Antonius av Padua
Från Rilpedia
| Sankt Antonius av Padua | |
|---|---|
 målning av Guercino (1656) |
|
| Bekännare, Kyrkolärare | |
| Född | 15 augusti 1195, Lissabon, Portugal |
| Död | 13 juni 1231, Arcella, Padua, Italien |
| Vördas inom | Romersk-katolska kyrkan |
| Helgonförklarad | 30 maj 1232, Spoleto, Italien av Gregorius IX |
| Förklarad kyrkolärare | 16 januari 1946 av Pius XII |
| Helgedom | Basilica di Sant'Antonio da Padova, Padua |
| Helgondag: | 13 juni |
| Attribut: | Avbildad tillsammans med Jesusbarnet; lilja |
| Skyddshelgon för | Lissabon, Padua; havande kvinnor, återställande av vad som gått förlorat, resande |
Antonius av Padua, född som Ferdinand den 15 augusti 1195 i Lissabon, Portugal, död 13 juni 1231 i Arcella i närheten av Padua, Italien, var en portugisisk-italiensk augustiner- och sedan franciskanermunk, präst och teolog. Helgon (inom Romersk-katolska kyrkan, festdag 13 juni) och kyrkolärare.
Antonius hör till de mest kända och älskade helgonen i hela den romersk-katolska världen.
Innehåll |
Biografi
Antonius föddes 1195 i Lissabon av adliga föräldrar; enligt legenden var hans far Martin Bouillon som var ättling till Godfrey de Bouillon, och hans mor skall ha varit Theresa Tavejra som uppges vara ättling till Fruela I av Asturien. Med säkerhet kan dock endast sägas att föräldrarna var adliga.
Som en femtonårig yngling och efter studier i katedralskolan i hemstaden, upptogs Antonius bland korherrarna i augustinorden, men inträdde efter tio år, 1220, av trägna studier i Franciskus av Assisi nybildade franciskanorden. Bytet av orden skedde efter att han hade sett kropparna efter de franciskaner som hade dött i Marocko den 12 januari 1220. I samband med detta bytte han sitt dopnamn Ferdinand mot Antonius, efter den helige Antonius, egyptiern.
Driven av längtan efter att bli martyr, företog han en missionsresa till saracenerna i Afrika, men tvingades av sjukdom att återvända; stormen förde då skeppet han färdades med till Sicilien. Han verkade sedermera med stor framgång som teologisk lärare i Bologna samt flerstädes i Italien och Frankrike och bidrog därigenom att - mot den helige Franciskus avsikter - införa vetenskapliga studier inom franciskanorden och att ställa den i närmare beroende av påvestolen. Han predikade för katarerna och albigenserna och hans framgång i detta har sagts vara kantrat av mirakler. Det är också av den orsaken han kallas Malleus hereticorum (kättarnas hammare). Han återvände till Italien efter sin vistelse i Frankrike, sedan Franciskus avlidit 1226.
År 1227 utnämndes Antonius till provinsial över Romagna. Han färdades enligt sitt livs kallelse som botpredikant från ort till ort, sysselsatt med predikan och själavård, skoningslöst gisslande sin tids lyten och fängslande tallösa skaror med sitt visserligen konstmässigt allegoriska, men lågande personliga föredrag. Hans predikningar drog stora skaror människor; hans sista predikningar handlar om hat och illvilja. Med dessa predikningar skall han enligt legenden ha försonat många människor, fångar skall ha släppts, skuldsatta ha fått fribrev, och ovänskap ha bilagts. En lag, författad den 15 mars 1231, antogs till följd av Antonius predikan, vilken reglerar situationen för skuldsatta som inte kan betala sina skulder; originalet förvaras i Paduas museum. Enligt de katolska legenderna skall han ha utfört mirakler, bland annat genom att ha återfört en amputerad fot på ett ben.
Vid endast 36 års ålder dog Antonius i Padua pingsten 1231, och redan den 30 maj 1232 helgonförklarades han av påven Gregorius IX, som känt honom och hört honom predika. I Padua kallas han av folket helt enkelt för "Il Santo" — helgonet med stort H.
Legenden har brokigt smyckat hela hans liv.
Referenser
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Övriga källor
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Antonius av Padua
