Marocko

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Marockansk)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
المملكة المغربية

Al-Mamlakatu l-Maġribiyah
Tageldit n l-Maɣrib'

Marockos flagga
Marockos statsvapen
Flagga Statsvapen
Valspråk: اللّه، الوطن، الملك

arabisk: ’Allah, al-Waṭan, al-Malik
(Gud, hemlandet, kungen)

Nationalsång: «النشيد الشريف» (An-našīd aš-šarīf) — «Hymne Chérifien»
Marockos läge
Huvudstad Rabat
34°02'N, 6°51'W
Största stad Casablanca
Officiellt språk högarabiska de jure, darija, var. berberspråk och franska de facto
Statsskick
Kung
Premiärminister
Konstitutionell monarki
Mohammed VI av Marocko
Abbas El Fassi
Självständighet
 • Deklarerad
 • Erkänd
från Frankrike

2 mars 1956
Yta
 • Totalt
 • Vatten

446 550 km² (56:e)
försumbart
Folkmängd
 • Totalt
 • Befolkningstäthet

33 241 259 (35:e)
73,3 inv/km² (96:e)
BNP (PPP)
 • Totalt
 • Per capita
(2003)
$44 491 milj (56:e)
$1360
Valuta marockansk dirham (MAD)
Tidszon UTC
Topografi
 • Högsta punkt

 • Största sjö

 • Längsta flod

Jbel Toubkal
4 165 m ö.h.

km²

km
Nationaldag 30 juli (Trondagen)
Landskod MA, MAR
Landsnummer 212

Marocko (stand. ar.: المملكة المغربية - Al-Mamlakatu l-Maġribiyah; tamazight: Tageldit n l-Maɣrib, tifinagh: Kingdom of Morocco in Tifinagh.svg, men ändå Amerruk på andra berberspråk) är en stat i västra Nordafrika. Landet gränsar till Algeriet, Västsahara, Spanien (exklaverna Ceuta, Melilla och övriga Plazas de soberania) samt Atlanten och Medelhavet.

Innehåll

Historia

Huvudartikel: Marockos historia

Den marockanska staten är av gammalt datum, även om kungaätter och gränser har varierat kraftigt genom åren. En muslimsk kungamakt uppstod i Marocko redan för drygt tusen år sedan, och axlade manteln som "amir al-muminin", eller de troendes befälhavare -- en titel som annars främst använts av Profeten Muhammad och de muslimska kaliferna. Landet införlivades aldrig med det Osmanska imperiet, men koloniserades däremot i början av nittonhundratalet gradvis av de europeiska kolonialmakterna Frankrike och Spanien. Landet förde en lång kamp för att bli självständigt från Frankrike, och blev det 1956, varvid även Spanien gradvis släppte sina områden. Den internationella staden Tanger återlämnades till Marocko samma år.

Sedan dess har landet styrts av tre kungar: Muhammed V (till 1961), Hassan II (1961-1999) och Muhammed VI (från 1999). Den kung som främst format landet är Hassan II, som styrde i nästan fyra decennier efter självständigheten. Utrikespolitiskt upprätthöll han goda relationer med Frankrike och USA, men kom i konflikt med Algeriet och Mauretanien, vars territorium han (liksom Västsahara) ansåg ingick i Stormarocko. Ett kort krig utkämpades 1963 med Algeriet, men ledde inte till de gränsjusteringar som kungen önskat. Inrikespolitiskt styrde Hassan II med hård hand och hålls ansvarig för många människorättskränkningar, bland annat i samband med Västsaharakonflikten (se nedan), men också mot marockanska oppositionella -- mest känd är sannolikt Mehdi Ben Barka, en oppositionsledare som kidnappades och antas ha mördats i Paris på 1960-talet. Flera statskuppsförsök gjordes mot kungen i början på 1970-talet, och kom mycket nära att döda honom. Från och med 1975 lugnade läget ner sig, när en nationalistisk kampanj drogs igång för att annektera grannterritoriet Västsahara, vilket tillät kungen att framställa sig som folkledare och sätta armén i arbete.

Ockupationen av Västsahara blev emellertid en svår börda för landets bräckliga ekonomi, och fr. o. m. tidigt 1980-tal hade situationen återigen förvärrats, med omfattande strejker, protester och demonstrationer som slogs ner av polis. Vid samma tid växte slumområden runt marockanska städer upp, som ett resultat av de ekonomiska problemen, och en islamistisk rörelse började växa sig stark där. Från slutet av 1990-talet mildrades hans styre något, och ekonomiska reformer och satsningar på turism ledde till förbättrade statsfinanser, även om fattigdomen fortfarande är utbredd.

