Beat Generation
Från Rilpedia
Beat Generation eller beatnikrörelsen var en amerikansk social och litterär rörelse som började på 1950-talet i artistmiljöerna i San Francisco och Greenwich Village i New York.
Begreppet Beat Generation introducerades av Jack Kerouac omkring 1948 för att beskriva sin umgängeskrets för författaren John Clellon Holmes (som för övrigt publicerade den första Beat-romanen Go, 1952, tillsammans med ett manifest i New York Times Magazine: "This is the beat generation"). Det engelska adjektivet "beat" (introducerat av Herbert Huncke) hade betydelsen "trött" eller "utslagen", men Kerouac tillade de något paradoxala uttrycken "upbeat" och "beatific".
Att kalla denna lilla grupp strävsamma konstnärer och författare en "generation" var att hävda att de var representativa och betydelsefulla — början på en ny trendriktning, jämförbar med den så kallade "Lost Generation". Detta var ett vågat drag som kan uppfattas som högmod, aggressiv marknadsföring eller kanske ett exempel på vaken insikt. Historien har utvisat att det inte bara var storhetsvansinne, utan en verklig insikt som blev självförstärkande; ordet bidrog till att skapa vad det beskrev i sig själv.
Medlemmarna i Beat-generationen var nya bohemiska frihetskämpar, som gav uttryck för sin spontana, ibland röriga, kreativitet. Beat-författarnas verk var kontroversiella både i dess förespråkande av olikhet, det udda, och deras annorlunda stil. De var både direkt och indirekt påverkade av de europeiska trenderna inom existentialistisk filosofi.
Innehåll |
Historia
De ursprungliga beat-generationförfattarna möttes i New York: Jack Kerouac, Allen Ginsberg, William Burroughs, (på 1940-talet) och senare (1950) Gregory Corso. Columbia University, där Ginsberg och Kerouac hade träffats som studenter, var dess ursprungliga upprinningsplats. I mitten på 1950-talet utökades gruppen med en grupp ifrån San Francisco; Kenneth Rexroth, Gary Snyder, Lawrence Ferlinghetti, Michael McClure, Philip Whalen och Lew Welch.
Några betydelsefulla verk ifrån dessa är Kerouacs On the Road (På drift), Ginsbergs Howl, och Burroughs Naked Lunch (Den nakna lunchen).
Förmodligen lika viktiga var de mindre uppenbart kreativa medlemmarna: Lucien Carr (som introducerade Kerouac, Ginsberg och Burroughs); Herbert Huncke, en knarkberoende småbrottsling som anslöt via Burroughs 1946; Hal Chase, en antropolog från Denver som 1947 introducerade Neal Cassady i gruppen. Cassady blev odödliggjord av Kerouac i romanen On the Road (under namnet "Dean Moriarty") som en vilde, ständigt pank, mycket omoralisk, men ändå en livsnjutare.
Cassady var känd för att "rappa" löst spontant prat som senare kom att bli förknippat med "beatniks". Han var ingen större författare, även om kärnförfattarna imponerades av den fritt flödande stilen i vissa av hans brev, och Kerouac erkände detta som en avgörande inspirationskälla till hans uppfinning av den spontana prosastil/teknik han använde i On the Road (en annan uppenbar influens var improviserade jazz-solon).
Några av kvinnorna i den första kretsen var Joan Vollmer och Edie Parker. Deras lägenhet på Manhattans västsida fick ofta fungera som möteslokal och särskilt Joan Vollmer deltog ofta i gruppens maratondiskussioner (se avsnittet "Kvinnor i Beat-generationen" nedan).
1950 mötte Gregory Corso Ginsberg, som var imponerad av Corsos poesi som han skrev medan satt fängslad för inbrott. Under 50-talet var det mycket samröre med författare ifrån San Francisco-området (Ginsberg, Corso, Cassady och Kerouac bodde alla där en tid). Ferlinghetti (en av deras medlemmar som ledde ”City Lights press and bookstore”) hamnade i rampljuset, precis som den äldre poeten Rexroth, vars lägenhet var litteraturdiskussionsklubb varje fredagskväll. Rexroth organiserade den kända ”Six Gallery reading” 1955, det första offentliga framförandet av Ginsbergs dikt Howl. En kort skönlitterär beskrivning av denna händelse bildar kapitel två i Jack Kerouacs roman The Dharma Bums (Dharmagänget) från 1959.
