Från Rilpedia

När part vid svensk domstol under 1734 års rättegångsbalk till en viss grad styrkt sina uppgifter, syntes det otillfredsställande att utan vidare ge honom orätt och motparten rätt.

I detta läge anvisade därför lagen den utväg, att det kunde åläggas den icke bevisskyldige att med ed bekräfta sitt nekande till vad den andre uppgivit; han skulle "värja sig" med ed (värjemålsed).

Eden var då icke ett medel att åstadkomma bevis - den nekande behövde ju inte bevisa oriktigheten av vad hans motpart anfört till stöd för sitt anspråk -, utan ett medel att tvinga part att avstå från ett nekande, som misstänktes vara obehörigt. Brast han åt eden, ansågs han ha medgivit, att så var förhållandet. Ett sådant tvångsmedel fick likväl inte användas i vidsträcktare mån, än som var förenligt med bevarande av edens helgd.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).