Islam

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Denna artikel är en del i en serie om

Islam

– en abrahamitisk religion

Shahada.svg

Projekt islam
Wikipedia: Projekt islam
 v  d  r 


RELIGION
Religious syms.svg

Islam (på arabiska:  الإسلام , al-'islām, med betydelsen "överlåta sig (åt Guds vilja)", "att ge sig (åt Gud)", från ordstammen s-l-m som betyder "frid"), är en monoteistisk, abrahamitisk religion som räknar Muhammed (ca. 570 e.Kr. – 632 e.Kr.) som den sista i en lång rad av profeter och Koranen som sin uppenbarade heliga skrift. En som bekänner sig till islam kallas muslim[1], vilket ungefär betyder "en som ger sig åt Gud av tillit och förtröstan". Islam är idag världens näst största religion (efter kristendomen), med omkring 1,5 miljarder utövare.

Muslimer tror att Gud (arabiska: الله, Allāh) uppenbarade Koranen för Muhammed, den siste profeten, och ser Koranen och sunna (redogörelsen för hur Muhammed levde och vad han yttrade) som de grundläggande källorna för islam. De betraktar inte Muhammed som grundaren av en ny religion, utan som en återskapare av Abrahams, Moses och Jesu ursprungliga monoteistiska trosåskådning.

Islam innesluter många religiösa övningar. Anhängarna måste i allmänhet följa islams fem pelare, fem plikter som förenar muslimer med gemenskapen. Vid sidan av detta har de islamiska lagarna (sharia) utvecklat en tradition av stadgor och rättsregler som praktiskt taget berör alla samhällsaspekter och avseenden i ett muslimskt liv. Denna tradition omger praktiska frågor som kan beröra anhängarens liv.

Nästan alla muslimer tillhör någon av de större riktningarna inom islam, sunni eller shia. Schismen utvecklades mellan 600-700 e.Kr. utifrån meningsskiljaktigheter angående det religiösa och politiska ledarskapet för det muslimska samhället. Ungefär 90 procent av alla muslimer är sunni och 10 procent är shi'a. Islam är den dominerande religionen i Mellanöstern, såväl som i delar av Afrika och Asien. Större muslimska grupper finns även i Kina, på Balkanhalvön (nära hälften av Bosnien och Hercegovinas befolkning är etniska muslimer) och i Ryssland. Det finns också ett relativt stort antal muslimska grupper i resterande delar av världen. I Västeuropa är antalet muslimer totalt fler än 20 miljoner[2].

Innehåll

Etymologi och innebörd

Islam är ett (arabiskt ord (الإسلام), al-'islām, med den ungefärliga betydelsen "överlåta sig (åt Guds vilja)", "att ge sig (åt Gud)"). Det är besläktat med verbet aslama, som ofta översätts med "underkastelse", men vars egentliga betydelse framkommer tydligare i översättningen "att överlämna sig [till Gud]" eftersom det är inbegripet att det också innebär ett tillstånd av fred eller frid (salām). Alla dessa ord delar den arabiska ordstammen s-l-m (sīn-lām-mīm [س-ل-م]), vilken även återfinns i den islamiska fredshälsningen, Assalam Alaikum ("fred vare med dig"), som är den arabiska motsvarigheten till hebreiskans Shalom aleichem ("frid vare med dig").

I Muhammad Asads Koran-kommentar skriver han att ordet salām kan översättas med ordet "räddning", men att det är svårt att finna ekvivalenta uttryck på andra språk. Det betecknar olika aspekter av sinnesro, hälsa och säkerhet mot fara och ont, samt uppnående av det som med en kristen term kallas "frälsning". Det finns dock en skillnad i betoning då islam inte delar den kristna frälsningslärans uppfattning om arvsynden. Enligt Asad ligger begreppsinnehållet i ordet salām snarare närmare tyskans Heil ("hälsa", "lycka") eller det franska salut ("hälsning", "frälsning"), som båda uttrycker nyanser av inre ro och uppfyllelse utan att inbegripa den specifikt kristna innebörden av frälsning.[3]

Ordet islām i infinitivform förekommer åtta gånger i Koranen.[4] I Koranen som sådan förekommer dock ingen "institutionalisering" av ordet och dess avledningar, det vill säga att dessa enbart skulle beteckna profeten Muhammeds efterföljare, utan de används i generell och bokstavlig bemärkelse. Termerna muslim och islām syftar i Koranen på det allmänna tillståndet hos var och en "som underkastar [eller 'har underkastat'] sig Guds vilja" respektive "underkastelse under Guds vilja".[5] I sura 3:19 heter det till exempel "För Gud är [den sanna] religionen underkastelse under Hans vilja" (Innad-Dīna 'indallāhil-'Islām).

Islam som naturligt tillstånd och som religion

Enligt Koranen kan inte en enda varelse, eller någonting annat som existerar, undgå att i en mening underkasta sig Guds vilja. Detta är islam i sin allra mest generella bemärkelse, det vill säga islam som ett naturligt, universellt tillstånd som utgör förutsättningen för existensen som sådan. Men det är bara de som erkänner och frivilligt bejakar detta (enligt Koranen) oundvikliga existentiella faktum, som räknas som muslimer i religiös bemärkelse. Muslim är med andra ord den som aktivt och medvetet har antagit islam som sin religion (ar. dīn), därför att han eller hon funnit dess budskap vara överensstämmande med sanningen och verkligheten, och därmed också med människans ursprungliga och innersta natur (ar. fitra)[6]. Denna islams så grundläggande ontologiska förståelse (syn på verkligheten) uttrycks bland annat i en retorisk fråga i Koranen, vers 3:83:[7]

  • "Önskar de en annan [religion] än den som Gud har gett dem? [Gud] som alla i himlarna och på jorden underkastar sig av fri vilja eller nödda och tvungna, och till vilken de skall återbördas."

Till detta är också knutet den antropologiska uppfattningen (människosynen) om varje enskild människas fria vilja och personliga ansvar för sina handlingar:

  • "Tvång skall inte förekomma i trosfrågor." (2:256)
  • "Handla som ni vill; Han ser vad ni gör!" (41:40)
  • "Det är för människornas skull som Vi har uppenbarat Skriften för dig med sanningen. Och den som låter sig vägledas [vägleds] till nytta för sig själv, och den som går vilse, går inte vilse till skada för någon annan än sig själv. Du [Muhammed] har inte satts att vaka över dem." (39:41) (Det vill säga, enligt Muhammad Asads kommentar, "du är inte ansvarig för deras handlingar".)[8]

Islams troslära

Den viktigaste läropunkten i islam är monoteismen, att Gud eller den Allsmäktige (Allaharabiska) är en och att han ska dyrkas ensam, utan mellanhänder. Islams trosbekännelse (shahadan) lyder: "Det finns ingen gud utom Gud, och Muhammed är hans profet." Gud är enligt Koranen helt suverän, ständigt närvarande och fullkomlig (varken enbart manlig eller kvinnlig). Gud beskrivs först och främst som "den Barmhärtige, den Nåderike" och kan som sådan endast lära kännas genom en attityd av öppenhet och ödmjukhet.[9]

Profeten Muhammed anses inte ha instiftat en ny religion. Koranens budskap är istället en bekräftelse av alla föregående profeters budskap till världens alla folk, en återgång till den rena, ursprungliga monoteismen hos Adam, Abraham (Ibrahim) och Noa (Nuh). Människorna är satta att förvalta skapelsen till den evige Gudens ära, men är glömska och förtränger gärna varför de befinner sig på jorden. Istället börjar de ofta dyrka sina egna skapelser, irrläror och förgängliga ting. Detta beskrivs på flera ställen, bland annat i den kända berättelsen om Guldkalven i Koranen 20:88, liksom i Bibelns Andra Mosebok 32.

Som kompensation för människornas glömska och "förhärdade hjärtan" får de med jämna mellanrum tillsänt sig profeter som påminnare och varnare (sura 16:36). Enligt islams lära är Muhammed den siste av alla dessa sändebud och Koranen har därför ställningen som det "Sista testamentet".

I islam anses Koranen vara själva uppenbarelsen "nedsänd" till Profeten Muhammed genom ärkeängeln Jibril (Gabriel) under en period av 23 år från och med år 610 e.Kr. Profeten själv anses inte vara gudomlig, utan endast en förmedlare av uppenbarelsen. Han prisas därför som den högst benådade och renhjärtade bland människorna (Muhammed betyder "den prisade"). Som mottagare och förmedlare av det gudomliga Ordet – trots sin analfabetism – motsvarar hans ställning i islam närmast Jungfru Marias i kristendomen.[10] Även Maria (Maryam) och Jesus (Isa) omtalas som speciellt utvalda i Koranen (se till exempel sura 19, uppkallad efter Maryam/Maria).

Muslimer tror, i likhet med kristna och judar, att en slutgiltig bedömning av människors handlingar kommer att ske på den Yttersta dagen, men att vetskapen om när denna dag infaller endast ligger hos Gud. När den slutgiltiga bedömningen infaller kommer alla människor som har levt, lever samt skall leva att bedömas utifrån om deras handlingar följt Guds väg. Beroende på hur en människa levt sitt liv och i vilken grad man haft goda avsikter kommer hon eller han antingen till himlen eller helvetet. Men eftersom Gud är nådig så kan även den som felat och tillslutit sitt hjärta för Guds Sanning och Verklighet (ar. Ḥaqīqah) få komma till Himmelriket.

