Antitrinitarism

Från Rilpedia

Version från den 28 april 2009 kl. 17.02 av Crocuta (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Mosaik i arianska baptisteriet i Ravenna, föreställande Jesu dop.

RELIGION
Religious syms.svg

Antitrinitarism (av grekiska anti ’emot’ och latin trinitas ’treenighet’) är en riktning inom kristendomen och beteckning för de kristna grupper och frikyrkor som förnekar den traditionella läran om Treenigheten (se Kritik mot Treenighetsläran). Man avvisar doktrinen att Bibelns Gud skulle vara tre hypostaser eller personer - Fadern, Sonen (Jesus Kristus enligt sin preexistenta natur) och Anden (Den Helige Ande) - i ett och samma väsen, såsom inom trinitarisk teologi.

Redan i den äldsta kyrkan (100-talet och 200-talet) uppträdde åtskilliga antitrinitarier i strid med den kyrkliga treenighetsläran som då utvecklades. Vissa menade att endast Fadern är Gud, och att Sonen och Anden var opersonliga krafter (dynamism). Som representanter för denna riktning nämns vanligen Theodotos av Bysans och Artemon av Rom samt biskop Paulus av Samosata i Syrien. Andra ansåg att Fadern i egen person blivit människa och lidit döden för människornas synder (patripassianism). Företrädare för denna riktning är Praxeas av Mindre Asien, Noetos av Smyrna och Beryllos av Bostra i Arabien. Med ett gemensamt namn kallades de monarkianer, eftersom deras valspråk var ”monarchiam tenemus” (vi håller fast vid Guds enhet). Ett tredje parti menade sig rädda enheten i gudomen genom antagandet, att de tre gudomspersonerna endast är successivt framträdande uppenbarelseformer (modi) av det opersonligt fattade gudomsväsendet. Huvudmannen för denna riktning, vars anhängare kallades modalister, var presbytern Sabellios av Ptolemstis i Afrika.

Arianismen (från presbytern Arius av Alexandria, 256-336) lärde under påverkan av nyplatonismen att Sonen och Anden var skapade väsen och därmed inte Gud. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk. Fadern är alltså ensam störst, vilket Jesus tydligt vittnade om i evangelierna (Johannesevangeliet 14:28).

I reformationstidevarvet uppträdde (i synnerhet i Italien, Sydtyskland och Schweiz) en hel rad av protestantiska antitrinitarier, även kallade unitarier (av latin unitas, ’enhet’), som också försökte bekämpa den kyrkliga treenighetsläran. De förnämsta bland dem var Hetzer, Denck och Campanus samt Miguel Serveto, som brändes på bål 1553. Den mest utbildade antitrinitariska unitarismen finns dock hos socinianerna. Under 1800- och 1900-talen har unitarismen brett ut sig särskilt i Nordamerika och Storbritannien. Helge Åkeson (1831-1904) var en svensk antitrinitarisk baptistpredikant i Sverige under 1800-talet.

Innehåll

Modern antitrinitarism

Icke-kristen antitrinitarism

Kända antitrinitarier

Se även

Källor

Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Antitrinitarier, 1904–1926 (Not).


Kristologi
Adoptianism | Aftartodoketism | Antitrinitarism | Apollinarism | Arianism | Doketism | Dynamism | Dyoenergism | Dyofysitism | Dyoteletism | Eutychianism | Homoousios | Homoiousios | Modalism | Monarkianism | Monoenergism | Monofysitism | Monoteletism | Nestorianism | Patripassianism | Photinianism | Psilantropism | Sabellianism | Socianism | Socinianism | Subordinationism | Unitarism
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Antitrinitarism"
Personliga verktyg