Kristdemokraternas historia
Från Rilpedia
Innehåll |
Bakgrunden till bildandet
1956 bildades gruppen Kristet Samhällsansvar (KSA) för att lyfta fram kristna kandidater och värderingar, men så småningom växte bland flera företrädare fram en idé att grunda ett kristligt parti.
En bidragande orsak var 1963 års förslag till ny gymnasiereform där kristendomsämnet skulle skäras ned mycket kraftigt. Trots en namninsamling som gav 2,1 miljoner underskrifter så drevs förslaget igenom i riksdagen. En annan bidragande orsak var filmen 491 som byggde på Lars Görlings roman med samma namn. Denna satte igång en stor debatt bland framför allt kristna grupper om vart samhället var på väg. Hotet man såg var ett alltmer sekulariserat Sverige där materialism och moraliskt förfall skulle ta över.
Bildandet
Den 24 januari 1964 tog Lewi Pethrus, ledare för pingströrelsen och chefredaktör på tidningen Dagen upp frågan om bildandet av ett kristet parti på ledarsidan. Bland annat sa han ”Många har hört av sig” och ”den politiska debatten är till stor del ateistisk materialism”.
En konferens i Sigtuna, under ämnet "Kristendom och politik" anordnades av rektor Algot Tergel den 7 februari. Den skulle bland annat diskutera frågan om ett nytt parti. En kommitté tillsattes för att undersöka möjligheterna samt förbereda starten av ett nytt parti. Lewi Pethrus, samt 8 andra personer från olika samfund, valdes att bilda kommittén.
En stor debatt följde på denna kommittés bildande. Bland annat så publicerade Dagen den 19 februari en stor intervju med Kjell Bondevik, norska KrF:s ledare och 5 mars berättades om planerna på ett kristligt parti i Finland. Röster både för och emot höjdes i olika tidningar, ibland vilka Dagen uppvisade den mest positiva inställningen.
Den 20 mars bildades slutligen föreningen Kristen Demokratisk Samling (KDS) i Stadsmissionens kyrksal i Gamla stan i Stockholm. Ett 100-tal deltagare valde Birger Ekstedt till partiledare och partiordförande och Lewi Pethrus till vice ordförande. Man hade ännu inte tagit ställning till om föreningen skulle ställa upp som ett parti i riksdagsvalet samma år, men vid ett styrelsemöte den 15 april konstituerades partiet och det bestämdes att det skulle ställa upp i val.
Efter detta började ett intensivt arbete med att bygga upp en organisation i landet och att förbereda denna inför valrörelsen. I mitten av juni hade 20 länskommittéer bildats, vilka tillsammans täckte större delen av Sverige. Vid ungefär samma tid lämnades ansökan om registrering av namnet Kristen Demokratisk Samling in till inrikesdepartementet.
Det första, ganska korta program som antogs inför valet 1964 var till stor del inspirerat av syskonpartiet KrF:s program, och innehöll många liknande frågor.
Vid årets slut hade partiets medlemsantal växt till 14 500.
Den första tiden
Partiet kallades en tid på 1960-talet för "vatten-och-luft-partiet"[1]för sin miljöpolitiska profil och fick 1,8% i riksdagsvalet 1964 men man började redan nu ta mandat i kommuner. I kommunalvalen 1966 fick KDS in 354 ledamöter i landets olika kommunfullmäktigeförsamlingar.
Året därpå satsade partiet på ett eget förlag och bildade Samhällsgemenskaps förlag. Nu började de etablerade partierna diskutera ett nytt valsystem med spärrar mot småpartier. 1971 infördes så enkammarriksdagen, med detta ändrades valsystemet från d'Hondts metod till jämkade uddatalsmetoden med spärr. Spärren för att få mandat sattes till 4 %, något som gjorde att KDS politiska genombrott skulle dröja. I riksdagsvalet 1970 fick partiet 1,8 % av rösterna och misslyckades därmed att få mandat i enkammarriksdagen, man tappade också kommunalt och minskade till 288 fullmäktigemandat.
I slutet av 1971 insjuknade Birger Ekstedt. Han omvaldes som partiordförande sommaren 1972 men dog några dagar senare. Ett extra riksting utlystes 20 januari 1973 på vilket den då tämligen okända gymnasieläraren, tillika ungdomsförbundets ordförande Alf Svensson från Gränna väljs till partiets nya ledare. På valaffischerna 1973 blev budskapet "Nu kommer Alf Svensson". Resultatet i riksdagsvalet 1973 slutade som i förra valet, 1,8 %.
1975 köpte partiet dagstidningen Karlshamns Allehanda som gått i konkurs. Alf Svensson blev ledarskribent. Tidningen drevs under ett och ett halvt år innnan den åter igen gick i konkurs och togs över av Blekinge Läns Tidning.
Höger eller vänster?
KDS hade från starten deklarerat att man inte ville placera in sig på den traditionella höger-vänsterskalan, som man ansåg förlegad. Detta ogillades av de etablerade partierna som försökte få partiet att räknas på den andra planhalvan än de själva spelade på. Socialdemokraternas broderskapsrörelse införde begreppet "kristen vänster" för att säkra sin planhalva"[2]. Inom folkpartiet bildades "folkpartiets kristna sociala råd"[2]. I Jönköping gick det så långt att kommunfullmäktige hade en votering om till vilket block man skulle hänföra kristdemokraterna, trots att partiet självt protesterade mot det orimliga i detta förfarande.[3].