Koranen föreskriver tron på Gud och på hans uppenbarelser, på hans änglar, hans sändebud och på Domedagen. Muslimer tror att Gud uppenbarade sitt slutliga budskap till människorna genom den islamiska profeten Muhammed via ängeln Gabriel (arabiska: جبريل; Jibrīl). För dem är Muhammed den siste profeten och Koranen är alla de samlade uppenbarelser som denne mottog. Inom islam är profeter sändebud utvalda av Gud. De är mänskliga och inte gudomliga, även om en del av dem har haft förmågan att kunna utföra vissa mirakel för att påvisa sina anspråk. Islamiska profeter anses vara närmast fullkomliga. Koranen nämner ett flertal personer betraktade som profeter inom islam, bland dem Adam, Noa, Abraham, Mose och Jesus. Islamisk teologi menar att alla Guds sändebud sedan Adam har predikat samma budskap; överlåtelse av sig själv till Guds vilja. Islam framställs i Koranen som "den ursprungliga naturen uppå vilken Gud skapat mänskligheten".

Gud

Huvudartiklar: Allah och Tawhīd
Allah i enkel arabisk kalligrafi.
Islams mest väsentliga teologiska koncept är tawhīd – tron på en enda gud (monoteism). Den första av islams fem pelare är den islamiska trosbekännelsen, shahadah, vilken förklarar att "det inte finns någon annan gud utom Gud och Muhammed är hans profet." I den traditionella islamiska teologin är gud så stor att människan inte kan omfatta honom med sitt förstånd; muslimer förväntas inte försöka föreställa sig Gud, utan dyrka och beundra honom som beskyddare. Fastän muslimer tror att Jesus var en profet, förkastar de den kristna treenighetstanken och jämför den med polyteism. Inom islamisk teologi var Jesus blott en man och inte Guds son; Gud beskrivs i ett kapitel i Koranen (Al-Ikhlas, den 112:e suran) som "Gud den ende, Gud, den Evige; ej har han fött och ej är han född och ingen är hans like."

Koranen

Den första suran i ett manuskript av Koranen av Hattat Aziz Efendi.
Huvudartikel: Koranen

Muslimer tror att Koranen är Guds oförvanskade ord och därmed islams centrala heliga skrift. Muslimer tror att alla Koranens verser uppenbarades för Muhammed av Gud via ängeln Gabriel under många tillfällen mellan år 610 och fram till Muhammeds död år 632.

Koranen delas in i 114 suror, kapitel, vilka sammanställda omfattar 6 236 āyāt eller verser. Koranen berör moralisk rådgivning snarare än instruktioner om lagar och ses som "källskriften för islamiska principer och värderingar".

Ordet koran betyder "recitation". När muslimer talar om Koranen menar de vanligtvis skriften som den reciteras på arabiska snarare än den tryckta versionen eller någon annan översättning av den. För muslimer är Koranen fulländad endast såsom den uppenbarades på arabiska. Översättningar av Koranen betraktas därför som kommentarer eller "förklaringar om Koranens innebörd", och inte som den själva Koranen.

Änglar

Huvudartikel: Ängel

Tron på änglar är viktig för den islamiska trosläran. Det arabiska ordet för änglar är malak och betyder "sändebud" (jfr. hebreiska malakh). Enligt Koranen har inte änglar fri vilja, och dyrkar Gud i idealisk lydnad. Änglarnas tjänster innefattar att överföra uppenbarelser från Gud, prisa Gud, dokumentera varje människas handlingar samt att hämta en människas själ vid hennes död.

Profeten Muhammed

Huvudartikel: Muhammed

Muhammed var en arabisk religiös, politisk och militär ledare som grundade religionen islam som ett historiskt fenomen. Muhammed har enligt Koranen ställningen som Guds sista profet och Guds lag är med honom slutgiltigt uppenbarad. Muslimer betraktar inte Muhammed som grundaren av en ny religion, utan som en återskapare av Abrahams, Moses och Jesu ursprungliga och oförvanskade monoteistiska trosåskådning. Den islamiska synen på Muhammed är att han är en vanlig människa, men utvald av Gud. De tidigare profeterna Noa (Nuh), Abraham (Ibrahim), Mose (Musa) och Jesus (Isa) med flera anses enligt Koranen alla vara muslimer (det vill säga "de som överlåter sig till Gud", vilket ordet muslim betyder). Deras uppenbarelser anses ha blivit förvrängda eller förlorade över tid, vilket resulterat i förvrängning av den ursprungliga monoteismen som profeterna förkunnat och det var därför som Gud sände en ny profet, Muhammed, som skulle ta emot en uppenbarelse och predika monoteism. Detta skedde bland annat genom att han tog emot Koranen (som betyder recitation och anses vara Guds ord), vilken givits Muhammed av Gud genom ärkeängeln Gabriel (Jibril) när Muhammed var cirka 40 år. Dessa uppenbarelser kom i korta sekvenser under en period av 23 år. Innehållet i dessa uppenbarelser, kända som al-Qur'an ("recitationen"), memoriserades av antecknades av hans följeslagare. Muhammeds familj och släkt anses vara de första som följde Guds ord. Det dröjde dock till efter hans död innan Koranen kom till i bokform, eftersom Muhammed påstås vara analfabet, som levde i en kultur där det främst fanns en muntlig tradition. Dessförinnan hade den koranska uppenbarelsen spritts med hjälp av memorisering av verserna, som sedan spreds från person till person och genom att de skrevs ned på djurskinn, palmer, ben från döda djur etc.

Återuppståndelse och dom

Huvudartikel: Qiyamah

Tron på "Återuppståndelsens Dag", yawm al-Qiyāmah (även yawm ad-dīn, "Domedagen" och as-sā’a, "Den sista timman") är också avgörande för muslimer, eftersom den utgör svaret på den kanske viktigaste frågan för människorna, nämligen "vad händer efter döden?". Muslimer tror att tiden för Qiyāmah är förutbestämd av Gud men okänd för människan. Rättegångarna och utfrågningarna under Qiyāmah beskrivs i Koranen och i hadith.

Ödet

Huvudartiklar: Qadr, Predestinationsläran, och Adalah

I överensstämmelse med den islamiska tron på ödet eller gudomlig ödesmakt (al-qadā wa'l-qadar), har Gud full vetskap och kontroll över allt som sker.

Sammanfattning av islams troslära

  • Monoteism: Gud (Allah på arabiska) är en och den enda som är värd dyrkan. Det arabiska begreppet för monoteism är tawhīd (En). Allah är allsmäktig, allvetande och evig.
  • Det finns flera profeter och den främsta och slutgiltiga av dessa profeter är Muhammed som har sänts till människorna av Allah.
  • Tron på änglar som en viktig förbindelselänk mellan Gud och människornas själar.
  • Koranen är given oförvanskad från Allah till Muhammed. Andra skrifter sändes till tidigare profeter men människor har över tiden förvanskat dessa. Gamla och Nya Testamentet (Injil) är skrifter som muslimer tror sändes av Gud till Musa (Moses), Daud (David) och Isa (Jesus). Dessa kom dock att ändras av människor, men delar av det ursprungliga budskapet finns kvar.
  • Qadr, ödet, är också en trosprincip. Tron på qadr innebär att allting som sker, sker med Allahs tillåtelse och vilja och att han i förväg känner till allting. Detta bör dock inte tolkas så att människor inte skulle ha en fri vilja.
  • Det finns ett liv efter döden där man antingen hamnar i paradiset eller helvetet, beroende på ens handlingar i jordelivet.

Religiösa plikter och övningar

Islams fem pelare

Huvudartikel: Islams fem pelare
Bland ritualerna i vallfärden ingår att gå sju gånger runt Kaba i Mekka.

Islams fem pelare (arabiska: اركان الدين) är fem väsentliga plikter inom sunni-islam. Shiamuslimer instämmer till åtta rituella övningar vilka avsevärt sammanfaller med de fem pelarna. Dessa är:

  • Shahadah eller Tawhid, den enkla trosbekännelsen och grundsatsen inom islam: "'ašhadu 'an-lā ilāha illā-llāhu wa 'ašhadu 'anna muħammadan rasūlu-llāh", eller "Jag bekänner att det inte finns någon gud utom Allah, och Muhammed är hans profet." Muslimer måste repetera shahadah i bön, och icke-muslimer som önskar konvertera till islam måste recitera trosbekännelsen.
  • Salah är ritualbönen (tidebönen) inom islam, vilken skall förrättas fem gånger om dagen. Man vänder sig i bönen mot Mekka.
  • Zakat eller allmosan är en plikt som innebär att man ska dela med sig av det man har fått från Gud till de fattiga. Zakat ska ges i allt från pengar till kunskap.
  • Sawm, att fasta under månaden ramadan är vad sunnimuslimerna beskriver som den fjärde pelaren i Islam.
  • Hajj är vallfärden inom islam. Det är en plikt för varje frisk vuxen muslim som har medel därtill att en gång i livet vallfärda till Mekka och närliggande områden under den sista månaden i det islamiska månåret. Väl i Mekka skall pilgrimen utföra vissa ritualer av vilka några är individuella och några kollektiva. Till de individuella riterna hör att gå in i ett renhetstillstånd, ihrâm. Kringvandringen, tawâf, runt Kaba sju gånger motsols är också en individuell rit, liksom att sju gånger tillryggalägga sträckan mellan de två små kullarna Safâ och Marwa inne i den stora moskén i Mekka. Till de kollektiva ritualer som alla vallfärdande skall genomföra samtidigt hör "ståendet", wuqûf, på slätten Arafât under en halv dag, från middag till solnedgång.

