Från Rilpedia

Odalman och odalbonde har historiskt använts som beteckning på en självägande (det vill säga ej livegen) bonde, men det fanns många självägande bönder som inte var odalmän.

Historik

Odal är nämnt på Norahällen i Danderyds socken (U 130), med texten: Han blev sviken på Finnheden. Gud hjälpe hans själ. Denna gård är deras odal och ättearv, Finnvidssönernas på Älgesta. Riksantikvarieämbetet tolkar texten sålunda: "Odal och ättearv" betyder egendom som någon ärvt inom familjen. Björn och Olev hade alltså ärvt Nora, där runhällen finns, troligen av sin far.

Begreppet nämns också i den norska Frostatingslagen: Ingen man får jord som odal förrän tre förfäder ägt den och den kommer under den fjärde utan avbrott.

Gulatingslagen är ännu skarpare, den kräver sex släktled istället för fyra.

Den som föddes till sådan jord kallades odalboren, och han var t.ex berättigad till dubbelt så många böter som en vanlig bonde vid rättsmål. Odaljorden kunde heller inte säljas hur som helst, den var knuten till ätten, och var nästan ett medeltida förstadium till fideikommiss-systemet. Därmed var odalbonden inte riktig ägare till jorden.

För att bevisa sin odalrätt var odalmannen tvungen känna till sina förfäder ända bak till sin farfars farfars far. För att komma ihåg detta fanns en (säkert inte helt okomplicerad) ramsa som kallades langfedgatal vilken man lärde redan som barn.

Även senare, när begreppet försvunnit, fanns fortfarande arvsjord och köpejord.

Som kuriosa kan det nämnas att Lantmannaföreningen i Östergötland hette Lantmännen Odal innan den fusionerades och uppgick i Svenska lantmännen.

Etymologi

Odal kommer från fornnordiska óðal (urgermanska *óþalan), som kunde betyda landegendom ärvd från förfäder och ättens hemman.