Tarfaladalen

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Tarfalajaure, Kaskasapakte och Kebnepakteglaciären i bildens mitt. Den så kallade Jojoleden börjar i passet bakom glaciären.
Tarfaladalen övre delen med Tarfalajaure och stugläget för STF-stugan skymtande vid utloppet. Isfallsglaciären bakom sjön. Fotot taget från Tarfalatjåkka.
Tarfaladalens nedre del där den mynnar i Ladtjovagge, fotograferat från Kekkonentoppen.

Tarfaladalen eller Tarfalavagge, nordsamiska Darfalvággi, är den högfjällsdal som ligger närmast öster om den bergsrygg som Kebnekaises nord- och sydtopp ingår i. Längst upp i Tarfaladalen ligger det område som vanligen kallas Tarfala. I Tarfala har Svenska Turistföreningen (STF) en fjällstuga. Cirka en kilometer i sydostlig riktning från Tarfalastugan ligger Tarfala forskningsstation, där det bedrivs fältstudier i glaciologi på Tarfalas glaciärer. Stationen tillhör Stockholms universitet. Forskarna studerar massbalans, avsmältning och andra egenskapar hos bland annat Storglaciären vid Tarfalastationen, som har engagerat vetenskapsmän över hela världen.

Området är högalpint och stenigt. Dalen omgärdas förutom av Kebnekaisemassivets utlöpare Norra och Södra Klippbergen även av Kaskasapakte (2043 m), Kaskasatjåkka (2076 m), Tarfalatjåkka (1911 m) och Tarfalapakte (1806 m). Flera glaciärer mynnar ut i dalen, de största är Storglaciären, Isfallsglaciären och Kebnepakteglaciären. Området är populärt för glaciärvandring och alpin klättring. Från Ladtjovagge går en sommar- och vinterled fram till Tarfalajaure. Vidare finns inga officiella leder men vanliga färdvägar är upp över Tarfalatjårrå och den så kallade Jojoleden mot Unna Räitavagge. Båda dessa har endast sporadisk stig- och sommarrösning och går mestadels i blockterräng.

Dalen är även känd för att de mycket kraftiga fallvindar som uppkommer och vetenskapliga stationen har den högsta officiellt registrerade vindhastigheten på 81 m/s från den 20 december 1992[1]. Det har dock förekommit senare episoder med extremt starka vindbyar varvid minst ett tillfälle när utrustningen blåst sönder och därför inte medgivit att uppgifter om vindstyrka kunnat mätas[källa behövs].

Externa länkar

Källor

  1. http://www.smhi.se/sgn0102/n0205/luft_rekord.htm, SMHI, 2006-07-14


Personliga verktyg
På andra språk