Från Rilpedia

Valinge är en församling i Varbergs kommun, Hallands län, med kyrkbyn belägen cirka 15 km från centralorten Varberg. Avfarten från Länsväg 153 är skyltad strax öster om Gödestad.

Valinge har även vägförbindelse med Lindberg/Tofta och Skällinge. 2004 bodde 705 invånare i församlingen, som tillhör Göteborgs stift.

Statistiska Centralbyrån (SCB) registrerar Valinge (kyrkbyn) som småort med 91 invånare 2000.

Landskapet är starkt kuperat och skogrikt. Kyrkan, som ligger mitt i byn är byggd på 1890-talet med ett torn som bevarats från medeltiden. Lämningar från brons- och järnåldern finns i området, däribland en domarring och fyra gravfält.

Äldre ortsbor minns säkert de gamla vägskyltarna med namnet Hvalinge, vilket 1392 skrevs Hualingæ och där Hval (hual) betyder höjd.

Kringlemossefyndet

Ett depåfynd från slutskedet av yngre stenåldern påträffades i Valinge redan 1974 men har av olika anledningar legat i glömska.

För cirka fyratusen år sedan lade en av forntidens människor vid ett eller flera tillfällen ner en stor mängd flathuggna flintföremål invid ett stenblock på en åker omedelbart intill en mosse. Just närheten till en mosse väcker frågan huruvida nedläggningen är en offerdeposition eller inte. Föreställningar om ett magiskt, gudomligt eller annat religiöst värde, kanske för att säkerställa goda skördar, samt hälsa och välstånd åt sin familj eller sitt samhälle har med största sannolikhet förekommit. Offer kanske för botgöring för sina dåliga handlingar eller missdåd. Ett stort antal fynd har de facto gjorts i sjöar, mossar och liknande våtmarker men dock verkar företeelsen med offer och andra nedläggningar för Sydskandinaviens del vara begränsad till neolitikums bondesamhälle.

Föremål som de vid Kringlemossen är med största sannolikhet importerade från den flintrika danska övärlden och torde haft ett mycket högt värde redan vid denna tid. Att gömma undan dem på en säker förvaringsplats i väntan på bättre tillfälle borde därför vara av högsta prioritet. Att sedan hitta rätt på dem var av samma skäl lika viktiga så valet av plats gjordes sannolikt med en stor sten, som för Kringlemossens del, eller annat fast naturföremål som orienteringspunkt. Kringlemossens gömma blev dock för av oss okänd anledning kvar i jorden under kanske så lång tid som fyra tusen år. Vad som sedan hände, efter nedläggningen får vi aldrig veta. Kanske var det meningen att föremålen för eviga tider skulle ligga kvar som offer för gudarna, kanske dog handelsmannen en ond bråd död vid överfarten från Danmark med en ny leverans eller blev han rånad och mördad just för hans värdefulla last.

Valinge med sina ca 200 fornlämningar, hör till en av de mest fornlämningstäta socknarna i Varbergs kommun. Som så med de flesta kustnära socknarna dominerar dock stenåldersboplatser samt gravrösen och stensättningar som lämningar från förhistorien. Av de över 100 till antalet boplatserna, verkar de flesta kända härröra från dels äldre stenålder samt från Gropkeramisk kultur under neolitisk tid. Gravar från övergången mellan senneolitikum och bronsålder är knappast kända, utan de gravar som finns representerade före bronsålderstid kan räknas till neolitikums dösar och hällkistor. I socknens närhet finns dessutom en gånggrift, Rumpelösa kyrka från Veddige.

Trakten är som redan nämnt rik på bronsålderns gravar och gravfält. Av de sex gravfälten inom Valinge socken härrör dock sannolikt samtliga från Järnålderstid medan ensamgravarna i form av rösen och stensättningar har sitt ursprung i Bronsålder. Över 30 st sådana gravlämningar har registrerats in men senare års ideella fornlämningsinventeringar utfört av Varbergs Fornminnesförening har visat att ytterligare, framför allt ensamliggande eller i anslutning till äldre rösen, stensättningar finns att återupptäcka: omedelbart söder om depåfyndet upptäckes en sådan i samband med ett besök vid Kringlemossen. Denna fornlämning består av en grund stenpackad grav på krönet av det närliggande bergspartiet. Vid anläggandet har man, som vanligtvis under bronsåldern, utnyttjat den naturliga topografin så att stensättningen från foten av kullen ser betydligt högre och större än det egentligen är. Gravanäggingen mäter ca 8 meter i diameter och består av tätt packade stenar av ca 0,1 till 0,2 meter storlek. Dess höjd mäter dock endast ca 0,3 meter.

