Uppgivenhetssyndrom

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Uppgivenhetssyndrom är ett begrepp som började förekomma i samhällsdebatten under 2005 angående de "apatiska flyktingbarnen", drygt 400 barn från i huvudsak forna Sovjetunionen och Jugoslavien, som sökte asyl i Sverige och som blivit apatiska, och därför varit föremål för sjukvård i olika form i Sverige.

Syndromen har olika svårighetsgrad med en variation mellan skolvägran och depressiv devitalisering, det vill säga att barnet är livshotande passivt och blivit sängliggande, slutat tala och måste sondmatas. Oavsett svårhetsgrad anses syndromet beteckna ett apatiskt tillstånd hos personer som är mer eller mindre svårt traumatiserade som en maximal stressreaktion på en livssituation som innebär hopplöshet, ofta i kombination med en störd relation till modern.

Begreppet depressiv devitalisering myntades av Göran Bodegård, överläkare vid Eugeniahemmet, då det inte fanns en adekvat benämning för att beskriva fenomenet med de apatiska barnen. Han slog larm redan 2004 i en artikel i Läkartidningen.

Två skolor utbildade sig emellertid i läkarkåren. Barnläkarna var generellt mer benägna att ställa sig på de apatiska barnens familjers sida, medan ett flertal psykiatrer ifrågasatte om det förekom manipulation från föräldrarnas sida, i syfte att få uppehållstillstånd på grund av barnens sjukdomstillstånd.

Barnläkaren Henry Ascher var en flitig deltagare i debatten i försvar av familjerna, medan bl.a. psykiatern Thomas Jackson, efter att ha myntat begreppet group malingering by proxy, förekom i debatten, bl.a. i TV-programmet Uppdrag granskning och i en utredning (SOU 2005:2) som psykologen Marie Hessle gjorde på regeringens uppdrag.


Externa länkar


Personliga verktyg
På andra språk