Tullstorpstenen
Från Rilpedia
 |
|
 |
|
| Signum: | DR 271 |
| RAÄ-nr: | |
| Område: | Skåne, Sverige (f.d. Danmark) |
| Placering: | Tullstorps kyrka, Tullstorp, Trelleborgs kommun |
| Tillkomsttid: | vikingatiden |
| Ristad av: | okänt |
|
|
|
| Inskrifter • Runor • Stenar | |
Tullstorpstenen är en en runsten av granit som står på Tullstorps kyrkogård. Skonvig avbildade stenen 1627 - då stenen fortfarande var inmurad i kyrkomuren. Rönnou avbildade stenen 1716, men Göransson tog inte med stenen i runstensverket Bautil. Kyrkan i Tullstorp revs 1846, och man tog då ut stenen ur kyrkomuren, men murades istället in på högkant i kyrkogårdsmuren. Antagligen var det vid detta tillfälle som stenen knäcktes i två delar. Runstenen står idag frilagd på kyrkogården.
Utöver runristningen har stenen en bild av ett stort djur, och en bild av en båt. Tolkningarna av dessa bilder är många.[1]
Fornforskaren Nils G. Bruzelius skrev om stenen 1864: "Den intressantaste fornlämningen inom Tullstorps socken, för att ej säga inom Vemmenhögs härad, är den hos Worm (på 1600-talet) beskrivna och avtecknade runstenen. Redan på Worms tid var den insatt i östra muren av Tullstorps kyrka, där den kvarblev till 1846, då den gamla kyrkan nedrevs. Vid detta tillfälle blev runstenen inmurad i den sidan av kyrkomuren, som vetter mot kyrkoherdens trädgård. Man skulle väl förmodat, att den blev inmurad i upprätt ställning, men så är ej fallet utan den lades med sista delen av inskriften nedåt, varigenom ungefär en 1/2 aln av stenen är dold under jordytan."[2]
Inskriften lyder:
- × klibiR × auk × osa × × risþu × kuml + þusi × uftiR × ulf +
Transkribering till normaliserad forndanska:
- Kleppir/Glippir ok Ása reistu kuml þessi eptir Ulf.[3]
Översättning till modern svenska:
- Klibbe och Åsa reste kumler/minnesmärken dessa efter Ulf.[4]
Se även
Källor
- Enoksen, Lars Magnar, Skånska runstenar (Lund 1999)
Källhänvisningar
- ↑ Enoksen, Lars Magnar, Skånska runstenar (Lund 1999) s. 53f.
- ↑ Djuret.pdf på foteviken.se (Läst 2009-03-15)
- ↑ Arild Hauges Runer
- ↑ Enoksen, Lars Magnar, Skånska runstenar (Lund 1999) s. 54.
