Stavningsreform

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Stavningsreform är en medvetet genomdriven förändring av normerna för ett skriftspråks ortografi (rättstavning), för att bättre passa dagens talspråk eller för att ta bort onödiga former i skrivspråket.

För att en stavningsreform ska kunna genomdrivas, måste det finnas en sådan norm och ett sätt att förändra den. Hur detta går till skiljer sig mellan olika språk, länder och över tiden.

Danska

Danska språket fick sin första stavningsnorm 1775 när danska staten utgav en anvisning för gymnasiernas undervisning i rättstavning.

Dessa anvisningar reviderades 1889-1892 under ministern Jacob Frederik Scavenius, så att i och u i slutet av diftonger byttes mot j och v, bruket av c, q, z och x begränsades till utländska lånord, dubbelteckning av lång vokal slopades, stumt e slopades och j efter g och k slopades. Ett känt exempel på äldre stavning är Kjøbenhavn, som genom denna reform blev København. Det är också nu danskarna börjar skriva leksikon i stället för lexikon.

Nästa danska stavningsreform inträffade 22 mars 1948, när den svenska bokstaven å infördes i stället för den tidigare aa och nd ändras till nn. Städerna Aalborg och Aabenraa bytte namn till Ålborg respektive Åbenrå, men har senare återgått till sina forna skrivsätt.

Engelska

Engelsktalande länder (Storbritannien, USA, Kanada, Australien) har ingen central auktoritet som bestämmer över rättstavningen och har därför inte drabbats av stavningsreformer. Skillnader i rättstavningen har uppstått mellan brittisk (colour) och amerikansk engelska (color), vilka sedan blivit dokumenterade i ordböcker och därigenom vunnit hävd. Men dessa förändringar har inte varit planerade.

Norska

Detta avsnitt är en sammanfattning av Norska språkstriden

Norge var en del av det danska kungariket fram till 1814, när det blev självständigt och tvingades in i union med Sverige. Skriftspråket i norska skolor var danska, även om det kraftigt avvek från talspråket, i synnerhet på landsbygden och i västra Norge. Norska skolor omfattades alltså av 1775 års danska rättstavningsnorm. Frigörelsen från Danmark 1814 innebar att Norge fick sin egen grundlag och eget parlament. Medvetandet om att norska var ett eget språk började också växa. Men varje tanke på reform av rättstavningen skulle innebära att norska blev mer likt svenska, och avslogs för att det kunde tolkas som en anpassning till unionslandet. I stället var det dialektforskaren Ivar Aasen som lade fram förslaget att man kunde konstruera ett nytt skriftspråk, kallat "landsmål", baserat på olika västnorska dialekter i sin bok Prøver af Landsmaalet i Norge (1853).

Enskilda norska författare gjorde egna moderniseringar av det danska skriftspråket, däribland Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson. Ibsen deltog i "det nordiske Retskrivningsmøde" som 1869 hölls i Stockholm. Hans egna moderniseringar av danskan kom några årtionden före 1892 års reform i Danmark, men gick inte lika långt.

Efter unionsupplösningen 1905 bortföll rädslan för anpassning till svenskan och genast kom kraven på språkreform fram. Frågan drevs av Riksmålsforeningen, grundad 1899 av Hj. Falk. Ny ordförande blev 1907 Bjørnstjerne Bjørnson och föreningen ombildades 1909 till Riksmålsforbundet. Namnet riksmål är valt som kontrast till landsmål. Den reformerade danskan, riksmålet, skulle vara det statliga ämbetsspråket, medan landsmålet står det lantliga folkets dialekter närmare. Den 19 februari 1907 lade ett regeringsbeslut fast riksmål som stavningsnorm enligt en skrift av J. Aars och M. Nygaard. Många danska b/d/g hade ändrats till p/t/k. Tanken var att på sikt förena riksmål och landsmål, något som brukar kallas "samnorsktanken".

1917 genomfördes en stavningsreform av både riksmål och landsmål. Den svenska bokstaven å infördes. Bokstaven æ ändrades i somliga ord till e. R bortföll i bestämd form plural (hesterne blev hestene).