Mohammed VI, här tillsammans med George W. Bush.

Efter Muhammed VI:s trontillträde har regimen i Marocko liberaliserats ytterligare. Fortfarande är landet dock i praktiken helt kontrollerat av kungen, som bland annat tillsätter premiärministrar och regeringar och kan upplösa parlamentet, och det är strikt förbjudet att kritisera eller ifrågasätta honom eller hans beslut. Den oberoende pressen har blivit relativt frispråkig sedan 1990-talets slut, men under 2005 och 2006 stängdes flera tidningar av regeringen för kritik mot kungen eller i Västsaharafrågan, och åtskilliga journalister har fängslats.[2] TV-medierna förblir i kungahusets händer.

De goda relationerna med USA och Frankrike har fortsatt under Muhammad VI. Under 2000-talet har islamistiska terrorattentat drabbat flera av Marockos städer, bl.a. Casablanca, efter vilka landet har samarbetat tätt med USA i "kriget mot terrorismen", även om inhemska människorättsgrupper menar att det alltför ofta skett genom tortyr. Marocko utsågs år 2004 till en "major non NATO ally" av USA, den högsta status en militärt allierad nation kan få förutom NATO-medlemskap.

Västsaharakonflikten

Marocko har länge krävt att få annektera Västsahara, före detta Spanska Sahara. Detta område administrerades som en separat koloni av Spanien, och koloniserades också långt tidigare än de delar av Marocko som Spanien kontrollerade under kolonialtiden (från år 1884), varför Spanien och FN vägrade erkänna det som en del av Marocko. Internationella domstolen fastslog också 1975 att, även om det fanns vissa band mellan västsahariska invånare och Marocko (liksom med Mauretanien) så var de inte starka nog för att frånta dem deras självbestämmanderätt i enlighet med FN:s resolutioner om hur före detta kolonier ska behandlas. Enligt Madridavtalet mellan Spanien, Marocko och Mauretanien övertog Marocko 1976 den norra delen av Västsahara från den spanska kolonialmakten medan Mauretanien övertog den södra delen. Detta erkändes inte av FN[1], som sedan sextiotalet krävt en folkomröstning bland Västsaharas invånare om vad som ska ske med området. Strider utbröt med en inhemsk gerilla, Polisario, som sedan tidigare utkämpade ett uppror mot Spanien för ett självständigt Västsahara. År 1979 tvingades Mauretanien att ge upp sin del, vilken då övertogs av Marocko. Marocko har sedan dess de facto kontroll över cirka 2/3 av området, inklusive alla större städer, efter att ha byggt en lång minerad mur som delar området i två delar.

Territoriets status är fortfarande oklar. Återstoden kontrolleras av Polisario, som är baserat bland de tiotusentals västsahariska flyktingar som sedan 1970-talet lever i Algeriets Tindouf-provins. En vapenvila har varit i kraft sedan 1991. Den övervakas av Minurso, en FN-mission som de senaste sjutton åren har haft i uppdrag att arrangera en folkomröstning om självständighet eller integration med Marocko. Folkomröstningen sköts upprepade gånger upp under 1990-talet, efter marockanska invändningar, och sedan år 2000 vägrar Marocko återigen att ha med självständighet bland folkomröstningsalternativen. Nu föreslår man istället att Västsahara ska ges begränsad autonomi inom Marockos gränser, men att ingen omröstning om självständighet hålls. Polisario hävdar att detta beror på att Marocko vet att landet kommer att förlora en fri omröstning, och kräver att FN ska agera, hittills utan resultat.

Geografi

Marocko

Klimat och miljö

I Marocko råder ett medelhavsklimat, men i inlandet är det varmare och torrare. Bergen i norr är geologiskt instabila och jordbävningar förekommer.

Några av landets större miljöproblem är jorderosion på grund av avverkning av vegetation för att få mer odlingsbar mark, färskvattenförorening på grund av dålig avloppsrening samt oljeföroreningar i kustvattnen.

Administrativ indelning

Marocko (inklusive Västsahara) är indelat i 16 regioner[2].

Marockos regioner

Västsahara

Regionen Oued Ed-Dahab-Lagouira, nästan hela regionen Laâyoune-Boujdour-Sakia El Hamra samt södra delen av regionen Guelmin-Es-Smara utgör Västsahara.

