Göran Wahlenberg

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Göran Wahlenberg

Göran Wahlenberg, (även Georg) född 1 oktober 1780 på Skarphyttans bruk i Kroppa, Värmland, död 22 mars 1851 i Uppsala, var en svensk naturforskare, främst botaniker.

Wahlenberg blev student i Uppsala 1792, medicine doktor 1806, botanices demonstrator 1814 samt professor i medicin och botanik 1829. Han inlade stora förtjänster om Skandinaviens floristiska utforskning, men vann sin största berömmelse som en av växtgeografins grundläggare. Under många resor inom och utom Sverige insåg han klart det redan av Carl von Linné framhållna sambandet mellan vegetationens art och landets eller lokalens klimat och jordbeskaffenhet och fullföljde alltjämt genom skarpsinniga undersökningar denna forskningsgren vid sidan av sina fytografiska arbeten.

Redan 1796 besökte han Pommerns kuster och företog sedan täta botaniska forskningsresor, däribland 1800, 1802, 1807, 1812 till Lappland och Finnmarken samt 1810 och 1811 genom södra Sverige och begav sig sistnämnda år till kontinenten (Harz, m.m., Schweiz och, 1813, Karpaterna). Hans förnämsta deskriptiva verk är Flora lapponica (1812; prisbelönt av Vetenskapsakademien), Flora Carpatorum principalium (1814), Flora upsaliensis (1820), Flora svecica (två delar, 1824-26; ny upplaga 1831-33; belönad med Vetenskapsakademiens Linnémedalj i guld) samt banden 9-11 (delvis) av "Svensk botanik" (1823-30).

Av övervägande geografiskt innehåll är Geographisk och ekonomisk beskrivning om Kemi lappmark (1804), Berättelse om... lappska fjällens höjd och temperatur vid 67 graders polhöjd (1808; översatt till tyska), vari för första gången svenska glaciärer beskrevs, Rön om springkällors temperatur (1812; tre avdelningar, rörande norra, mellersta och södra Sverige), De vegetatione et climate in Helvetia septentrionali... tentamen (1813), vartill kommer de digra avhandlingarna av växtgeografiskt innehåll (med kartor), som inleder de ovan uppräknade flororna. I dessa verk meddelade han många och betydelsefulla rön om klimatets och odlingens inbördes förhållande och gav snillrika jämförelser och överblickar över jordklotets växtliv.

Han företog även resor för rent geologiska undersökningar i Sverige och skrev Svenska jordens bildning (i tidskriften "Svea" 1818; ny upplaga 1824, även särskilt utgiven samma år) och Petrificata telluris suecanæ examinata (1821). Under sina växtgeografiska arbeten fördes han in på växternas anatomi och fysiologi och skrev Tractatio anatomica de sedibus materiarum immediatarum in plantis (1806-07; på svenska i "Ekonomiska annaler", 1808).

Oaktat sin djupa lärdom och sitt klassiska mästerskap som författare kom han till följd av sin tillbakadragenhet och en viss kärvhet i lynnet att utöva blott ett jämförelsevis ringa inflytande på sin samtids forskning (och särskilt inom medicinen på grund av sina homeopatiska sympatier), men han var sin samtid ett föredöme genom arbetsamhet och sträng forskning och sitt land till gagn genom många framsynta idéer, åt vilka eftervärlden gjort full rättvisa. Han blev ledamot av Vetenskapsakademien 1808 och var medlem av många andra lärda samfund. Efter honom är uppkallade växtsläktet Wahlenbergia och flera växtarter.

Källa

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Wahlenberg, Georg, 1904–1926 ^(Not).