Joris-Karl Huysmans
Från Rilpedia
Joris-Karl Huysmans, J.-K. Huysmans, fransk författare och konstkritiker, född 5 februari 1848 i Paris och död 12 maj 1907.
Joris-Karl Huysmans (dessa förnamn tog han sig; de ursprungliga var Charles Marie Georges) härstammade från en holländsk konstnärssläkt, vars mest berömde medlem var Cornelius Huysmans. Huysmans var student 1866 och ägnade sig först åt juridiska studier, för att sedan arbeta som kontorist i inrikesministeriet, där han stannade till 1897 då han gick i pension.
Huysmans debuterade 1874 med en liten samling prosapoem, Le drageoir aux épices, i Baudelaires och Aloysius Bertrands stil. Vid denna tid arbetade sig naturalismen fram till herraväldet i fransk litteratur, och Huysmans var en av de första i den unga generationen, som anslöt sig till Flaubert, bröderna Goncourt och Zola. 1876 utkom hans första roman, Marthe, en glädjeflickas historia, följd av Les soeurs Vatard (1879), en berättelse om två arbeterskor, och Croquis parisiens (1880), impressionistiska sedeskildringar från världsstaden. I den av naturalistiska författare under Zolas redaktion utgivna samlingen Soirées de Medan ingick Huysmans novell Sac au dos, som beskrev hans deltagande i fransk-tyska kriget och vittnade om hans brist på socialt intresse. En ménage (1881), en konstnärsroman, av större mogenhet och herravälde över medlen än Huysmans tidigare skrifter, och dess parallell En rade (1887), hör till hans tidigare manér - brett beskrivande skildringar ur vardagslivet, där Huysmans med pessimistiskt välbehag dröjer vid det vämjeliga och triviala - liksom À vau - l'eau (1882), en mästerligt berättad novell ur den lägre Parisämbetsmannens liv, och Un dilemme (1887), det enda arbete av Huysmans, där man kan spåra en social tendens.
Först med romanen À rebours (1884) (i svensk översättning Mot strömmen 1946 och 2004) väckte Huysmans större uppmärksamhet. Han skildrar där en individ av sjuklig själstyp, Des Esseintes, som hänger sig åt alla sensuella och estetiska njutningar, tills han slutligen faller ihop i kraftlös leda inför livet. Huvudpersonens olika bisarra nycker och paradoxala infall är skildrade med genomförd konsekvens och inte utan fantasi. Intresset vid denna skildring ligger dock mindre i framställandet av den enskilda typen än vid det kraftiga utmålandet av en hel serie karakteristiska tidsstämningar ("dekadensen" och fin-de-siècle). Denna roman har spelat en icke ringa roll i tidens historia och haft många efterföljare samt utgör själva brytningspunkten i Huysmans eget liv. Dess djupa pessimism förde honom bort från materialismen och förde honom så småningom till kyrkans lära. Han var trött på materialismen och naturalismens uteslutande sysslande med vardagslivets banaliteter. På samma gång som han ville bevara den kraftiga realismen i framställningen, längtade han efter djupare andliga värden i dikten och ville skapa en "spiritualiserad naturalism". Denna nya konst har han sökt förverkliga i sina närmast följande romaner, vilka skildrar hans omvändelse till katolicismen (i deras huvudperson, Durtal, finner man relativt lätt Huysmans egen personlighet): Là-bas (1891) (svensk översättning: I avgrunden, 2007), som behandlar satanismens mystik, En route (1895), som beskriver hans omvändelse och vistelse vid ett kloster, La cathédrale (1898), en mästerlig skildring av domen i Chartres och symboliken i den medeltida konsten, och L'oblat (1903), en studie över kyrkomusiken hos benediktinerna i ett sydfranskt kloster. I Sainte Lydwine de Schiedam (1901) försökte Huysmans berätta ett helgons historia med de gamla krönikornas naivitet, och samma fromma anda besjälar också hans framställning av underverken i Les foules de Lourdes (1906), ett motstycke till Emile Zolas rationalistiska skrift över samma ämne. Utom ovannämnda arbeten har man av hans hand även följande skrifter: Les vieux quartiers de Paris (1890), Le quartier Notre Dame (1905), La Biëvre et Saint Severin (1900), vittnande om hans intresse för det gamla Paris och strövtåg bland dess minnesmärken, samt De tout (1901). Pages catholiques utgör en antologi av hans arbeten, speciellt avsedd för katolska läsare.
Huysmans var även en framstående, fast något ensidig konstkritiker och bland de första som trädde i bräschen för de moderna friluftsmålarna och impressionisterna. Hans konstkritiska artiklar återfinnas samlade i L'art moderne (1883) och Certains (1889), broschyren Félicien Rops (1896) och Trois primitifs (1905). Huysmans ursprung från en gammal målarfamilj spåras överallt i hans produktion. Hans värld var ögats och hans passion att beskriva. Han har endast utbytt penseln mot pennan. Bland sin generations många utmärkta representanter för den beskrivande stilen intar Huysmans en mycket framstående plats. Hans böcker lider kanske av en viss tyngd och enformighet och av en viss begränsning i synkretsen, men de flödar på saftigt utmålade och mästerligt iakttagna detaljer, nedskrivna i en utarbetad och starkt färgmättad stil, besläktad med 1600-talsförfattarnas varma och kraftiga prosa.
Bibliografi, i urval
- Le drageoir aux épices (1874)
- Marthe (1876)
- Les Sœurs Vatard (1879)
- Croquis Parisiens (1880)
- En ménage (1881)
- À vau - l'eau (1882)
- L'art moderne (1883)
- À rebours (1884) (sv. Mot strömmen, 1946, 2004)
- En rade (1887)
- Là-bas (1891) (sv. I avgrunden 2007)
- En route (1895)
- La cathédrale (1898)
- La magie en Poitou. Gilles de Rais. (1899) (se Gilles de Rais)
- Sainte Lydwine de Schiedam (1901) (se Sainte Lydwine de Schiedam)
- l'Oblat (1903)
- Les foules de Lourdes (1906)
- Trois Églises et trois Primitifs (1908)
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
