Bondeståndet i Sverige
Från Rilpedia
Innehåll |
De svenska böndernas sociala ställning
Bonde kallades under Sveriges äldsta samhällsskick den bofaste frie mannen, i motsats till den frie man ("lösker man"), som avsåg icke bofast eller träl. Även i Sverige var ända till mitten av 1300-talet den egentliga jordbruksarbetaren träl. Bönderna kallades odalbönder, om de ägde sin jord (odalrätt) eller hade hemman på allmänningarna, och landbönder (landbor), om de innehade andras jord på lega (arrende).
Skattebönder
De självägande bönderna, som betalade skatt, fick med tiden namnet skattebönder och bildade kärnan i vad man vanligen menar med bondeståndet. Eftersom både det andliga och det adliga successivt drog till sig skattejord minskades antalet skattebönder alltmer, och i samma mån försämrades deras ekonomiska ställning. Kyrkan kom över egendomar främst via donationer, medan adeln ökade sin jord genom att kungar helt enkelt konfiskerade skattejord och överförde till adelsmännen. En skenbar likhet mellan avrad (arrende) och skatt gjorde slutligen, att till och med deras äganderätt till jorden sattes i tvivel, och bönderna förbjöds att inneha mera jord än som var nödvändigt för familjens underhåll. Under en tid var inte heller hemmansklyvning tillåten.
Gustav Vasa
Gustav Vasa hotade bönerna med konfiskering av jord som inte sköttes enligt hans vilja. Den brukande bonden blev i detta fall kronbonde och fick betala avrad till kronan. Ännu värre var utvecklingen under 1600-talets uppdrivna försäljning till adeln av kronans jord och dess ränterätt: år 1566 låg omkring 15% av rikets sammanlagda mantal under frälset, men 1652 hade denna siffra stigit till 40%. Härtill kom inskränkningar i böndernas nyttjanderätt till jorden (till exempel genom förbud mot jakt och fiske) och i deras handelsrätt (förbud mot landsköp) och näringsfrihet (hämmande av deras seglationsrätt och inskränkning i hantverks idkande på landet).
Reduktion och frihetstid
Karl XI:s reduktion förbättrade åter situationen. Frihetstiden medförde åtskilliga lindringar i dess övriga sociala förhållanden: skatteköp medgavs på billiga villkor och rätten till hemmansklyvning utsträcktes (1747), och bönderna fick behålla hemma så många vuxna söner de ville. Fisket frigavs, seglationsrätten till alla inrikes orter erkändes, i viss mån tilläts åter försäljning av lantmannaprodukter utom länet osv.
1789 års revolution
1789 års revolution medförde en bekräftelse av de redan vunna friheterna genom förordningen om skatteköp och försäkran om allmogens rättigheter. Skattebönderna förklarades ha lika ägande- och dispositionsrätt över sin jord med skog och mark, fiske, jakt, djurfång som frälsemännen över sin. Samma år fick bönderna i likhet med de övriga ofrälse stånden rätt att besitta frälsegods av lägre natur och 1809 även säterier, och därigenom blev möjligheten allt större till ökande av de självägande böndernas antal. När indelningsverket avskaffades 1901 bereddes dessutom stora ekonomiska lättnader för bönderna.
De svenska böndernas politiska ställning
Den demokratiska förbundsförfattning, som var Sveriges äldsta statsform, lade den politiska makten i de självägande böndernas händer. Dessa bönder beslöt, på landskaps- och häradstingen, i frågor, som rörde lagstiftning, beskattning, lagskipning och förvaltning. Över sig hade de endast kungen. De inbördes krig, som tog sin början på 1000-talet och fortgick ända in på 1200-talet, fick till följd att riddarklassen fick allt större makt; så småningom gled den över i de stora jordagodsinnehavarnas händer. Landskapens isolering och politiska självständighet trädde i skuggan för rikets enhet, och den alltmer växande centralmakten stödde sig på godsägarna. Dessa bestämde i rådet på riksmötena ("herredagarna"), tillsammans med kungen, över lagstiftning och beskattning.