Islamisk lag och rättslära

Huvudartiklar: Sharia och Fiqh
Den islamiska trosbekännelsen (Shahada).

Sharia (ordagrant "vägen till vattenkällan") brukar definieras som islams religiösa lag eller yttre levnadsregler för de troende. Sharia berör åtminstone i princip alla aspekter av det mänskliga livet, från detaljerade renhetsregler till föreskrifter om relationer mellan människor och hur samhället ska styras. Sharia är uppdelad i två delar: ibadat som berör privata frågor särskilt rörande gudstjänstlivet, samt muamalat som omfattar sociala frågor. Sharia har historiskt fått sin uttolkning i en rik rättstradition som kallas fiqh på arabiska.

Det finns fyra huvudsakliga källor till islams lagar: Koranen, sunna (Muhammeds föredöme), qiyas (analogier) och ijma (de rättslärdas konsensus). Dessa fyra källor kan i sig delas upp i tre nivåer. Koranen och sunna är den första och viktigaste nivån, eftersom det är i dessa Guds uppenbarelser till Muhammed återfinns. Dessa texter måste ofta tolkas, då de i sig inte innehåller så mycket lagmaterial. Allt lagmaterial i sharia kan på ett eller annat sätt härledas tillbaka till Koranen. Av Koranens 6200 verser anses ungefär 350 innehålla lagtext, varav nästan hälften handlar om religiösa ritualer. Sunna innehåller fler berättelser som berör människors liv och leverne, och Koranen påpekar ofta att människorna ska följa profetens exempel. Genom haditherna och sunna tolkas Koranens lagverser utifrån Muhammeds levnadsexempel.

Islamiska rättslärda delar in alla handlingar i fem typer: påbjudna (fard eller wajib), rekommenderade (mandub), neutrala (inte rekommenderade men inte otillåtna, mubah, otillåtna (makruh) samt absolut förbjudna (haram). De första fyra går under samlingsnamnet halal, tillåtna. Endast de som är fard eller wajib och de som är haram är intressanta ur rättslig synvinkel; de övriga nivåerna är endast till för att vägleda den enskilde i dennes relation med Gud. En handling kan placeras i olika nivåer beroende på vilken rättslärd som tillfrågas.

Endast 30 av Koranens verser handlar om brott och straff. Där presenteras fem brott där Koranen påvisar speciella straff. Dessa kallas hudud och är följande fem: stöld, rån, drickande av alkohol, otrohet och falskt vittnesmål om otrohet. Förutom dessa slår Koranen fast vissa saker om exempelvis äktenskap och arv, men resten lämnas åt samhället att avgöra. Eftersom Koranen innehåller få lagar, är haditherna (som utgör sunna) viktiga lagkällor. Haditherna presenterar levnadsexempel kopplade till Muhammed och personer som stod honom nära.

Sunna och Koranen sammanställdes under tiden efter Muhammeds död 632. Därför innehåller texterna exempel från det samhälle Muhammed levde i och inte alltid sådant dagens muslimer vill och behöver veta om hur man ska leva. Därför har det gjorts tolkningar av Koranen och sunna för att komma fram till fler lagar, bland annat genom analogier, qiyas.

Tolkningar genom analogier utgör sharias andra nivå. Genom dessa tolkningar kan nytt lagmaterial skapas, genom att nya händelser jämförs med de som redan presenteras för att komma underfull med om detta är tillåtet eller inte. Drickande av alkohol är ett exempel. Det är haram (definitivt förbjudet) att dricka vin enligt Koranen (5:90). Hur är det med andra alkoholhaltiga drycker? Är de lika förbjudna? För att ta reda på detta tar man reda på varför det är otillåtet att dricka vin. Denna anledning (illa) ansågs av de rättslärda vara berusning. Om Gud har förbjudit berusning så har Gud även förbjudit andra ämnen som ger samma effekt. Detta gör att även andra drycker/ämnen som ger denna effekt är haram.

Ibland kan det råda oenigheter om dessa tolkningar. Då träder den tredje nivån in, de rättslärdas konsensus, ijma. Att tolka Koranen och sunna (ijtihad) är påbjudet för muslimer och därför är det tillåtet med olika tolkningar. När olika tolkningar står mot varandra är det den tolkning som det råder konsensus om som ska vara den gällande. Det som det råder konsensus om är det som Gud vill ska gälla. Detta har debatterats mycket efter Muhammeds död. Vem får vara med och besluta om konsensus? Hur många måste det vara? Det ansågs snart vara de rättslärda, ulama, som får vara med i diskussionerna om konsensus, och att konsensus måste råda i hela den muslimska gemenskapen (umma), förslagsvis genom representanter. Idag råder olika konsensus inom de olika rättsskolorna.

Sharia vänder sig till den enskilde troendes personliga samvete, etik och rättspatos och liknar på så sätt i mångt och mycket talmud, den judiska lagen. Befogenheten att tillämpa sharia har traditionellt sett inte vilat på statens ansvar, utan på det civila samhället, den muslimska trosgemenskapen.

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law. London: Hurst & Company.

Tillämpning av islamisk rättslag

Länder med sharia-lag.

De senaste hundra åren har den islamiska lagen i de flesta muslimska länder påverkats av västvärldens rättsmodell. Detta har medfört en viss modernisering av lagarna som dock inte varit helt enkel eftersom islam och västvärlden har olika utgångslägen i sitt grundläggande synsätt. I de europeiska länderna gäller lagarna till exempel efter territoriella gränser, en lag i Sverige och en annan i Danmark medan många muslimer skulle önska att samma lag gällde alla muslimer oavsett i vilket land de bodde. Samtidigt har islamisk lag en individualistisk syn på rättsväsendet. Samma rättsregler gäller inte för en kvinna som för en man, för en troende muslim som för en jude och så vidare. I väst är det självklart att alla ska behandlas lika inför lagen oavsett kön eller religiös tillhörighet. Dessa problem har bearbetats på olika sätt i olika länder men generellt sett har en stor del av rättsväsendet sekulariserats och kodifierats. Allra mest inflytande i processen har engelsk och fransk lagstiftning haft eftersom de var de stora kolonialmakterna under 1800-talet.

I de flesta länderna behandlas numera brottmål i domstolar under litet eller inget inflytande av sharia. På samma sätt har ägandemål och ekonomiska transaktioner förlagts till sekulariserade domstolar. Detta gäller speciellt i de länder med större internationell handel. I kontakten med européer krävde dessa att behandlas enligt västerländsk lag framför sharia. De länder med mindre ekonomiskt utbyte med Europa har tillåtit sharia bibehålla ett större inflytande över dessa lagar. Det lagområde som mest styrs efter sharia idag är familjerätten. Det kan gälla äktenskapsfrågor, skilsmässor, arv eller barnomsorg. De sharialagar som tillämpas inom vissa rättsområden (till exempel familjerätt) kan se olika ut från land till land, beroende på vilken eller vilka rättskolor sharialagarna är baserade på. Det finns alltså inte en shariarätt på familjerättsområdet, utan många olika.

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law" London: Hurst & Company. Sid 222-229

Familjerätten i islamisk lag

Familjerätten är den del av traditionell islamisk lag som fortfarande på många håll styrs av sharia. I några områden har visserligen lagen kodifierats men baseras ändå på regler som är uppställda av sharia. De olika rättsskolorna divergerar något inbördes men gemensamt för alla är den individualistiska synen på män och kvinnor. Man har alltså olika rättigheter respektive skyldigheter om man är man eller kvinna, gift eller ogift, son eller dotter. Sett ur ett historiskt perspektiv hade en kvinna inom islam relativt stora rättigheter gentemot mannen jämfört med en kvinna från det medeltida Europa. Men ur ett modernt, västerländskt, feministiskt genusperspektiv kan man reagera på olikheterna mellan könen, samt kvinnor och mäns olika rättigheter och skyldigheter. Mannens och kvinnans roller uppfattas i enlighet med ett mer traditionellt sätt, som att de kompletterar varandra.

Arvslagar

Dessa lagar kan vara avancerade och svåra att förstå sig på, speciellt de sunnitiska lagarna. Alla har rätt att ge 1/3 av sin egendom till vem som helst utom till dem som han/hon enligt lagen redan måste testamentera till. Resten av hans/hennes kvarlåtenskap delas sedan mellan släktingar. Det finns två olika slags släktingar som man testamenterar till: släktingar enligt Koranen, fara'id och alla andra, 'asaba. Släktingarna enligt Koranen får alla varsin, enligt Koranen, specificerad del av dödsboet medan de andra släktingarna får vad som blir över. Faderns sida av familjen ärver mer än moderns när det gäller den sistnämnda gruppen. Hur mycket var och en får beror mycket på hur många släktingar som är med och delar. Det kan ofta vara mer fördelaktigt att vara en del av den andra gruppen då dessa delarna inte är förutbestämda.

Uppdelningen mellan släktingar är enligt Koranen:

  • Döttrar: 1/2 om det finns en, 2/3 om det finns fler
  • Fadern: 1/6
  • Modern: 1/6 om hon har andra barn som också ärver, annars får hon 1/3
  • Systrar: samma som döttrarna
  • Make: 1/2 om de ej har barn eller 1/4 om de har barn
  • Maka: 1/4 om de ej har barn eller 1/8 om de har barn. Om det finns fler än en fru delar de lika mellan varandra.

Halvsyskon, far-och morföräldrar och barnbarn kan även de få ärva enligt Koranen vid vissa speciellt tillfällen.