Kringlemosse består idag av en mer eller mindre igenvuxen grund sjö eller tjärn där enstaka vattenspeglar kan ses, speciellt efter kraftig nederbörd. Vattennivån har dock med största sannolikhet varit högre i äldre tid då mossen är utdikad i sen tid men strandkanten och med det arealen har troligen dock inte varit så mycket mer utbredd. En halvmeter hög strandbrink omgärdar mossen och har troligen också utgjort forntidens strandkant. Av de äldre kartor vi studerat kan man även från dem dra samma slutsats. Därav kan man utesluta att fynden avsiktligt har lagts ner som offer, åtminstone i form av sjö- eller mossoffer. Mossen är idag bevuxen huvudsakligen med vass och andra, för mossmark typiska kärrväxter samt rika albestånd i dess ytterkrets och utgör en oas i området som biotyp för vår fauna. Mossen ligger i fullåkersbygd och är kringgärdad av åkermark och betesmark och har också varit så, åtminstone från järnålder. Karakteristiskt för landskapet är de talrika bergspartier och impediment som ligger insprängda som öar runt om Kringlemosse. De större av dessa är beväxta med huvudsakligen tall, en och björk medan man i de mindre impedimenten mestadels finner nyponbuskar, ene och slånbär som vegetation. Oftast finner man här inne bland enebuskar och annat vittnesbörd från äldre tids i form av ett mödosamt ihopsamlande av odlingssten - sannolikt med anor ända från järnålder. Landskapet som helhet är relativt högt beläget, i medeltal 45 meter över havet trots att socknen hör till det kustnära Hallands slättland. Detta har sin förklaring i det för landskapets norra dels geologi med sina sprickdalar och moränbemängda bergryggar som här mestadels når ända ut till kustbandet. Omedelbart sydväst om den åker där fynden gjordes, ligger så ett par av dessa impediment.

Upptäckten

Våren 1974, just som jorden hade rett sig och var färdig för det nya årets bruk, körde Anders Andersson, lantbrukare till gården fram plogen till åkern invid Kringlemosse. Åkern skulle djupplöjas denna gång. Just när plogen tog ett skär längs med en stor jordfast sten, vid kanten av bergspartiet, i den södra delen av åkern klingade det till av något som plogen tog tag i djupt under markytan. Med vid vårbruket var även den tolvårige Jörgen Lind, dotterson till Andersson. Denne Jörgen steg fram till platsen och fann mängder av de finaste flintföremål i plogfåran. Något mer utav plöjning blev det sannolikt inte denna dag av förståeliga skäl. med hjälp av spade grävde de sig försiktigt ner i jorden just där flintan låg i öppen dager. Mer fynd fanns därnere av ofattbara mängder. Tyvärr hade dock plogen skapat stor förrödelse bland föremålen vilket skulle visa sig när räknades samman. Allt som allt fann man, inklusive de tre fynd som gjordes vid ett senare tillfälle, minst tjugofem spjutspetsar, tio skäror samt trettio dolkar av den förnämsta utformning och kvalitet. Inalles alltså minst sextiofem(!) föremål. När allt var ihopsamlat fyllde föremålen, hela som isärbrutna, tre stora bärkassar vilka bars hem till fastigheten. Fynden förvarades sedan på gården fram till sen tid och när så fastgheten gick till försäljning dumpades av okänd anledning samtliga mer eller mindre trasiga föremål på idag obekant ort. Nuvarande ägare till fastigheten, Jane och Anders Nylén har förgäves och fruktlöst sökt vid gården efter de försvunna föremålen som sannolikt hade kunnat sammanfogats åter. Av den ursprungliga imponerande samlingen återstår så ”endast” tre skäror, åtta spjutspetsar samt sju dolkar varav alla är av så kallad fiskstjärtsform.

Vid det andra undersökningstillfället på platsen noterades att de tre föremålen, två spjutspetsar samt en dolk, satt liksom snett ställda i marken. Eftersom plogen hade gjort sitt med fynden var dock det mesta av denna samling sönderslagen så av hela eller ihoplimmade föremål kan idag endast totalt 18 stycken av denna räknas.

Hösten 1999 gjordes en mindre efterundersökning på platsen som då för första gången efter över tjugofem år sedan fyndet gjordes förevisades av Jörgen Lindh. Syftet med undersökningen var att utröna på vilken nivå under markytan föremålen ursprungligen hade legat. På vissa av dolkarna fanns nämligen rester av ett brunaktigt konglomeratsartat sediment och metoden för att bestämma djupet bestod i att undersöka huruvida detta sediment gick att återfinna. Ett tre meter långt och ca halvannan meter brett schakt grävdes för hand eftersom man i det läget inte kunde utesluta att det kunde finnas fler flintfynd i marken som ännu inte blivit upptäckta. Här gällde det alltså att gå ytterst försiktigt fram. Vid tjugofem till tjugoåtta centimeters djup visade sig då detta brunaktiga sediment och av det kan man dra den sannolika slutsatsen att detta också var föremålens ursprungliga nivå.

Ett mödosamt och högst imponerande arbete har lagts ner av Jörgen Lindh, Varberg för att spåra upp och samla kvarvarande samlig som skingrades efter gårdens försäljning runt om till arvingar till Anders Andersson. Utan denna insats skulle aldrig denna redovisning med dess fotografier och teckningar kunnat komma till stånd.