Syriska
Från Rilpedia
Syriskan är genom sin litteratur det viktigaste av de arameiska språken, och var de kristna Jakobiternas språk, med staden Edessa i Mesopotamien som centralpunkt.
De nu levande syriska dialekterna benämns nysyriska, och den moderna syriskan (ܣܘܪܝܝܐ; suryoyo/soreth) som i folkmun kallas, beroende på vem du frågar, syrianska eller assyriska.
Syriskan tillhör den östarameiska grenen, och skiljer sig från de västarameiska dialekterna; bibelarameiskan, targumiskan och andra, dels fonetiskt genom bortfall av slutande 'u' i pluralis av perfektform och imperativ och avslutande i flera pronominala suffix, dels också syntaktiskt genom sin av grekiskan starkt påverkade satsbildning.
Edessa hade syriskan säkerligen utbildats till skriftspråk före kristendomens utbredning i första århundradet eller 100-talet, men av denna äldre litteratur har knappast något bevarats till vår tid. Till de äldsta språkliga minnesmärkena hör Mara bar Serapions brev, en filosofisk skrift, som antagligen härstammar från den förkristna tiden. I språkligt avseende skiljer den sig dock inte från de kristna författarnas verk.
Redan tidigt fanns i Edessa en syrisk översättning av både gamla och nya testamentet, den så kallade peshitta ("den enkla"), och det där framträdande skriftspråket blev snart härskande bland alla kristna jakobiter, både i väst, där de lydde under Rom, och i öst, där de lydde under Persien. När sedan den kyrkliga splittringen inträdde mellan den jakobitiska (monofysitiska) och den nestorianska läran, omfattades den förra av de romerska och den senare av de persiska jakobiterna.
Utdrivna från Edessa (489), fick nestorianerna snart sin litterära föreningspunkt i det öster därom liggande Nisibis, och då schismen växte alltmer, uppstod småningom mellan västsyriskan i Edessa och östsyriskan i Nisibis en viss dialektisk skillnad, som huvudsakligen består däri, att den senare bibehåller de ursprungliga vokalerna 'a' och 'o', vilka i västsyriskan vanligen övergår till 'o' och 'u'. Mera betydande är skillnaden i avseende på vokalbeteckningen i skrift. Det konsonantiska syriska alfabetet var först det urgamla estrangela (estrangelo), men snart utbildades en mera kursiv form, kallad serta (serto), vilken skiljer sig från estrangela vida mer hos jakobiterna än hos nestorianerna.
De senare bibehöll också den äldsta vokalbeteckningen med ett system punkter ovan och under raden, men de förra utbytte detta (omkr. 700) mot ett mer bekvämt, men mindre noggrant system, där tecknens former lånats från de fem grekiska vokalerna A, E, O, H, Y. I senare tider användes stundom syrisk skrift (utan vokalbeteckning) för arabiska språket och kallas då karshuni. Efter arabernas framträngande under 600-talet övergick folkspråket i Palestina, Syrien, Mesopotamien och Babylonien hastigt nog från arameiska till arabiska, och redan omkring 800 var syriskan på väg att dö ut, ehuru den bibehöll sig som litteraturspråk i mer än fyra århundraden och ända till vår tid som kyrkospråk hos maroniterna.
Innehåll |
Syrologi
Syrologi är ett samlingsnamn för läran om de syriska kyrkorna, historien, språket och kulturen.
Kända syrologer
- Assad Sauma Assad
- Jean Baptiste Abbeloos
- Ignatius Afram I Barsoum
- Giuseppe Simone Assemani
- Stefano Evodio Assemani
- Bar-Hebraeus
- Paul Bedjan
- Ian Theodor Beelen
- Carl Bezold
- Gustav Bickell
- Sebastian Brock
- Carl Brockelmann
- E. A. Wallis Budge
- Francis Crawford Burkitt
- Antonio Maria Ceriani
- Louis Cheikhô
- William Cureton
- Paul de Lagarde
- Thomas Joseph Lamy
- Adalbert Merx
- Alphonse Mingana
- Youakim Moubarac
- Theodor Nöldeke
- Jessie Payne Margoliouth
- Robert Payne Smith
- Eduard Sachau
- William Wright (orientalist)
- Pius Zingerle
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Syriska
Fotnoter
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Syriska språket och litteraturen, 1904–1926 (Not).