeltiden. Redan i början av 1200-talet finns i latinspråkiga brev en befattning kallad prolocutor, närmast motsvarande det fornsvenska förskälaman.

I Magnus Erikssons landslag (MEL) från omkring 1352 återfinns de första riksgiltiga bestämmelserna.

Tillsättning av ny häradshövding gick till så att lagmannen kallade till ett extraordinarie häradsting. På det fick sedan häradets bönder till uppgift att utse en tolvmannanämnd (jämför tolvman). Tillsammans med lagmannen utsåg nämnden tre kandidater, av vilka sedan kungen skulle välja en. För att vara valbar måste kandidaten vara bosatt inom det aktuella häradet.

Den vanligaste uppgiften för en häradshövding åtminstone fram till 1700-talet var att ombesörja den juridiska delen av fastighetstransaktioner. Dessa skulle enligt MEL:s Jordabalk stadfästas på häradstinget av en nämnd bestående av tolv fastar. Häradshövdingen utfärdade det fastebrev som styrkte att transaktionen gått lagligt till och närmast motsvaras av vår tids lagfartsbevis. Den tidigaste uppgiften om en häradshövding i MEL:s mening är från den 18 november 1352, då häradshövdingen i Vedbo härad, Tiohärads lagsaga, Riddaren Jon Knutsson (lejonörn), utfärdade ett fastebrev^[1].

Häradshövdingens övriga uppgifter reglerades i MEL:s tingmålabalk. Det ålåg häradshövdingen att hålla häradsting på bestämda tider, tre gånger om året: vinterting, sommarting och höstting på häradets ordinarie tingsplats (tingstad el tingsted i äldre språk). Häradshövdingens uppgift på tinget var begränsad till att uttala dom, d v s att meddela vad lagen stadgade i målet samt att utfärda och sigillera dombrev. Målen avgjordes av en häradsnämnd, eventuellt efter hörande av vittnen och edgärdsmän. Häradshövdingen skulle också utfärda kungörelse om eventuella extraordinarie häradsting. Att kalla häradshövdingen för domare är direkt olämpligt, eftersom detta begrepp i äldre tid oftast åsyftar häradsnämndens ordförande.

Förändrad tillsättning

Med nya tidens inträde och adelns stärkta privilegier, som innefattade företrädesrätt till befattning som häradhövding, försvann invånarnas förslagsrätt och uppgiften blev mer en typ av förläning från kungen eller riksföreståndaren till dem han ville belöna och befattningen blev i praktiken ett slags prebende för riksråd eller andra högre statstjänstemän. Innehavarna hade då vikarier, s.k. lagläsare eller lagförare. Lagkommissionen 1643 föreslog förgäves att uppliva den allmänna landslagens stadganden om tillsättning, men genom Karl XI:s domstolsreform 1680 föreskrevs, att häradshövdingetjänsterna inte skulle få förenas med andra befattningar och att häradshövdingen skulle bo inom sitt häradshövdingedöme. Genom 1723 års reglering av adliga privilegier upphörde adelns företrädesrätt till dessa tjänster.

Ämbetet beskrivs 1910 på följande sätt:

Häradshövdingeämbetet avskaffades 1971, då häradsrätter och rådhusrätter ersattes med tingsrätter med lagmän som chefsdomare. De häradshövdingar (liksom borgmästare i städerna) som då var i tjänst erhöll tjänster som lagmän, men kunde hos justitiedepartementet anhålla om rätten att behålla sin äldre titel. Många av dem utnyttjade denna rätt.

Vice häradshövding var en titel som hovrätten tilldelade yngre examinerad jurist efter det att denne i tillräcklig omfattning på nöjaktigt sätt vikarierat för en häradshövding som domhavande i en domsaga. Titeln upphörde att utdelas i Sverige 1894. Den förekommer alltjämt i Finland, där den skrivs i ett ord "vicehäradshövding".

Se även

• häradsdomare

Källor

• Nordisk Familjebok, Uggleupplagan
• Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 7 (Stockholm 1962).
• Sten Claëson, Häradshövdingeämbetet i senmedeltidens och Gustav Vasas Sverige (Stockholm 1987), band 39 i serien Skrifter utgivna av Institutet för Rättshistorisk forskning.

1. ↑ Svenskt Diplomatarium, brev nr 6484, DS 4869