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law" London: Hurst & Company.

Äktenskap

Äktenskap är en handling som inom islamisk rätt kategoriserats som förtjänstfullt, (mandub), det är alltså inte en plikt (wajib) att gifta sig men det är önskvärt. I Koranen går det att läsa mycket om giftermål.Av Koranens 6500 verser anses 350 vara relevanta för lagtolkningen (sharia) och av dessa är 70 (var femte) relaterade till äktenskapet.

Vid giftermål vänder sig brudparet till en qadi som lagfäster äktenskapet. Äktenskapet är ett juridiskt kontrakt mellan två parter och giftermålet gäller från och med att parterna skrivit på kontraktet. Brudparet är representerat av en wali (beskyddare). Den som agerar wali är vanligtvis den närmste manliga släktingen (far, farfar/morfar eller bror), men oftast kan vuxna män själv vara wali. Det är endast inom den hanifitiska rättskolan som en vuxen kvinna kan vara sin egen wali och gifta sig utan sina släktingars medgivande. Om det sker så i praktiken är mindre troligt då det ofta går emot normerna i det omgivande samhället.

Vilket innehåll som äktenskapskontraktet har är helt upp till de båda parterna, men det är vanligt att det krävs någon form av hemgift (mahr) till kvinnan. Viktigt att notera är att det inte är ett brudpris som betalas till fadern för dottern, utan innehållet i mahr äger kvinnan. Brudgåvan gav alltså kvinnan en viss ekonomisk frihet, samtidigt som den bevisade mannens förmåga att försörja henne och en familj. Mahr har rötterna i arabiska stammars sed och bruk och är exempel på sådant som Islam sanktionerar och utvecklat. Mahr är ofta uppdelat i två delar, dels ett hemgift som betalas ut direkt till kvinnan, dels en andel som betalas ut när kvinnan blir änka. Den andra utbetalningen av mahr kan också ses som ett skadestånd i de fall mannen begär skilsmässa (talaq). Brudpengens andra del kan betalas ut även om den inte är specificerad i äktenskapskontraktet. Summan beräknas då efter kvinnans sociala status.

Hur mahr är uppdelat är en intern angelägenhet för de båda familjerna, men totalsumman redogörs, om det är en stor summa blir det en symbol för att familjen har en hög social status. Mahr behöver inte bara vara pengar, det kan vara fast egendom eller andra föremål och tjänster. För att äktenskapet skall ta laga kraft behöver den direkta summan vara betald innan bröllopet. Syftet med mahr är att den ska ge trygghet åt kvinnan. Bland muslimer i USA är mahr ofta bara av symbolisk betydelse. I Sverige har mahr fortfarande stor betydelse för en del muslimska grupper, särskilt de som kommer från Mellanöstern. För att markera familjens status händer idag att mannen i äktenskapskontraktet ställer i utsikt summor långt bortom hans förmåga. Pengar som måste betalas ut om äktenskapet upplöses. Kvinnans rätt till mahr fastslås i Koranen (4:4).

Andra ekonomiska transaktioner mellan familjerna är mer beroende av kulturella seder och bruk. Kvinnas föräldrar brukar ge en bröllopsgåva som består av att utrusta hemmet med möbler och köksredskap. Guld i form av mynt och smycken brukar också ingå i bröllopsgåvan.

Källor: Vikör, Knut S. 2005. "Between God and The Sultan - A History of Islamic Law" London: Hurst & Company. Kap 15 Ali, Kecia. 2006. "Sexual Ethics & Islam - Feminist Reflections on Qu'ran, Hadith and Jurisprudence" Oneworld publications, Oxford England. Kap 1

Islam rättfärdigar viss polygami, en man får under vissa villkor gifta sig med upp till fyra hustrur. Han måste dock kunna behandla alla sina hustrur lika, rättvist och han skall kunna försörja dem alla, vilket noga poängteras. Sura 4 vers 3 i Koranen verkar mena att detta i praktiken är en omöjlighet, hur mycket man än försöker är det omöjligt att behandla sina fruar lika. Idag har detta uppfattats som en uppmaning till att idealet är att man skall leva monogamt.

Enligt sharia bör både brud och brudgum samtycka till bröllopet, men samtidigt förväntas det av bruden att hon ska acceptera sin fars val av brudgum. Detta skapar komplikationer speciellt om äktenskapskontrakt görs upp när det blivande brudparet fortfarande är barn. Ingen förväntar sig att ett barn ska kunna uttala sig om en framtida partner men kontraktet är ändå gällande från den dag det upprättas. Endast hanafi-skolan ger en barnbrud, när hon uppnått den ålder som krävs för samtycke, chansen att upphäva ett kontrakt som tidigare upprättats för hennes del. I Saudiarabien tillåter de åttaåriga flickor att bli bortgifta. Dessa flickor får sedan inte heller skilja sig förrän de blivit myndiga för först då anses de vara mogna nog att fatta ett sådant avgörande beslut.[11]

I äktenskapet är det mannen som har allt ekonomiskt ansvar. Oavsett om kvinnan arbetar eller inte har hon rätt att kräva underhåll för sig och sina barn. Mannens och hustruns ekonomi betraktas som två skilda enheter. Eftersom det är kvinnans rätt att bli försörjd av sin man får hon en mindre del av ett eventuellt arv jämfört med en man.

Koranen reglerar vilka kvinnor som man tillåts gifta sig med, bland annat är det mycket viktigt att kvinnan inte är släkt men däremot skall hon vara troende. Kvinnan kan, förutom att vara muslim, tillhöra en religion från de tidigare uppenbarelserna. Hon kan alltså vara judinna eller kristen. En muslimsk man får alltså gifta sig med en icke-muslimsk kvinna. Däremot får en muslimsk kvinna inte gifta sig med en icke-muslimsk man, även om detta länge diskuteras bland teologerna.

Tidsbegränsat äktenskap

Huvudartikel: Mut'ah

I sunnimuslimsk tradition är mut'a den gåva mannen ger kvinnan om han vill skiljas. Mut'a utbetalas särskilt om äktenskapet inte fullbordats (vilket sker genom samlag). I shiitisk rätt avser begreppet mut'a (persiska sighe) ett tillfälligt, tidsbegränsat äktenskap. Det kan vara en timme eller under många år. Parterna skriver i vissa fall ett kontrakt, i andra fall räcker det med en muntlig överenskommelse. Kritiker betecknar mut'a som legaliserad prostitution. Det finns dock en bred variation inom shiaislam om hur mut'a giftermål (arabiska "nikah mut'a) bör gå till. Man försöker skilja på den form som utövas lagligt i Iran och den form som de arabiska shiamuslimerna ofta framför. Mut'a i Iran är enkelt att ingå och man kan med en mullas (imams) välsignelse kravlöst ingå i ett giftermål, ofta i bara för ett par timmar. Den andra formen lyfter de som vill ha striktare regler fram. De menar att mut'a ska användas i ytterst få fall och får till exempel inte användas för att ingå i ett tillfälligt äktenskap med en oskuld. Inte heller får man utnyttja den för ett själviskt sexuellt nöje. Vidare, finns det de som menar att denna form av giftermål får användas under krigstider då de muslimska soldaterna är långt hemifrån. Den kan därför användas för tillfälliga äktenskap för att bemöta soldatens begär. Inom sunnitisk islam finns istället det omtvistade "nikah misyar", vilket är arabiska för "reseäktenskap".

Skilsmässa

Huvudartiklar: Talaq och Khul

Skilsmässa kategoriseras som klandervärt (makrun). Äkta makar uppmanas till dialog om osämja uppstår. Familjemedlemmar från båda familjerna skall hjälpa till och medla och med Guds hjälp skall man försöka försonas.

Skilsmässa är i första hand förbehållet mannen. Genom att tre gånger uttala ordet talaq (ungefär ”Jag skiljer mig från dig”) är äktenskapet upplöst. De första gångerna är det möjligt att återgå in i äktenskapet igen, men tredje gången blir skilsmässan irreversibel, om inte kvinnan gifter sig med en annan man emellan. I vissa traditioner idag ska uttalandet vara bevittnat, och skilsmässan måste registreras i offentliga register.

Mannens rätt till skilsmässa är fastslagen i Koranen och behöver inte föranledas av några särskilda argument. I en del muslimska traditioner är det endast möjligt för kvinnan att kräva äktenskapets upphörande om mannen är impotent eller psykiskt sjuk. Enligt andra rättstraditioner kan kvinnan begära hos en qadi (domare) att äktenskapet upplöses (khul) mot att hon avsäger sig sina ekonomiska rättigheter. Någon forskare (bland andra L Rosen i Justice of Islam) uppskattar att var tredje muslimsk skilsmässa är en form av khul. Liksom vid äktenskapets ingående är upplösning enligt khul en förhandlingsfråga, men ofta innebär det att kvinnan avsäger sig sin mahr (brudpengen).

Det föreligger också en ekonomisk skillnad beroende på vem som har initierat skilsmässan. Om en man skiljer sig från sin hustru är han skyldig att försörja henne under en väntetid (idda) som ska vara tre menstruationscykler (vilket kvinnan själv rapporterar och hennes ord bör inte ifrågasättas enligt lagen; sålunda kan hon förhala väntetiden upp till några år om hon skulle ha svårt att hitta ett nytt boende). Mannen förväntas även att utbetala en speciell ”skilsmässopresent”. Om kvinnan initierar skilsmässan får hon oftast avstå från sådana ekonomiska kompensationer.