1929 gavs båda språken nya namn. Riksmål blev bokmål och landsmål blev nynorska.

Baserat på samnorsktanken genomfördes ytterligare en stavningsreform 1938, som skulle föra de båda språken närmare varandra. Många användare av bokmål protesterade mot detta och började kalla sig riksmålstalare. Riksmålsforbundet gav 1952 ut en egen ordbok för riksmål, som alltså skilde sig från det offentliga bokmålet. Den konservativa dagstidningen Aftenposten använder sig av riksmål. Norsk språknemnd ersattes 1972 av Norsk språkråd. Det nya rådet instiftades utan att samnorsktanken nämns i stadgarna. Rådet innehåller representanter för de två protestorganisationerna Riksmålsforbundet och Foreldreaksjonen mot samnorsk.

Svenska

Svenska språkets rättstavning började stabilisera sig med den första bibelöversättningen från 1526, men den första normen för svensk rättstavning kom 1801 med akademiledamoten Carl Gustaf af Leopolds Afhandling om svenska stafsättet.

Efter att folkskolan hade blivit obligatorisk i Sverige 1842 blev det uppenbart att läs- och skrivundervisningen kunde underlättas om stavningen reformerades. Skollärarna var pådrivande för stavningsreformer under andra hälften av 1800-talet. Under inverkan av skandinavismen, som efter dansk-tyska kriget 1864 hade tagit en språklig och kulturell inriktning, ville även språkforskare reformera språket och stavningen så att den dels skulle bli mer enhetlig mellan de nordiska språken, dels anknyta mer till det fornnordiska förflutna. Till exempel infördes det fornnordiska "idrott" som alternativ till det engelska/franska/tyska ordet "sport". Man ville också rensa ut tyska influenser från medeltiden, genom att slopa förled som be- och ge- i verb. Mot dessa ibland radikala krav på språkliga reformer agerade Svenska Akademien som en konservativ kraft. När första upplagan av Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) kom 1874, anslöt den sig helt till Leopolds stavning av 1801.

Till den sjätte upplagan av SAOL 1889 förändrades dock stavningen så att e blev ä i ord som jern, w ersattes med v, kv började tillåtas som alternativ till qv i ord som qvart och qvinna och th blev t i Götheborg. Detta kan räknas som den första svenska stavningsreformen.

Den andra och mer kända svenska stavningsreformen 1906 bestod i att den liberale ecklesiastikministern och tidigare skolläraren Fridtjuv Berg genomdrev att Sveriges folkskolor inte längre skulle underkänna elever som stavade v i stället för f, fv och hv eller tt i stället för dt. Den äldre stavningen med fv, hv och dt kallas allmänt för gammalstavning. Riksdagen och statliga organ antog den nya stavningen under 1910-talet och under 1920-talet blev den allmänt accepterad och införd i 8:e upplagan av SAOL (1923). Andra upplagan av Nordisk familjebok (38 band, 1904-1926) använde gammalstavning vid början av sin utgivning och höll fast vid detta ända till 1926.

Under 1920-talet återgick en del ä-stavningar till e. Staden Helsingborg, som 1912 ändrade sitt namn till Hälsingborg, beslutade 1971 att återgå till e-stavningen.

1800-talets radikala förslag att förenkla stavningen av j- (dj, gj, hj, lj) och sje-ljudet (ch, sch, skj, ssj, stj) har aldrig genomförts. Senare tiders försök till förändringar har gällt enstaka ord (mej, dej, jos, sebra) men har inte varit framgångsrika.

Tyska

Tyska språket har genomgått två stavningsreformer 1901 och 1996. Den under 1800-talet rådande rättstavningen med "th" i Thier (djur) och ensamt "i" i "illustriren" (illustrera) ersattes med T respektive "ie" (illustrieren) i 1901 års upplaga av ordboken Duden. Ett känt exempel är att Neanderthal började stavas Neandertal.

Stavningsreformen 1996 omfattar bara Tyskland och går ut på att dubbel-s:et ß ersätts med "ss" samt att flera stavningar av f-ljudet med "ph" ersätts med "f", till exempel i Fotografie (fotografi).

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort.