Från Rilpedia

van der Waals-krafter är i kemin en grupp svaga attraktiva intermolekylära krafter mellan dipoler, döpta efter fysikern Johannes Diderik van der Waals. Van der Waals-krafterna består av tre olika komponenter:

• Keesom-kraften mellan permanenta dipoler (dessa kallas även dipol-dipol-bindningar)
• Debye-kraften mellan permanenta och inducerade dipoler och
• London-kraften mellan inducerade dipoler. Ibland syftar van der Waals-kraft endast på London-kraften.

Van der Waals-krafterna är dominerande inom bland annat kolloidkemin, men de är sällan de enda krafterna som påverkar partiklar. DLVO-teorin är en sammanfattning av olika krafters inverkan på partiklar i lösning.

London-kraften

Bindningen uppstår genom att elektronmolnet i en molekyl vid ett visst tillfälle av sannolikhetsskäl kan vara tätare på ena sidan av molekylen. Då denna sida får en svag negativ laddning, kommer elektronmolnet i närliggande molekyler att stötas bort, resulterande i en motsvarande positiv laddning. Denna laddning är tillräcklig för att få molekylerna att bindas samman, under förutsättning att temperaturen är tillräckligt låg. Detta får som resultat att opolära kovalent bundna molekyler kan kondenseras till vätska, eller stelna till fast form.

Några typiska ämnen som kondenseras till vätska på grund av van der Waals-bindningen är metan (kokpunkt –161 °C), kväve (–196 °C) och helium (–269 °C).

Detta kan jämföras med ämnen såsom vatten (kokpunkt 100 °C) eller ammoniak (–33 °C) där vätebindningar är den viktigaste intermolekylära kraften. Man ser här också att vätebindningarna i vatten är mycket starkare än i ammoniak, vilket kommer av att vattenmolekylen kan ingå hela fyra vätebindningar med en annan vattenmolekyl.