Studier av skilsmässofall de senaste tre århundradena visar att domstolar förvånansvärt ofta ställt sig på kvinnans sida i en rättslig tvist mellan två makar. Som om de kompenserat för den lagliga obalansen som faktiskt råder mellan man och kvinna.

Föräldraskap

Alla barn födda inom ett äktenskap betraktas som äkta och det anses vara mannens barn. De är därför en del av mannens släkt, inte kvinnans. Mannen kan även acceptera att ta på sig faderskapet för barn födda utanför äktenskapet. Han kan även avsäga sig faderskapet, li'an. En graviditet kan enligt lagen vara allt mellan sex månader upp till två år. Mannen har fullt ekonomiskt ansvar. Söner blir försörjda fram tills de börjar arbeta och döttrar tills de gifter sig. Kvinnor som skilt sig eller blivit änkor blir försörjda av sin närmaste manliga släkting igen.

Om man och hustru skiljer sig har mannen fortfarande ekonomiskt ansvar för barnen upp till en viss ålder (ofta sju år för pojkar och nio år för flickor) medan hustrun är skyldig att uppfostra barnen under samma tid. Efter denna ålder flyttar barnen normalt sett till sin far men kan efter överenskommelse mellan båda parter också fortsätta bo kvar hos sin mor fast nu utan ekonomisk hjälp från fadern.

Källa: Vikör, Knut S. 2005. Between God and The Sultan - A History of Islamic Law, London: Hurst & Company. Kap 15.

Mannen är familjens förmyndare, och det är han som har ansvar för familjens underhåll. Muslimsk rätt skiljer på omvårdnad (hadana) och vårdnad (vilaya). och det är mannen som är barnens förmyndare (wali). Kvinnan har ansvar för barnens omvårdnad till det att barnen är sju respektive nio år (i iransk rätt när pojken är två och flickan sju år). Barnen följer faderns släkt och i samband med skilsmässa tillfaller i normalfallet vårdnaden mannen och hans familj, utom i den malikitiska rättsskolan.

(Källor: Johanna Schitatzki, Muslimsk familjerätt, Amina Wadud, Inside the gender jihad)

Etikett och kosthållning

Många av islams religiösa övningar hamnar under kategorin adab, islamisk etikett. Detta inkluderar att hälsa andra med as-salamu ʿalaykum ("Guds frid"), säga "bismillah" ("i Guds namn") innan måltider, samt att använda enbart den högra handen för att äta eller dricka.

Muslimer, liksom judar, har en reglerad livsföring, och förbjuden mat är bland annat griskött, blod, kadaver och alkohol. Allt kött måste komma från ett växtätande djur slaktat i Guds namn av en muslim, jude eller kristen, med undantag för om man jagat eller fiskat själv. Tillåten mat för muslimer kallas halal. I extrema undantagssituationer, som att man till exempel riskerar att dö av svält, så kan dock annars otillåtna livsmedel räknas som tillåtna.

Jihad

Huvudartikel: Jihad
Jihad-flagga.

Jihad (ǧihād, "strävan" eller "kamp"; ytterst från jahada (ǧhd), "att anstränga sig"; "Guds högsta strävan") är inom islam självrannsakan och striden mot frestelsen. Den som utför jihad kallas mujahid. Jihad kan i vissa avseenden anses som motsvarigheten till det kristna korståget.[källa behövs] Likheten ligger i det att båda av sina protagonister uppfattas som rättfärdiga och Gudi behagliga gärningar. Många muslimer tolkar jihad framför allt som ett försvarskrig, vilket syftar till att försvara det islamiska samfundet och religionen mot militärt eller annat angrepp.

Med stöd i uttalanden av Muhammed talar många muslimer idag om två olika typer av jihad: jihad akhbar ("stora jihad") och jihad asghar ("lilla jihad"). Jihad akhbar är kampen mot sin inre ondska, djävulen inom sig, egoism, rädsla och är strävan till att bli en god muslim som hjälper och gör gott och lever i fred och harmoni. Jihad asghar är kampen mot det orättvisa och oacceptabla i samhället eller nationen. Enligt tradition kan jihad asghar vara att som en sista utväg gå över till ett försvarskrig, men endast när alla andra försök till fredlig lösning misslyckats.

Den "heliga striden" mot de otrognas angrepp påbjuds uttryckligen på flera ställen i Koranen och betraktas därför av vissa som en religiös plikt. Dessa koranversers uppmanande riktade sig till muslimerna under tiden i Medina då flera fientliga strömningar bildats mot muslimerna. Dessa bestod främst av judiska stammar som gått ihop med den ledande arabiska stammen quraysh (som även Muhammed själv tillhörde). Qurayshiterna hade herrväldet i Mekka och det var deras fientliga inställning till islam som fick Muhammed och hans följeslagare att tvingas utvandra från Mekka till Medina år 622, den muslimska hijran. Var och en, som stupar i striden för islams sak, betraktas som martyr (sahid) och anses därför säker om en plats i paradiset. Vissa teologer räknar varje krig mot icke-islamiska trosbekännare, även om anledningen varit av uteslutande politisk och icke av religiös art, som jihad. Under islams tidiga historia startade de "rättrogna kaliferna" angreppskrig mot Iran, Bysans och Egypten. Under dessa begicks krigsförbrytelser mot kvinnor och barn, trots att såväl angreppskrig samt stridshandlingar som drabbar kvinnor och barn uttryckligen förbjuds i Koranen. Dessutom förstördes zoroastriska eldtempel och bibliotek i Iran.[12] Vissa militanta islamistiska organisationer har utlyst jihad mot till exempel USA och Israel. Dock är det tydligt i Koranen att anfallskrig inte är tillåtet om det inte först föregås av ett försvarskrig och att kvinnor, barn samt gamla (civila) skall skonas. Vad som är försvarskrig råder det dock delade meningar om.

Historia

Huvudartikel: Islams historia
Länder med en islamisk befolkningsandel på mer än 10%
Grön: sunniter, Röd: shia, Blå: ibadi (Oman)

Muhammeds tid: Kalifatens uppkomst

Huvudartikel: Muhammed

Enligt den islamiska läran blev Muhammed omkring år 610 förvissad i en uppenbarelse av ärkeängeln Jibril (Gabriel) om att bli profet. Muhammed förde först fram sitt budskap för sin egen stam, quraysh. Enligt Muhammed borde folket erkänna Gud som sin skapare, som ska dyrkas ensam och som man ska överlåta sig till. Polyteismen kritiserades hårt. Han varnade för Yttersta dagen när människorna ska stå till svars inför Gud och antingen hamna i helvetet eller paradiset.

Muhammed mötte hårt motstånd i det polyteistiska Mekka, och år 622 flydde han med sina anhängare till Medina, som på den tiden kallades Yathrib. Denna händelse kallas hijra, "emigrationen", och är utgångspunkten för den islamiska tideräkningen.

De olika stammarna i Yathrib var i strid med varandra, och eftersom Muhammed inte tillhörde någon av stammarna fick han bli skiljedomare och ledare. Dessutom var han i konflikt med sin egen stam, quraysh, och kunde därför inte betraktas som agent för de styrande i Mekka.

Under striderna mot Mekka fick Muhammed inflytande över de omgivande arabstammarna. Judarna i Yathrib accepterade inte Muhammed som profet, och det ledde till att islam mer och mer kom att betraktas som en egen religion. Relationen med judarna förvärrades över tid och nådde sin kulmen då quraysh, tillsammans med andra arabiska stammar, planerade att utplåna muslimerna. Muslimerna ingick förbund med judarna att de gemensamt skulle försvara Medina, men många judar bröt avtalet och slöt sig till polyteisterna. De stridande judiska männen som vänt sig emot muslimerna fördrevs då eller avrättades. Till slut segrade muslimerna, och kunde inta Mekka nästan utan blodspillan och ta kontrollen över helgedomen Kaba som, med undantag för en ikon på insidan av Kaba föreställande Jesus och Jungfru Maria som Muhammed personligen skyddade och som sades ha målats av Abraham[13], rensades från avgudabilder från de tidigare kulterna.. Yathrib döptes nu om till Madīnat an-Nabī, "Profetens stad" eller al-Madīna al-munawwara, "Det strålande Medina".

Före sin död kunde Muhammed uppleva att praktiskt taget hela arabiska halvön erkänt honom som ledare. Samtidigt hade slutfasen inträtt i striderna mellan den tidens två stormakter, det bysantinska kejsardömet och det sassanidiska persiska imperiet. De gav inget effektivt motstånd mot den arabiska utbredningen.

Efter Muhammed

Utsikt över KlippdomenTempelberget i Jerusalem, en helig plats både inom islam och judendomen.

När Muhammed dog år 632 utan söner erkändes hans svärfar Abu Bakr av Medina-samhället som ställföreträdare, kalif, för Muhammed även i politiskt avseende.

Redan år 634 e.Kr. dog Abu Bakr, och ny kalif blev Umar ibn al-Khattab, en av Muhammeds tidiga följeslagare. Under hans tid som kalif (634644) skedde den första stora utvidgningen av det nya väldet. Det är också Umar som anses ha skapat den nya statens grundläggande administration och organisation. Under Umar inleddes invasionen av Iran och Bysans som var kraftigt försvagade av krig och inbördes stridigheter. I persiska riket inleddes förföljelse på anhängare av den inhemska religionen zoroastrism.[14] Den sassanidiska huvudstaden Ktesifon hyste ett av antikens främsta bibliotek. Enligt historikern al-Tabari, skrev befälhavaren Sa'd ibn Abi Waqqas till kalifen Umar ibn al-Khattab och frågade vad han skulle göra med boksamlingarna i palatsen i den sassanidiska huvudstaden. Umar skrev tillbaka:

"Om böckerna motstrider Koranen är de blasfemiska, men om de överensstämmer så är det ingen fara." Biblioteket plundrades och alla böckerna brändes eller kastades i Eufrat. På så sätt gick en stor del av perserrikets bokskatter förlorade för eftervärlden.[15]

Umar mördades år 644 av en perser vid namn Piruz och efterträddes av Uthman (644656), en annan av Muhammeds tidigare efterföljare. I och med att Uthman tog över återgick makten till den gamla aristokratin i Mekka. Uthman var medlem i den umayyadiska familjen, en av de ledande i det gamla Mekka. Han anklagades för nepotism av bland annat Muhammeds kusin Ali, och när Uthman föll offer för ett attentat 656 utsågs Ali till ny kalif. Efter ett uppror flyttade Ali till Kufa i Irak. Uthmans släkting Muawiya var guvernör i Damaskus. Som ledare för den umayyadiska familjen krävde han hämnd för mordet på Uthman. Det blev krig mellan Muawiya och Ali, med slaget vid Siffin år 657. Ali gick med på att lösa tvisten med skiljedom men det gick honom emot och en del av hans anhängare lämnade honom och vände sig emot honom (kharijiterna). Han återvände till Kufa där han mördades av en kharijit år 661.

Alis död innebar att Muawiyas maktställning stod fast. Den shiitiska gruppens imam, Alis son Hasan, accepterade att dra sig tillbaka, och levde resten av sitt liv i Medina. Nu blev Damaskus rikets huvudstad, och den umayyadiska familjen innehade kalifatet i närmare ett århundrade. Expansionen fortsatte och statens administration fick fasta former.

Anhängare av de religioner som uttryckligen tilläts i Koranen (främst kristendomen och judendomen) behöll sina religioner och hade ett visst självstyre. Dessa betalade en särskild skatt, jizya, till kalifen.

När Muawiyas dog år 680 tog hans son Yazīd över. Nästan samtidigt dog Hasan och hans efterträdare som shiitisk ledare blev hans yngre bror (och alltså Alis och Fatimas yngre son) Husayn. Husayn ville att shiiterna skulle få tillbaka makten så han begav sig till Irak, där han väntade sig få stöd i Kufa. Det visade sig att han hade fel. Han och hans anhängare omringades av provinsguvernörens soldater vid orten Karbalā (Kerbela), och de flesta av dem dog ("de 72 martyrerna"). Detta ägde rum den tionde i månaden Muharram (den första månaden i hidjra-året). Dagen kallas Aashura och är en stor sorgehögtid inom shiitisk islam.

Husayns uppror slogs alltså ner. Under umayyadisk tid fortsatte riket att utvidgas. Hela Nordafrika erövrades, och år 711 gick man över sundet till Iberiska halvön. I öster gick man in i Centralasien och Indien. Kritikerna menade att riket hade blivit ett kungadöme (mulk), vilket var främmande för islam, och att icke-araber diskriminerades. Det blev väpnat uppror, främst från shiitisk sida. Makten hamnade nu hos abbasiderna, ättlingar till profetens farbror Abbas. Maktskiftet var klart år 750, och den umayyadiska familjen utplånades, förutom en av prinsarna som blev stamfader till umayyaderna i Spanien där ett nytt kalifat grundades.

I Spanien tappade kalifatet mark genom århundradena på grund av reconquistan, den kristna återerövringen norrifrån. Det sista muslimska fästet i Spanien föll år 1492 (samma år som Christofer Columbus ankom till Amerika).

Islamisk filosofi, framför allt Averroës (Ibn Rushd) texter kom att spela en stor roll för Europa ända in på 1600- och 1700-talet. På matematiska områden kan fortfarande inflytande från den muslimska världen ses tydligt då man använder arabiska siffror och decimalkommat och räknar med algebra.

Modern historia

Under 1900-talet kunde man se många nya islamiska religionsspridare och väckelsepredikanter som olika försök att formulera alternativa samhällslösningar på kolonialismen och den postkoloniala situationen. Grupper som det Muslimska Brödraskapet i Egypten och Jamaat-e Islami i Pakistan förespråkade ett fundamentalistiskt alternativ till sekulära politiska ideologier. Dessa så kallade islamister vänder sig ofta mot de traditionellt skriftlärda och kombinerar istället ett modernt västerländskt politiskt tankegods med en puritansk syn på religionen som ett sätt att försöka utmana västvärldens kulturella och ekonomiska dominans över den muslimska världen. De eftersträvar en exklusivistisk politisk-ideologisk tolkning av islam som en omfattande lösning på alla allmänna och privata frågor av betydelse. I länder som Iran och Afghanistan ersattes sekulära regimer med islamistiska ställningar medan transnationella extremistgrupper som Usama bin Ladins al-Qaeda engagerade sig inom terrorism. Islamismen har under 1900-talets sista decennier varit mycket framgångsrik i att i den offentliga diskursen likställa den fundamentalistiska synen på religionen med "islam" som sådant.[16]

Huvudsakliga inriktningar

Inriktningar inom islam

Majoriteten av alla muslimer, cirka 90 %, är sunniter. Övriga 10 % utgörs huvudsakligen av den näst största inriktningen shiaislam. Såväl sunniter som shiiter kan även tillhöra sufismen, som är en samlingsbeteckning för den andliga eller esoteriska aspekten inom religionen.

Islam i världen

Islams utbredning.

Demografi

Huvudartikel: Muslimska världen

Den muslimska populationen i världen uppskattas vara i storleksordningen 1-1,8 miljarder. Omkring 85 procent av dessa är sunni och 15 procent är shi'a. I cirka 30-40 länder är majoriteten av befolkningen muslimer. 20 procent av alla muslimer bor i arabländerna. I Indonesien, Indien, Pakistan och Bangladesh är mer än 100 miljoner av invånarna muslimer. Islam är den näst största religionen i världen, efter kristendomen.

Familj och könsroller

Huvudartikel: Kvinnan inom islam

Islam, liksom de flesta andra världsreligioner och österländska läror såsom taoismen, utgår från att det finns en tydlig skillnad mellan kvinnans och mannens uppgifter i samhället. I det traditionella muslimska samhället är ansvaret för skötseln av hemmet och barnen kvinnans uppgift, medan mannen är skyldig att ordna med ekonomisk försörjning. Dessa familjens inre respektive yttre angelägenheter anses komplettera varandra, och behöver med andra ord inte nödvändigtvis innebära en ojämlikhet. I Koranen betonas starkt att islam är jämviktens och den balanserade medelvägens religion.[17] Inom islam betraktas den mänskliga sexualiteten som en av gudomlig gåva och som symbol för paradisets fullkomlighet, snarare än syndfull[18] och detta bekräftas genom den äktenskapliga förbindelsen mellan man och kvinna (som under normala omständigheter kan sätta nytt liv till världen):

"Men de troende, männen såväl som kvinnorna, är varandras sanna vänner och fasta stöd; de anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt/...Gud har lovat de troende männen såväl som kvinnorna, ett paradis vattnat av bäckar, där de skall förbli till evig tid, och sköna boningar i denna Edens lustgårdar..." (Koranen 9:71–72)

Se också bland annat: 4:19; 34; 123; 128; 130, samt 33:35 där likheten inför Gud inskärps:

"För de män och de kvinnor som har underkastat sig Guds vilja, de troende männen och de troende kvinnorna, de män och de kvinnor som visar sann fromhet, de män och de kvinnor som älskar sanningen, de män och de kvinnor som tåligt uthärdar motgång, de män och de kvinnor som visar ödmjukhet, de män och de kvinnor som ger åt de fattiga, de män och de kvinnor som fastar, de män och de kvinnor som lägger band på sin sinnlighet, de män och de kvinnor som alltid har Gud i tankarna - [för dem alla] har Gud i beredskap förlåtelse för deras synder och en rik belöning."

Moskéer

Huvudartikel: Moské

En moské (arabiska: مسجد, masjid) är en muslimsk helgedom avsedd för bön, predikan och undervisning. Troende muslimer antas be i moské minst en gång i veckan, på fredagen. Bönen leds av en imam. I likhet med flera andra religioners helgedomar inrymmer moskékomplexet ofta mer än bara gudstjänstlokal. Exempelvis finns ofta bibliotek och bespisning, samt i större moskéer ibland även härbärge, sjukhus och teologisk skola (madrassa).

Islamiska kalendern

Huvudartikel: Muslimska kalendern

Den muslimska kalendern (förkortat AH, anno hegirae) är en månkalender. Tideräkningen börjar med den dag (16 juli 622) då profeten Muhammed flydde från Mecka till Medina. Det arabiska ordet för flykt är hijra och den muslimska kalendern kallas därför även hijrakalendern. I vissa islamiska länder används den gregorianska kalendern parallellt med den muslimska kalendern för att få tideräkningen i överensstämmelse med den övriga världens.

Ett år i den muslimska kalendern omfattar i enlighet med Koranen (9:36) tolv månader. Varje månad motsvarar månens synodiska omloppstid, vilket innebär att de är 29 eller 30 dagar, och att ett år är 354 dagar. Eftersom ett muslimskt år är kortare än jordens omloppstid förskjuts månaderna gradvis i förhållande till årstiderna. Efter 30 år har förskjutningarna ackumulerats till ca ett helt år, och det muslimska nyåret infaller då vid ungefär samma årstid som för 30 år sedan.

Ursprungligen var skillnaden mellan den muslimska och västerländska kalendern 622 år, men det har nu minskat till omkring 579 eftersom ett muslimskt år är kortare.

Anledningen till att islam använder en månkalender är att ett tillförande av en extra månad då och då för att anpassa till ett solår fördöms som hedniskt av Koranen (9:37). I exempelvis den hebreiska kalendern, som ursprungligen var en ren månkalender, läggs en extramånad in med jämna mellanrum för att ett år i genomsnitt skall motsvara jordens omloppstid.

Nyårsdagen infaller den första dagen i månaden muharram. Fredagen är muslimsk helgdag och torsdag–fredag är veckohelg.

Högtider

Islam i Sverige

Huvudartikel: Islam i Sverige

Enligt Samarbetsnämnden för Statsbidrag till Trossamfund (SST) finns det cirka 100,000 registrerade muslimer (2007) i Sverige, men det finns inofficiella siffror på uppemot 350,000[källa behövs].

Den första registrerade gruppen muslimska invandrare var tatarer, som startade den första muslimska församlingen i Stockholm år 1949. Fram till 1980-talet var det de etniskt turkiska muslimerna som var flest. Det vände när många irakiska och kurdiska muslimer i började komma till Sverige i slutet av 1970-talet, och under 1980-talet var denna grupp tillsammans med den iranska den störst växande muslimska gruppen i Sverige. Sedan dess har Sverige tagit emot många muslimska invandrare från bland annat Bosnien-Hercegovina och Etiopien.

Förenade Islamiska Församlingar i Sverige (FIFS) blev 1973 den första rikstäckande muslimska organisation att skapas i Sverige. 1982 startades Svenska Muslimska Förbundet (SMuF), och 1984 den Islamiska Centerunionen. Alla tre representeras i sin tur av Islamiska Samarbetsrådet (IS) i SST. År 2000 skapades Svenska Islamiska Akademin (SIA) som bland annat har som mål att främja studier i och om islam i Sverige. SIA publicerar tidskriften Minaret.

IslamGuiden, som bildades 1997 är en av de största muslimska organisationerna som informerar om Islam via Internet. Den har en besöksfrekvens på ca 40 000 besökare /månad. IslamGuidens senaste islamiska informations projekt i Sverige är publicering av den svenska koranöversättningen på Internet: http://www.koranensbudskap.se. IslamGuiden ansvarar också för: http://www.konvertitguiden.com och http://www.sahihalbukhari.se. IslamGuiden har hemsidan: http://www.islamguiden.com.

Kultur och vetenskap

Islamisk konst

Muslimer vid Kaba, Mekka, Saudiarabien.
Huvudartikel: Islamisk konst

Den islamiska konsten förenar på många sätt miljoner människor från vitt skilda kulturer över hela världen. Motiv och stildrag återkommer överallt och korsar gränser, epoker och discipliner. Den rika kultur som skapats i medelhavsområdet och i Främre Orienten av greker, romare, sassanider, kristna och judar gav förutsättningarna för den islamiska konsten. Den islamiska världen blev arvtagare till dessa kulturer när araberna på 600-talet spred den nya läran längs Medelhavets södra och östra kuster och österut in i Asien. Främre Orienten fick då också ökade kontakter med områden i Centralasien och ända bort i Kina genom karavanhandeln utmed Sidenvägen.

Förbudet att avbilda djur och människor, anikonism, syftar till att motverka avgudadyrkan och har funnits hos många grenar av islam. Däremot har arkitektur, dekorationer och kalligrafi blivit vitala uttryck för konsten. Moskéer och minareter har oftast en typisk byggnadsstil. Mycket av mönstret och dekorationerna i traditionell islamisk konst återfinns i orientaliska mattor.

Den islamiska konstens karaktär och formspråk utvecklades genom påverkan av islams världsuppfattning där bilden av en Gud i mänsklig gestalt ersattes av ett abstrakt gudsbegrepp. Detta symboliserades främst av Allahs heliga ord nedtecknat med arabisk skrift i Koranen. Den världsliga och andliga tillvaron kunde också återspeglas i abstrakta mönster, ornamentik och geometriska stjärnformer som symboler för Guds skapelse. Det var främst ornamentiken, som i västerlandet fick namnet arabesk, samt kalligrafin som gav den islamiska konsten dess karakteristiska uttryck.

Islamisk arkitektur

Huvudartikel: Islamisk arkitektur

Den islamiska arkitekturen har av tradition, liksom den islamiska konsten i allmänhet, varit orienterad mot det abstrakta och geometriska.

Den islamiska kulturtraditionen har en kontinuerlig historia på omkring nästan 1400 år och en geografisk spridning från Spanien till Indonesien, från centrala Afrika till södra Ryssland. Den rymmer således ett stort antal socialt, kulturellt, politiskt och även religiöst mycket heterogena traditioner, epoker och kulturer som, på olika sätt och i varierande grad, påverkats av den gemensamma muslimska kulturtraditionen. Denna diversifiering i den islamiska arkitekturen visar sig dock främst geografiskt och kronologiskt. Gemensamt med konsten har arkitekturen, förutom det nonfigurativa, flera grunddrag i form av symmetri, yttäckande geometriska mönster, arabesker, kalligrafiska ornament och klara färger. Arkitektoniska drag som återkommer över hela den islamiska världen är den riktningslösa hypostylen, gården med sina fontäner och omgivande välvda nischer, iwan, den av minareter omgivna kupolen och, inte minst, den rikt dekorerade nischen i moskén, mihrab, som anger böneriktningen mot Mekka (qibla).

Islamisk vetenskap

Huvudartikel: Islamisk vetenskap

Det unika med islam, till skillnad från de andra abrahamitiska religionerna, är att någon officiell motsättning mellan tro och vetande aldrig har existerat förrän nu, i modern tid. I detta tog man stöd i profeten Muhammeds uttalanden: "Sök kunskap från vaggan till graven" samt "Det är obligatoriskt för varje man och kvinna att söka kunskap, om de så måste bege sig till Kina för att finna den." Astronomi kom att dominera, till en början oskiljbar från astrologi, tätt följd av matematik och filosofi med etik. Muslimska astronomer kom att förvalta arvet från den antika grekiska vetenskapen och under sen medeltid återbörda denna glömda kunskap till Europa.

Muslimsk filosofi

Huvudartikel: Muslimsk filosofi

Den muslimska filosofiska traditionen är idag väldigt stark trots västs dominerande ställning. Under medeltiden verkade de två kanske mest betydande muslimska filosoferna, Avicenna och Averroës (Ibn Rushd). Att samtidigt vara filosof och muslim är kontroversiellt för somliga, vilka hävdar att islam är en "uppenbar" religion. Enligt andra behöver ingen konflikt mellan filosofi och islam uppstå.

Inriktningar

Under 600-900-talen lade muslimska filosofer grunden för en vetenskaplig logik med tillhörande funderingar. Under tidig islamisk tid var profeten Muhammed den enda auktoriteten, och tänkandet baserar sig på sunna. Från cirka år 1200 delades den muslimska filosofin i två grenar, kalam och falasafa.

Inom kalam intresserade man sig för ijtihad, en metod att granska islamisk lag med grund i Koranen och sunna. Diskussioner uppstod bland annat om den fria viljan. En viktig riktning inom kalam var mutakallamin, med idéer som ligger mellan det ortodoxt muslimska ock icke-muslimska.

Falasafa påverkades av andra kulturer, främst grekisk filosofi, och gjorde en stor insats genom att förmedla asiatisk litteratur till Europa. Dess företrädare kritiserade mutakallamin.

Senare muslimsk filosofi

Efter det politiska skiftet (från islam till kristendomen) i Europa, närmare bestämt i Spanien och Portugal, avtog den muslimska filosofiska aktiviteten märkbart. Förbindelsen mellan 'väst' och 'öst' bröts på många punkter - även det tankemässiga utbytet smalnade.

Förmodernistiska idéer levde under den här tiden starkt i Iran och Indien; logiken var ett ofta diskuterat och populärt ämne.

Post-klassisk islamisk filosofi är ofta indelad i två huvudkategorier, shi'a och sunni. Det finns samtida tänkare och filosofer som inte är ense om denna indelning. Man kan dela in filosoferna i de som talade om shi'a-tron och de som inte gjorde det.

Synden och den fria viljan

Diskursen inom islamisk teologi rörande människans fria vilja är tätt sammankopplad till synen på individen och synen på synden.

Kharijiterna var en grupp tog avstånd från sin ledare, den fjärde kalifen Ali, då han accepterat skiljedomen mot deras motståndare Muawiya. De menade att det endast fanns två kategorier människor, troende och icketroende. En troende kunde endast definieras som troende om han i allt handlade efter Guds vilja. Det innebär att en troende upphör att vara muslim, enligt kharijiterna, då han eller hon begått en allvarlig synd. Det var därför de tog avstånd från sin ledare Ali, de menade att han upphört vara muslim i och med att han syndat då han accepterade skiljedomen. Majoriteten av muslimer motsatte sig dock denna hårda ståndpunkt, och den mildare synen på relationen mellan synd och individ är den som generellt gäller än idag.

Frågan om den fria viljan uppstår i spänningarna mellan dessa ståndpunkter och i synen på synd och Gud. Frågan var om synd uppstod hos människan eller var förutbestämd av Gud.