Bonde eller allmoge?
Bondenamnet, sjönk efter uppkomsten av frälset (omkr. 1280) än mer i anseende och kom att omfatta endast de mindre jordägarna och jordbrukarna. Relativt sett var de dock en aristokrati bland den övriga lantbefolkningen (husmän, gärningsmän, legodrängar, torpare m fl). Under 1500-talet kom bönderna tillsammans med dessa att sammanfattas under namnet allmoge, ett ord, som först betecknats hela folket, sedan de skattskyldiga (lands- och stadsinvånare, bergsmän) i motsats till de skattefria (adeln och prästerskapet). Allmoge var dock ett legalt begrepp i den medeltida landslagen och avsåg då odalmännen i bondeståndet.
Bönderna tappar mark
Inom kommunerna hade bondenamnets bärare visserligen största delen av sina gamla rättigheter i behåll, även om de även här måste maka åt sig för frälset; men vid överläggningar rörande statens angelägenheter krävdes inte deras röst. Det heter visserligen, att ombud för bönderna kallats till herredagar 1319 och 1359; men det är ovisst om det någonsin kom till stånd.
1400- och 1500-talen
Med Engelbrektupproret, som var en protest mot såväl magnaternas maktfullkomlighet som utlänningarnas maktutövande, blev bönderna åter en makt av politisk betydelse. Engelbrekt och Erik Puke ledde bondehärar, och bönderna började vid denna tid (1435) att sända representanter till herredagen. Deras deltagande i riksmötena var till en början endast tillfälligt och sparsamt – det påkallades företrädesvis vid val av statens överhuvud, men vann i stadga och betydelse under det orosfyllda 1500-talet. Nationalstatens härskare behövde böndernas lojalitet för att bekräfta sina positioner gentemot frälset.
1600- och 1700-talen
Skatte- och kronobönderna, representerades vid riksdagarna genom sina "herredagskarlar" eller "herredagsmän", medan frälsebönderna ansågs representerade genom sina adliga husbönder. Enligt en förordning 1697, den s. k. riksdagsordningen, skulle de överlägga på en kammare för sig själva. Frågan om antalet avgjordes genom 1634 års "regeringsform", som föreskrev, att ett ombud skulle utses för vart (eller i vissa fall för flera) härad. Under senare delen av 1500-talet hade "herredagskarlarna" huvudsakligen utsetts av fogdarna, men 1680 stadgades det gällande valsättet, som bestod av att representanten, "herredagsmannen", utsågs av bönderna själva.
Ombudet underhölls genom häradets inkomster av olika slags böter och medelst insamlingar. Först långt fram på 1600-talet fick bondeståndet en ordinarie talman; denne utsågs under frihetstiden av ståndet självt, men efter Gustav III:s statskupp av kungen. Ett mycket stort inflytande utövades av den "edsvurne skrivaren" eller, som han sedermera kallades, sekreteraren.
Ståndets medlemsantal var under 1500-talet mycket stort: 1567 uppgick det till omkr. 600, 1594 översteg det 400, men sedermera torde det inte ha överstigit 200, utan i allmänhet ha hållit sig till omkr. 150. Bönderna ansågs inte så politiskt mogna som de tre "högre" stånden, och kallades inte till de s. k. utskottsriksdagarna, som under 1600-talet förekom vid sidan av de allmänna riksdagarna. De representerades inte heller i det sekreta utskottet, vilket i synnerhet under frihetstiden var mäkta myndigt. Först 1789 hade det "hedervärda bondeståndet" plats i utskottet.
1800-talet
Genom 1866 års riksdagsordning förlorade bönderna rätten att särskilt representeras vid riksdagen och upphörde därigenom att vara ett riksstånd, men deras politiska inflytande var länge stort, eftersom valmanskåren på landsbygden till största delen utgjordes av bönder fram till mitten av 1900-talet.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
