Från Rilpedia

Teriak, även kallat theriaca, theriacon, theriaca Andromachi, var ett universalmedel mot sjukdom, framförallt som antidot mot alla sorters gifter.

Namnet härkommer från det grekiska ordet ther som betyder vilddjur. Anledningen till detta tros vara att människan förr i tiden hade svårt att särskilja sjukdom och förgiftning, till exempel från djurbett. Tillsammans med mithridat ansågs teriak i över 1500 år vara ett av de mest potenta läkemedlen som fanns att tillgå. Receptet som skapades av Andromachus, en av kejsar Neros (37 - 68) livläkare, byggde i själva verket vidare på ett recept erövrat av kung Mithridates VI av Pontos. Mithridates sades ha konstruerat ett läkemedel som gjorde honom immun mot gifter, vilket var mycket eftertraktat bland dåtidens regenter. Giftmord var inte ovanligt bland högt uppsatta personer.

Att teriak blev en sådan framgång berodde i hög grad på Andromachus' tillsats av vallmosaft. Opiumhalten i teriak var förhållandevis hög, 4 g teriak innehöll 50 mg opium. Att vallmosaften skulle vara den viktigaste beståndsdelen ansåg man dock inte, utan istället var det Andromachus' tillsatts av ormkött som ansågs vara den viktigaste ingrediensen. Ormen, som inte bara var läkekguden Asklepios' attribut, var ett fruktat djur som tillskrevs mytiska krafter, bl.a. immunitet mot gifter. Genom att blanda ormkött hoppades man överföra denna kraft på sig själv. En annan ingrediens som bidragit till medlets framgång var sjölök (Scilla maritima) vars innehåll av hjärtglykosiden scillain har en hjärtstärkande effekt. Att teriak ändå kom att användas i nästan två årtusenden beror till största delen på den grekiske läkaren och auktoriteten Galenos (131 - 201) vars syn på läkekonsten kom att dominera i europa ända fram till 1800-talet. Galenos fullständiga recept på teriak med 71 ingredienser, varav 67 fasta ämnen, fanns kvar i Pharmacopée française ända till år 1837. Det moset som blev när beståndsdelarna blandades kallade han electuarium theriacum. Galenos ansåg att teriak endast skulle användas vid de svåraste sjukdomstillstånden där annan behandling inte haft verkan, och då endast av skickliga läkare.

Efter romarrikets fall övertogs mycket av den medicinska vetenskapen av araberna som kom att anamma receptet på teriak. Produktionen började ske i större skala och köpmän från långväga kom till Bagdad, Konstantinopel och Kairo för att köpa det dyrbara medlet. Tillverkningen omgärdades med största hemlighetsmakeri vilket bidrog till ökade priser. Omkring år 900 kom den arabiska medicinen tillbaka till Italien och med den kunskapen om teriak. Universalmedlet började nu tillverkas i Neapel och Venedig där framförallt den venetianska teriaken (även kallad orvietan) stod högt i kurs. Detta berodde på att ormarna i trakten kring Venedig ansågs extra verksamma.

Trots sitt hedniska ursprung blev teriaken så småningom omgärdad av kristna legender. De lärda började utforska vilka sorters ormar som förknippades med Kristus och man fann då att två cilicianska ormar hade krypit över korset när det lades ner under golgatavandringen. Man förväxlade dock Cilicien med Sicilien, varmed ormarna från det sistnämnda området fick ett oförtjänt rykte av att vara de allra bästa. Under medeltiden var kontrollen av teriaktillverkningen rigorös, och bedrägerier straffades hårt med fängelse, böter och uteslutande ur apotekarskrået. Ett flertal olika sorters teriak kom att framställas, bl.a. theriaca pauperum innehållande radix gentianae, aristolochia, lagerbär, myrra, honung och enbärsextrakt. En annan sort, theriaca diatessaron, ansågs särskilt verksam mot ormbett. Substansen extractum juniperi har kallats för tysk teriak.