När On the Road slutligen publicerades 1957 (den skrevs redan 1951), fick den bra kritik i New York Times Book Review och blev en best-seller. Detta skapade en våg av kändisskap som hjälpte alla Beatartister, oavsett om de önskade det eller inte.
William Burroughs Naked Lunch var den första i en serie av romaner där författaren fullständigt revolutionerade science fiction-genren genom att introducera idéer ifrån modernistisk litteratur. Effekterna av detta har påverkat science fiction ända sen dess, och kan särskilt ses i Michael Moorcocks, Norman Spinrads, Brian Aldiss och J. G. Ballards verk.
Beatnikstereotypen
Uttrycket "Beatnik" myntades av Herb Caen på San Francisco Chronicle den 2 april 1958 som en nedlåtande hänsyftning till den ryska satelliten Sputnik. Han menade att Beat Generation var för det första "way out there" (dvs. att de var knäppa eller att de hade fel) och för det andra kommunister. Detta ord blev uttryck för en ny stereotyp av män med bockskägg och basker spelandes bongotrummor medan kvinnor i svarta gympingdräkter dansade.
Ett klassiskt exempel på en beatnikstereotyp är figuren Maynard G. Krebs spelad av Bob Denver i TV-serien Dobie Gillis som sändes från 1959 till 1963.
I den populära tecknade TV-serien, The Simpsons, är Ned Flanders föräldrar beatniks. (Se episod 4F07 - "Hurricane Neddy")
En sensationalistisk Hollywoodtolkning av subkulturen kan ses i filmen The Beat Generation (1959).
Kvinnor i Beat-generationen
Det nämns som vanligt lite om kvinnorna i historien om den tidiga Beat-generationen, och en viktig anledning kan vara att detta speglar sexismen under den här tiden snarare än det egentliga läget. Joan Vollmer (senare, Joan Vollmer Burroughs) var utan tvekan med sedan starten och alla källor beskriver henne som mycket intelligent, intressant och begåvad. Men själv skrev hon ingenting, och till skillnad från vissa, såsom Neal Cassady, blev hon inte beskriven i någon roman, hon har gått till historien endast som William Burroughs hustru, dödad av misstag i en skottlossning.
Gregory Corso hävdade att det fanns flera kvinnliga ‘beats’, men det var svårt för dem att leva ett sådant bohemiskt liv under denna tid; de sågs ofta som galna och tvångsomhändertogs för behandling på mentalsjukhus (till exempel blev de utsatta för elchocksbehandling). Han nämnde särskilt en kvinna som hette "Hope", vilken han påstod var Kerouac and Ginsbergs ursprungliga lärare i österländsk religion, och ämnen såsom Li Po.
Å andra sidan har många av kvinnorna som gick med i gruppen efter mitten på 50-talet kvarstått, till exempel: Anne Waldman, Joyce Johnson (författare till Minor Characters, (Biroller) ); Hettie Jones (författare till How I Became Hettie Jones); och Diane Di Prima (författare till This Kind of Bird Flies Backward, Memoirs of a Beatnik). Senare var Janine Pommy Vega en av de kvinnor vars verk publicerades av City Lights på 1960-talet.
En ännu(2009) levande och i högsta grad verksam kvinnlig medlem av Beat generation är Carolyn Cassady som själv skrivt Off the road i vilken hon berättar om livet med de kända beatnikförfattarna. Hon var gift med Neal Cassady och var samtidigt Jack Kerouacs älskarinna.
Citat
- "Den så kallade Beat-generationen var en massa människor, av alla olika nationaliteter, som alla hade kommit till slutsatsen att samhället suger."
- "Men samtidigt, men samtidigt, ack, ack uppå dessa som tror Beat-generationen betyder brottslighet, omoral, amoral … ack uppå dessa som angriper den på grund av att de helt enkelt inte förstår den mänskliga själens längtans historia … ack faktum är att uppå dessa som gör elaka filmer om Beat-generationen där oskyldiga hemmafruar våldtas av beatniks! … ack uppå dessa som spotta på Beat-generationen kommer vinden blåsa det tillbaka."
- "Jag var en beatnik under femtiotalet innan hippiesen kom."
Källor
I tryck
- Knight, Brenda. Women of the Beat Generation: The Writers, Artists and Muses at the Heart of a Revolution. ISBN 1-57324-138-5
- Eric Hellman; Andreas Lassus; [2004] The Beat Generation: Diskursanalys av identitetskonstruktionen bakom begreppet Beatnik i sex amerikanska tidskrifter 1957-1961 : [1]