Vissa teologer menade att människan begåvats med en fri vilja, det vill säga en fri vilja att handla och därmed även synda. De argumenterade för denna ståndpunkt genom att hänvisa till människans ansvar. Koranen beskriver en domedag där konsekvenser av människors handlande skall utdömas. De som talade för människors fria vilja menade att människan underförstått måste ha en fri vilja, annars vore det omöjligt att kräva ansvar och utdöma straff.

Under den abbasidiska dynastin utvecklades mutaziliterna till en viktigt teologisk skola som talade för denna syn på den fria viljan. Deras lära och sätt att bemöta och tolka de heliga skrifterna är präglade av grekiska, hellenistiska influenser. Förnuft och rationell härledning var centrala redskap. Förutom att betona människans fria vilja formulerade de teorier rörande bland annat synen på Koranen.

Determinism

Andra teologer menade däremot att människan inte har en fri vilja, de talar i stället om en determinism (se predestinationsläran inom islam). De betonade att Gud är allsmäktig och att människors fria vilja därmed skulle inskränka på Guds absoluta makt. En deterministisk världsbild dominerade redan innan islam på den arabiska halvön och skulle sedermera dominera islamisk teologi. Människans synder kunde med hjälp av determinismen förstås endast som en del i det gudomliga systemet och som en del av Guds vilja.

Det finns olika grader av determinism. Några menar att determinism gäller de stora generella frågorna i livet, exempelvis huruvida ett foster blir man eller kvinna eller kommer att möta framgång eller motgång i livet. En strängare grad av determinismen är att även handlandet och reaktionen på oväntade händelser är förutbestämda.

Även inom kristendomen är determinism en central fråga. Kristen teologi talar bland annat om Guds allsmäktighet i relation till människans fria vilja, exempelvis huruvida människan med egen kraft kan nå Guds frälsning. Augustinus och Calvin kan räknas som de stora tänkarna i dessa frågor inom kristendomen.

Förhållande till andra religioner

Enligt islamiska doktriner var islam från begynnelsen mänsklighetens ursprungliga religion, utövad av Adam. Vid något tillfälle splittrades religionen och Gud började sända profeter till jorden med uppenbarelser till folket. Ur denna synvinkel är Abraham och Mose, Jesus samt alla hebreiska profeter också profeter inom islam. Vissa uttolkare hävdar att föreskrifterna och texterna ur Torah och Evangelierna (Injil) förvanskats av judar och kristna. Enligt denna tolkning föds alla barn i icke-muslimska familjer som muslimer, men uppfostras i en annan tro av deras föräldrar.

Kritik

Se även religionskritik

Kritik av islam har existerat sedan religionens tillkomst. En tidig kritik kom från kristna före år 1000 e.Kr. Dessa kritiker uppfattade islam som en väldigt heretisk form av kristendomen.[19] I dag kommer kritiken från olika områden och kulturer, från väst (även från judar) liksom inifrån den muslimska kulturen.[20][21][22][23]

Bland de inslag som islam ofta kritiseras för ingår dess intolerans mot kritik, attityden mot det som uppfattas som kätteri och behandlingen av avfällingar i den islamiska lagen (shariah).[24] Andra fokuserar sig på Muhammeds karaktär och moral, både offentligt och privat.[23][25] Även själva Koranen kritiseras, dess moralsyn och historiska tillförlitlighet.[26][27]

Alltefter den muslimska världens första kontakter med västvärlden har intellektuella ifrågasatt religions roll och funktion i muslimska samhällen. Medan vissa kritiker nöjde sig med att kritisera avarter av religionen hävdar andra att islam i sig är ett hinder för modernitet och utveckling. Till den senare gruppen hör bland annat den iranske tänkaren Ahmad Kasravi, författare till flera islamkritiska böcker.

I senare tider har även kritik riktas emot synen på mänskliga rättigheter inom islam, kvinnors behandling juridiskt sett (shariah) och i vardagen samt mot försvårande av integration av muslimska invandrare i västerländska länder.[28][29][30]

Kritiker av Koranen har bland annat anfört:

  • Koranen innehåller flera vetenskapliga fel.[31][32]
  • Koranen innehåller ett antal verser som motsäger varandra.[33]
  • Koranen innehåller kosmologiska förklaringar som är felaktiga.[34]
  • Det finns inget "mirakulöst" nytt i Koranen.[34]
  • Koranen är inget original i sig utan innehåller influenser från flera olika religioner som visar dess källa, bland annat judendomen, kristendomen, zoroastrism, sabianerna och samariterna.[35]
  • De äldsta skrifterna av Koranen som påvisats (kallas för Sana'a-manuskripten) skiljer sig ifrån den traditionella versionen. Kritikerna menar att detta indikerar att texten förändrats med tiden.[36]

Islam kallas av dess försvarare för "fredens religion" men trots detta fortsätter kritiker av islam bemötas med våld och hot; ett antal fatwor (religiösa domar) och reaktioner visar detta. Uppmärksammade fall är dödsdomen mot författaren Salman Rushdie, mordet på filmskaparen Theo van Gogh och de demonstrationer och hot som utfördes efter Muhammedbilderna i Jyllands-Posten.[37][38][39][40][41]

Litteratur på svenska

Referenser

Noter

  1. Äldre benämningar för muslim är bland annat muselman och muhammedan, där den senare kan uppfattas missvisande då den har hävdats implicera att man tillber Muhammed.
  2. Nasr (2002), s. 22
  3. Koranens budskap (2000), s. 138
  4. Arnold (1953), s. 176
  5. Koranens budskap (2000), s. 847)
  6. Murata & Chittick (1994), s. 137
  7. Murata & Chittick (1994), s. 3
  8. Koranens budskap (2000), s. 676
  9. Hedin (2002), s. 126
  10. Hedin (2002), s. 49
  11. Den mäktige domarens (stormuftin Abdul Aziz al-Sheikhs) beslut http://www.barometern.se/nyheter/TT_utrikes/stormufti-godkanner-barnaktenskap(1087860).gm
  12. Ehsan Yar-Shater (ed) "The History of al-Ţabarī", in 40 volumes, State University of New York press 1989-2007
  13. Lings (2008), s. 353
  14. Ehsan Yar-Shater (ed) "The History of al-Ţabarī", in 40 volumes, State University of New York press 1989-2007
  15. Ehsan Yar-Shater (ed) "The History of al-Ţabarī", in 40 volumes, State University of New York press 1989-2007
  16. Hjärpe (2002), s. 40
  17. Murata (2007), s. 27ff
  18. Hedin (1996), s. 96f
  19. De Haeresibus by John of Damascus. See Migne. Patrologia Graeca, vol. 94, 1864, cols 763-73. An English translation by the Reverend John W Voorhis appeared in THE MOSLEM WORLD for October 1954, pp. 392-398.
  20. Warraq, Ibn (2003). Leaving Islam: Apostates Speak Out. Prometheus Books. p. 67. ISBN 1-59102-068-9.
  21. Ibn Kammuna, Examination of the Three Faiths, trans. Moshe Perlmann (Berkeley and Los Angeles, 1971), pp. 148–49
  22. The Mind of Maimonides, by David Novak, retrieved April 29, 2006
  23. 23,0 23,1 Mohammed and Mohammedanism, by Gabriel Oussani, Catholic Encyclopedia, retrieved April 16, 2006
  24. Bostom, Andrew (2003-07-21). "Islamic Apostates' Tales - A Review of Leaving Islam by Ibn Warraq", FrontPageMag.
  25. Ibn Warraq, The Quest for Historical Muhammad (Amherst, Mass.: Prometheus, 2000), 103.
  26. Bible in Mohammedian Literature., by Kaufmann Kohler Duncan B. McDonald, Jewish Encyclopedia, retrieved April 22, 2006
  27. Robert Spencer, "Islam Unveiled", pp. 22, 63, 2003, Encounter Books, ISBN 1-893554-77-5
  28. http://www.freedomhouse.org/template.cfm?page=22&year=2005&country=6825. See also Timothy Garton Ash (2006-10-05). "Islam in Europe", The New York Review of Books.
  29. Timothy Garton Ash (2006-10-05). "Islam in Europe", The New York Review of Books.
  30. Tariq Modood (2006-04-06). Multiculturalism, Muslims and Citizenship: A European Approach (1st ed.). Routledge. p. 29. ISBN 978-0415355155.
  31. Islamic Science: Does Islamic literature contain scientific miracles? by Denis Giron
  32. Does the Qur'an Have any scientific Miracles? by Avijit Roy
  33. Flera exempel ges i Denis Girons artikel: Qur'an: A Work of Multiple Hands?
  34. 34,0 34,1 Cosmology and the Koran: A Response to Muslim Fundamentalists by Richard Carrier
  35. Zwemer, Samuel (1907). "Islam, a Challenge to Faith" (PDF). Student volunteer movement for foreign missions. Retrieved on 9 September 2008.
  36. "Sana’a manuscripts: uncovering a treasure of words". UNESCO (2007). Retrieved on 2007-07-09.
  37. Heneghan, Tom (2004-11-11). "Low profile for German Koran challenger", SwissInfo, Reuters.
  38. "Iran Frees Professor Set to Die for Speech", The New York Times (2004-08-01).
  39. "Storm grows over Mohammad cartoons", CNN.com (2006-02-03). Retrieved on 20 July 2007.
  40. "Cartoon Body Count", Web (2006-03-02). Retrieved on 17 June 2008.
  41. "Muslim row filmmaker 'murdered'", CNN.com (2004-11-02). Retrieved on 20 July 2007

Källor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
Allah-green.svg Islam-portalen


Externa länkar


Personliga verktyg
På andra språk