Politik

Marocko är en konstitutionell monarki. Landet har ett folkvalt parlament men det är kungen som har den yttersta makten, och kan styra via dekret. Tryckfrihet och yttrandefrihet är garanterat i lag men är i praktiken begränsade. Medier som yttrar sig kritiskt om till exempel Marockos roll i Västsahara riskerar att dras in.

Marocko protesterar mot Spaniens kontroll över enklaverna Ceuta och Melilla samt några öar utanför kusten. Marocko kommer inte heller överens med Spanien om var gränsen mellan Kanarieöarna och Marockos fastland ska gå.

Officiellt är cannabisodling, tillverkning och smuggling av hasch allvarliga brott i Marocko men i praktiken förekommer en omfattande illegal odling av cannabis, mestadels i Rifbergen i norra Marocko. Den odlade arealen uppskattas till 80 000 hektar och utgör råvara för cirka 90% av det hasch som smugglas till Europa till ett värde som kan uppskattas till 15 miljarder i smugglarledet. [3]

Valet 2007

Fredag den 7 september 2007 hölls det andra parlamentsvalet under kung Mohammed VI:s tid som monark. Valdeltagandet var det lägsta i landets historia, bara 37 % av de 15 miljoner röstberättigade marockanerna deltog i valet.

Kungen hade innan valet sänkt rösträttsåldern från 20 till 18 år och ökat antalet valkretsar från 91 till 95.

33 politiska partier och 13 oberoende kandidater tävlade om de 325 platserna i parlamentet. Enligt det preliminära resultatet blev det konservativa Självständighetspartiet (Istiqlal) det största partiet med 52 mandat. Islamistiska Rättevise- och utvecklingspartiet (PJD) fick 47 platser, det berber-konservativa Folkrörelsen (MP) och Oberoendes samling (RNI) fick 43 respektive 38 platser vardera medan Socialistpartiet (USFP), som dominerade den avgående regeringen, fick 36 mandat. Liberalkonservativa Konstitutionella förbundet (UC) fick 27 platser. MP, RNI och UC anses tillhöra de kungatrogna partierna, medan Istiqlal och USFP samt PJD är mer självständiga i sin linje till palatset.

Ekonomi

Med hjälp av bland annat Världsbanken har ekonomiska reformer genomförts och utvecklingen går framåt. 1999 och 2000 led landet av svår torka, vilket gav jordbruket problem. Under samma tid fick man dock in mycket utländsk valuta genom försäljning av licenser för mobiltelefonnät och en viss privatisering av statliga telekommunikationsföretag. 2001 kom de efterlängtade regnen och medförde goda skördar, vilket gav ekonomin ett nytt uppsving. En utbyggnad av det marockanska motorvägsnätverket har också underlättat transport mellan olika landsdelar.

Det marockanska järnvägsnätet är tämligen svagt uppbyggt, och finns framförallt i landets norra delar. Järnväg och passagerartrafik med nyupprustade vagnar finns mellan Marrakech och Casablanca, Tanger och Rabat. I söder finns s.k. fosfatspår, järnväg som används för industriell transport av fosfat som finns i rikliga mängder av i södra Marocko.

95% av landets elektricitet framställs av fossila bränslen och resterande med vattenkraft. Utöver detta importeras en del el.

Demografi

Kultur

Det marockanska köket

Huvudartikel: Marockanska köket

Det marockanska köket är sedan länge ansett som ett av världens mest mångfacetterade. Många folkslag har under årens lopp lämnat bidrag till Marockos matkultur, och hämtar influenser från berber, araber, morer, judar, Mellanöstern, medelhavsländerna och Afrika. De kungliga kockarna i Fez, Meknes, Marrakech, Rabat och Tetouan har under århundradenas lopp raffinerat det marockanska köket och gett det dess särprägel. Lök, oliver, torkade och inlagda citroner, granatäpplen, dadlar, fikon, russin och nötter, persilja, koriander och mynta är typiska ingredienser som smaksätter rätter ofta baserade på grönsaker, kyckling eller lamm.

Externa länkar

(engelska)

Källor

  1. "The Madrid Agreement did not transfer sovereignty over the territory, nor did it confer upon any of the signatories the status of an administering Power - a status which Spain alone could not have unilaterally transferred. The transfer of administrative authority over the territory to Morocco and Mauritania in 1975, did not affect the international status of Western Sahara as Non-Self-Governing Territory." - FN:s rättsansvarige Hans Corell, 29 januari 2002 (S/2002/161)
  2. [1], Haut Commissariat au Plan, Direction de la Statistique
  3. Drugnews


Personliga verktyg
På andra språk