Oktoberkriget
Från Rilpedia
| Oktoberkriget | |||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Mellanösternkonflikten | |||||||||
|
|||||||||
| Stridande | |||||||||
| Mall:Landsdata Israel Israel |  EgyptenMall:Landsdata Syrien Syrien Mall:Landsdata Jordanien Jordanien .svg){kind=small} Irak |
||||||||
| Befälhavare | |||||||||
| Moshe Dayan Rashad Nour David Elazar Ariel Sharon Shmuel Gonen Benjamin Peled Israel Tal Rehavam Zeevi Aharon Yariv Yitzhak Hofi Rafael Eitan Abraham Adan Yanush Ben Gal |
Saad El Shazly Ahmad Ismail Ali Hosni Mubarak Mohammed Aly Fahmy Anwar Sadat Abdel Ghani el-Gammasy Abdul Munim Wassel Abd-Al-Minaam Khaleel Abu Zikry Mustafa Tlass[1], [2] |
||||||||
| Styrka | |||||||||
| 415 000 man 1 500 stridsvagnar 3 000 pansarfordon 945 artilleripjäser[1] 561 flygplan 84 helikoptrar 38 örlogsfartyg[2] |
Egypten: 800 000 man (300 000 grupperade) 2 400 stridsvagnar 2 400 pansarfordon 1 120 artilleripjäser;[1] 690 flygplan 161 helikoptrar 104 örlogsfartyg Syrien: 150 000 man (60 000 grupperade) 1 400 stridsvagnar 800-900 pansarfordon 600 artilleripjäser;[1] 350 flygplan 36 helikoptrar 21 örlogsfartyg Irak: 60 000 man 700 stridsvagnar 500 pansarfordon 200 artilleripjäser;[1] 73 flygplan[2] |
||||||||
| Förluster | |||||||||
| 2 656 dödade 7 250 skadade 400 stridvagnar förstörda 600 förstörda/tillbaka i tjänst 102 flygplan nedskjutna[3] |
8 528 dödade 19 540 skadade (västerländsk analys) 15 000 döda 35 000 skadade (Israelisk analys) 2 250 stridsvagnar förstörda/tillfångatagna 432 flygplan nedskjutna[3] |
||||||||
Upproren (1920) – Jaffaupproren (1921) – Upproren (1929) – Arabrevolten (1936–1939) – Inbördeskriget (1947-1948) – 1948 års arab-israeliska krig – 1948 Palestinensiska Exodus – Suezkrisen (1956) – Sexdagarskriget (1967) – Utnötningskriget (1968–1970) – Oktoberkriget (1973) – Operation Ungdomens vår – Inbördeskriget i Libanon – Operation Accountability – Första intifadan (1987–1991) – Kuwaitkriget (1990–1991) – Andra intifadan (2000–) – Libanonkriget (2006)
Oktoberkriget, Jom kippurkriget eller det arabisk-israeliska kriget 1973 pågick i oktober 1973. En arabisk koalition ledd av Egypten och Syrien angrep överraskande Israel under den judiska högtiden Jom kippur i syfte att återvinna de områden som förlorats under sexdagarskriget till Israel. Kriget slutade utan territoriella förändringar; vid krigsslutet hade dock Israel ett militärt övertag. Vapenstillestånd uppnåddes direkt efter att den egyptiska tredje armén omringats och Egypten vädjat till USA.
Innehåll |
Bakgrund
Efter att Egyptens president Nasser avled i en hjärtattack den 28 september 1970 blev Anwar Sadat ny president. Av omvärlden ansågs Sadat sakna egen profil och förväntades fortsätta Nassers politik av panarabism och samarbete med Sovjetunionen. Men den 4 februari 1971 förklarade Sadat att han var villig att underteckna ett fredsavtal med Israel om landet drog tillbaka sina trupper från Suezkanalens östra sida. Israels premiärminister Golda Meir var dock inte beredd att låta egyptiska styrkor sätta sin fot på Sinaihalvön och det hela rann ut i sanden.
