Antonios Eremiten
Från Rilpedia
Sankt Antonios Eremiten | |
---|---|
Sankt Antonios Eremiten | |
Eremit, Bekännare | |
Född | 251, Herakleopolis |
Död | 356, Kolzim, Egypten |
Vördas inom | Romersk-katolska kyrkan Östortodox kristendom Koptisk-ortodoxa kyrkan Koptisk-katolska kyrkan |
Helgondag: | 17 januari |
Antonios Eremiten, även känd som Antonios Abboten, Antonios den store, född 251 i Herakleopolis, död 356 i Kolzim, var en egyptisk eremit och abbot. Han vördas som helgon inom bland annat Romersk-katolska kyrkan. Hans minnesdag firas den 17 januari. Antonios levnadsbeskrivning, vita, är berömd.
Innehåll |
Biografi
Antonius föddes i Övre Egypten i en välbärgad familj. Hans föräldrar dog när han var 20 år gammal och lämnade honom med en stor förmögenhet och ansvaret över sin syster. Han skall ha varit likgiltig till utsvävningar och följde en prästs ord om att sälja allt man har och ge det till de fattiga för att få igen det i himlen. Han placerade sin syster i ett kvinnokollektiv och gav sina tillgångar till fattiga. Sedan gick han ut i öknen för att leva ett liv som eremit. Men folk kom till honom för vägledning. Han flyttade längre ut i öknen, men folk upptäckte honom ändå. Till slut valde han att tillåta folk att vara hos honom, men i egna grottor. På lördagsnätterna träffades de för att be tillsammans. För att lättare kunna motstå frestelser skulle de utföra ett hantverk. Detta blev världens första klostergemenskap. Detta skedde år 305. Klostret fick namnet S:t Antonius och finns kvar än idag.
Anledningen till att så mycket är känt om Antonius liv är att kyrkofadern Athanasius skrev boken S:t Antonius liv. I och med denna bok spreds även Antonius asketiska stil i munkvärlden.
Sägner
Antonius bodde som eremit och plågades ständigt av frestelser såsom god mat och vackra kvinnor, men han kunde stå emot dem. Det enda viktiga för honom var att kunna be och på så sätt komma närmare Gud. Det berättas att en rasande svärm av onda andar och monster gick till attack mot honom och sårade honom svårt med tänder, horn och klövar. Några män hittade honom död och de bar bort honom och inledde hans begravning med böner och sånger. Då väcktes Antonius till liv igen. Därefter visade sig Jesus i form av ett ljussken som fyllde luften, och i samma ögonblick blev Antonius helad från alla sår.
Källor
- Wibeck, Sören, Religionernas historia: om tro, hänförelse och konflikter. Lund: Historiska media 2005. ISBN 91-85377-01-5
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Antonios Eremiten