Inför riksdagsvalet 1976 rådde högervindar, en kraftfull kampanj för att rösta borgerligt bildades med syfte att få till stånd en borgerlig regering. Man hade inte klarat 4-procentspärren i valet innan. De sista dagarna innan valet satte därför organisationen Rösta Borgerligt igång en stor annonskampanj mot KDS för att få folk att välja ett borgerligt parti istället för att "kasta bort" rösten på KDS. Valet blev därför ett stort nederlag för partiet som bara fick 1,4% av rösterna. KDS ökade dock i kommunvalen till 2,1 % och fick 276 mandat i kommunfullmäktigevalen och 12 mandat i landstingsfullmäktigevalen.
1982 tog partiet ställning för en icke-socialistisk regering[4] och räknas alltsedan dess till det borgerliga blocket.
1980-talet
I början av 1980-talet lades den politiska kursen om. Man övergav bland annat sitt absoluta abortmotstånd och intog istället som partilinje åsikten att kvinnans frihet att välja skulle vara huvudprincipen samt att aborttalen skulle sänkas främst genom preventiva metoder. Kristdemokraternas största profilfråga blev familjepolitiken. I folkomröstningen om kärnkraften 1980 tog partiet ställning för ett nej till kärnkraft (linje 3).
1982 fick bildades Kristdemokratiska Kvinnoförbundet. Inför valet samma år gick miljöprofilen Björn Gillberg med i partiet[5] och ställde upp på partiets riksdagslista. I valet ökade partiet en tiondels procent till 1,9%, partiet fick nu för första gången över 100 000 röster.
1984 blev partiet medlem i den Kristdemokratiska Internationalen[4], idag kallad Centrist Democrat International.
Valsamverkan med Centerpartiet
Huvudartikel: Centern (valsamverkan)
1985 hade KDS en valsamverkan med Centerpartiet som innebar att man gick fram med egna listor men under den gemensamma beteckningen Centern. Tanken med samarbetet var att KDS skulle kunna kringgå fyraprocentsspärren och ta sig in i riksdagen och att borgerligheten med KDS draghjälp kunde få en ickesocialistisk majoritet i riksdagen, samverkan kritiserades därför inte oväntat från socialdemokratiskt håll. Valet blev en framgång för KDS, man fick in Alf Svensson i riksdagen och grunden för genombrottet 6 år senare var lagd.
Det verkliga genombrottet
1987 reviderades partiets program och man bytte namn till Kristdemokratiska Samhällspartiet (KdS). I riksdagsvalet 1988 ville inte centerpartiet ha en fortsatt valsamverkan. Huvudmålet för partiet blev då att Alf Svensson skulle bli återvald i Jönköpings län genom att klara 12-procentsspärren[6]. KDS gick framåt och fick 2,9 % i riksdagsvalet och 10,6% i Jönköpings läns valkrets, vilket inte riktigt räckte ända fram.[7] KDS-representanten fick således lämna riksdagen - men något hade hänt. Partiet hade blivit "rumsrent" och Alf Svensson känd, och enligt flera undersökningar Sveriges populäraste politiker. Alf Svensson satt som partiledare i 31 år, det är det längsta tiden för en partiledare i sveriges historia. Att ett flertal kända människor gick med i partiet gav extra publicitet och i det borgerliga segervalet 1991 fick man över 7 % av riksdagsrösterna. I den borgerliga regeringen blev flera kristdemokrater statsråd: Alf Svensson som biståndsminister, Inger Davidsson som civilminister och Mats Odell som kommunikationsminister.
Efter det socialdemokratiska maktövertagandet 1994 har partiet lyckats hänga kvar i riksdagen och på allvar etablerat sig som ett riksdagsparti. År 1996 bytte partiet namn till kristdemokraterna, vilket i partiet ansågs bädda för att minska folks fördomar om partiet som ett konfessionellt parti. År 1998 blev partiet riksdagens fjärde största parti och det behöll den positionen i 2002 års riksdagsval. Vid valet 2006 backade partier dock till en femteplats.
Referenser
- ↑ Alf Svensson: I TIDEN - Från motvind till uppvindar, Samhällsgemenskap, 1984, sid. 147. ISBN 91-85036-10-2.
- ↑ 2,0 2,1 Alf Svensson: I TIDEN - Från motvind till uppvindar, Samhällsgemenskap, 1984, sid. 58. ISBN 91-85036-10-2.
- ↑ Alf Svensson: I TIDEN - Från motvind till uppvindar, Samhällsgemenskap, 1984, sid. 57. ISBN 91-85036-10-2.
- ↑ 4,0 4,1 Mall:Bokref name=debatt1
- ↑ Alf Svensson: I TIDEN - Från motvind till uppvinden, Samhällsgemenskap, 1984, sid. 146. ISBN 91-85036-10-2.
- ↑ Kristdemokratisk debatt nr 1, 1994, sid. 14.
- ↑ Statistiska centralbyrån, historisk valstatistik, riksdagsvalet 1988