Sadat begärde därefter mer vapen från Sovjetunionen - bombplan och stridsvagnar - men Sovjet vägrade detta. Sadat lät därför utvisa alla sovjetiska militära rådgivare den 8 juli 1972. Evakueringen av sovjetisk personal skedde under ganska drastiska former, bland annat flögs mer än 700 stycken sovjetmedborgare ut ur Egypten med fraktplan av typ Antonov An-22. Från oktober inleddes planeringen för ett krig i mindre skala mot Israel. Samtidigt skulle Syrien anfalla Golan. Tanken var att om Egypten kunde återerövra en del av Sinaihalvön skulle man kunna återfå resten genom förhandlingar. Trots att länderna försökte dölja sina förberedelser så gott som möjligt anade Jordaniens kung Hussein att något var på gång. Han mötte Golda Meir utanför Tel Aviv den 25 september 1973 och berättade om sina misstankar att ett krig var nära förestående. Vid ett möte den 5 oktober meddelade den israeliska militära underrättelsetjänsten att en attack inte var trolig och att mobilisering inte var nödvändig. Vissa religiösa anledningar fanns också: i den judiska kalendern så var 6 oktober 1973 helgdagen Jom kippur då många judar fastar och många israeliska militärer skulle därför vara hemförlovade vid det tillfället, vilket sannolikt var den främsta anledningen till att just detta datum valdes för anfallet.
Kriget fick av Egyptens president Anwar Sadat kodnamnet ”Operation Badr". Ett försök att stärka och inspirera sina soldater genom att anspela på den historiska islamiska triumfen i slaget vid Badr.[4]
Händelseförlopp
På morgonen den 6 oktober fick underrättelsetjänsten dock ett tips att krig skulle bryta ut samma dag och Golda Meir beslöt därför att mobilisera. Klockan 14.00 gick den egyptiska armén över Suezkanalen och anföll de israeliska ställningarna. Egyptiska armén kunde snabbt ta sig 10 kilometer förbi kanalen och de första israeliska motanfallen misslyckades. När egyptierna den 14 oktober beslöt sig för att fortsätta österut lyckades de israeliska motanfallen och israelerna kunde skapa ett brohuvud över kanalen med vägen öppen mot Kairo.
Syrierna anföll Golanhöjderna och flera stridsvagnar förstördes, men syrierna stoppades (bl.a. med insats från "The Tzvika Force") och sedan fortsatte Israel sin framryckning till dess att de närmade sig Damaskus och en vapenvila inträdde.
Under tryck från USA, Sovjetunionen och FN ingick parterna då ett avtal om eldupphör. Under 1974 och 1975 kom länderna överens om ett israeliskt tillbakadragande från zonen närmast kanalen. I Israel var kritiken hård mot att landet hade kunnat tas med överraskning och regeringen med premiärminister Golda Meir i spetsen avgick i maj 1974.
Efterspel
Kriget orsakade stora omvälvningar i världsekonomin i och med den efterföljande oljekrisen, då OPEC stoppade oljeleveranser till främst USA och Nederländerna.
Den 9 november 1977 förklarade Sadat i det egyptiska parlamentet att han var beredd att förhandla om ett fredsavtal med Israel och att han var beredd att själv resa till Israel för att göra det möjligt. Den 19 november kom Sadat till Jerusalem där han inför det samlade Knesset erbjöd sig att inleda fredsförhandlingar. Förhandlingarna gick dock dåligt och USA:s president Jimmy Carter bjöd parterna till presidentens lantställe Camp David där de svåra frågorna kunde lösas i september 1978. Då hade Egypten släppt kravet på ökat palestinskt självstyre och Israel släppte kravet att judiska bosättningar i Sinai skulle få vara kvar. Fredsavtalet mellan Israel och Egypten skrevs under den 26 mars 1979. Sadat och Israels dåvarande premiärminister Menachem Begin tilldelades Nobels fredspris 1978. Sadats separatfred med Israel var dock impopulär bland egyptierna och han mördades av islamister 1981.
Noter
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 Siffran avser antalet artilleripjäser med kaliber 100 mm och grövre
- ↑ 2,0 2,1 Oktoberkriget på sem40.ru
- ↑ 3,0 3,1 Rabinovich, 496–497
- ↑ John L. Esposito, Islam Den Raka Vägen, Studentlitteratur Lund 2001
Referenser
- The Yom Kippur War: The Epic Encounter That Transformed the Middle East av Abraham Rabinovich. ISBN 0-8052-4176-0
- "Shattered Heights: Part 1", Jerusalem Post, September 25, 1998.
Se även
