Christian Wåhlin
Från Rilpedia
Christian Wåhlin, född 19 oktober 1761 i Skabersjö prästgård, Malmöhus län, död 28 mars 1829 i Lund, var en svensk präst, professor och skriftställare, brorson till Jonas Wåhlin.
Wåhlin blev student i Lund 1775 och filosofie magister 1781 samt hade därefter anställning som informator i Småland och Skåne. Sedan han 1785 kallats till docent i historia vid Lunds universitet, hopskrev han Fäderneslandets historia (och statskunskap) för begynnare (1787; elfte upplagan 1822, ett kompendium av sammanhangslöst uppradade data och notiser av mångahanda art), vilken under mer än 30 år var nästan den enda läroboken på detta område vid rikets läroverk. Han befordrades 1790 till adjunkt i historia, prästvigdes 1792, på några anspråkslösa teologiska teser, som utgjorde det enda teologiska lärdomsprov han någonsin avlade, och utnämndes 1795 till andre teologie adjunkt (med Hällestad, Dalby och Bonderup till prebendepastorat). Han blev 1808 förste teologie adjunkt (med Husie och Västra Skrävlinge till prebende) och även kontraktsprost över Oxie kontrakt, 1809 e.o. teologie professor och samma år teologie doktor, 1814 förste teologie professor och domprost i Lund. Han var stiftsrepresentant vid riksdagarna 1809-18 (hans anteckningar om riksdagarna 1809-10, 1812 och 1815 utgavs av Axel Brusewitz i "Historiska handlingar", del 25, 1916).
Wåhlin utgav krestomatier och predikosamlingar, översatte smärre världs- och religionshistorier samt en "Sundhetslärobok", utarbetade Handbok uti svenska kyrkolagfarenheten (1799; tredje upplagan 1824), läroböcker för barn och en Lärobok för allmogen (1804), innehållande allehanda praktiska hushålls- och lanthushållningsråd, upplysningar till skingrande av folkets vidskepelse o.s.v., och vann därigenom stor popularitet.
Utrustad med praktisk duglighet och stark vilja, behandlade Wåhlin alla underordnade med en despotisk och pockande välmening. Domkyrkans ekonomi handhade han på ett ypperligt sätt, och i kyrkorådet styrde han enväldigt. Men som universitetslärare i teologi var han allt utom kompetent. Utan intresse för de teologiska systembyggnaderna, hyllade han, såsom en äkta representant för neologins tidevarv, den naturliga teologin och uppehöll sig i sina predikningar med särskild förkärlek vid de källor till materiellt välbefinnande, vilka naturen erbjuder. Han ivrade i 1700-talets anda för upplysningen och för den materiella nyttan; för det idealistiska genombrottet vid 1800-talets början stod han främmande. Han utsattes därför, särskilt efter sin död, för våldsamma angrepp från den nya tidens män. Hade han i sin ungdom bland jordbrukets och folkupplysningens målsmän räknats som ett geni, så blev han nu en skottavla för förakt och satir. Ett tacksamt ämne för skämt och legendbildning var hans abnorma aptit, som med åren vållade en stark fetma och en besvärande narkolepsi. Han var i flera hänseenden ett original, och en mängd lustiga anekdoter har fört hans minne till eftervärlden.
Bibliografi
- Fäderneslandets historia (1787)
Källa
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Wåhlin, 1904–1926 (Not).
