Från Rilpedia

Vattuminskning var en tidig teoretisk modell för att förklara att havsytans nivå tycktes sjunka över tiden. Slutsatsen att vattennivån sjunkit baserades på fynd av fossilerade havslevande djur högt över havets nivå. Teorin kompletterades med att det ute i världshaven fanns så kallade slukhål in i jordens inre, genom vilka havsvattnet försvann.

Fenomenet uppmärksammades i Sverige först längs norrlandskusten och publicerades av Urban Hiärne och Swedenborg. Olika förklaringar prövades av bland annat kretsen kring Carl von Linné och Anders Celsius. Teologer och prästeståndet ville inte acceptera naturvetenskapliga förklaringar, utan sökte i Bibeln efter möjliga anvisningar om att vattenminskningen var de sista resterna av syndaflodens tillbakadragande. (Källa: Sten Lindroth - Svensk Lärdomshistoria - Frihetstiden, s. 285 - 288)

Modern forskning har visat att vattnet inte försvinner, utan det är i stället jordskorpan som på vissa platser stiger upp ur havet genom så kallad landhöjning. Höjningen kan bero på tidigare nedtryckning genom nedisning, vid istider, eller veckning av jordskorpan genom geologiska processer.

Den förste som rätt tolkade fossila fynd av havslevande djur i höglänt terräng var dansken Nicolaus Steno på 1600-talet.