Svävare
Från Rilpedia
En svävare är en farkost som huvudsakligen drivs av en luftanordning, som genom sitt lufttryck får farkosten att sväva på en luftficka som bildas under farkosten. Ett annat namn är MEFA en förkortning av markeffektfarkost. Svävare körs normalt på vatten men kan köra på de flesta plana ytor, som stränder, då den inte har kontakt med ytan. Nackdelen med svävare är ljudnivån och att man inte kan köra i för höga vågor.
Eftersom en svävare drivs nästan enbart av luftanordningen, drar den knappt hälften så mycket bränsle som en vanlig båt och är ett mycket miljövänligt fordon.
Svävaren är också ett utmärkt räddningsfordon vintertid, när isar är så svaga att de varken bär eller brister.
Bakgrund
Den första designen av ett fordon som kan betecknas som en svävare gjordes 1716 av Emanuel Swedenborg, en svensk designer, filosof och teolog. Modellen han designade skulle drivas av människors kraft, och den byggdes aldrig i praktiken; modellen hade inte fått tillräckligt med lyftkraft. Det krävs cirka 5 hästkrafter att lyfta 300 kg med dagens teknologi.
Användning
Svävaren är ett extremt mångsidigt fordon genom att den kan gå på vatten och land, den kan också gå på delvis tillfrusna vatten där båtar endast med svårighet kan ta sig fram. För boende i skärgårdsmiljö är ofta svävare den enda möjligheten att ta sig fram under vintern. När deras mindre båtar kör fast i isen kommer svävaren ändå fram. Det hela kompliceras av att svävare inte är ett fordon enligt svensk lagstiftning. Den är inte ett fartyg då den saknar kontakt med vattnet och den är inte ett flygplan heller. Man måste ha tillstånd/dispens från Länsstyrelsen för att få köra svävare och det har hittills endast delats ut till ett fåtal företag som kör taxitrafik samt en del företag inom turismbranschen. Strax utanför Smedjebacken i södra Dalarna finns Sveriges enda permanenta motorbana för svävare. Alternativet är den betydligt dyrare helikoptern.
Svenska räddningstjänster använder svävare för isräddning på ett fåtal platser.
Svenska Sjöräddningssällskapet har totalt fem svävare i Sverige som det senaste åren tagits i drift.
Svenska flottan använder också svävaren som kan ses på bild 1 (svävare i aktion)
Kustbevakningen har också fyra svävare för övervakningsändamål, tre stora och en liten.
Sjöräddningssällskapets svävare är stationerade i Mälaren där det finns en på Ekerö samt en i Västerås, två andra finns i Stockholms Skärgård på Dalarö respektive i Räfsnäs, den senast levererade svävaren är stationerad på sjöräddningsstationen i Vadstena och tas i bruk vintern 2007/2008.
I övriga Europa har svävaren en klarare lagstiftning och där används den för både transporter och som rent nöjesfordon. Med turboladdade motorer på över 100 hästkrafter kommer dessa sportsvävare upp i långt över 130 km/h. Kombinationen låg vikt och i princip obefintlig friktion ger denna hastighet. Dock är dessa farkoster extremt farliga och ofta utsatta för olyckor, delvis är detta anledningen till att det krävs speciellt tillstånd för att få ha svävare i Sverige.
I exempelvis Storbritannien likställs lagstiftningen för svävare med båtar och därför är det mycket enkelt att nyttja personliga mindre svävare för både privat bruk men också för kommersiellt syfte i begränsad utsträckning. Vid nyttjande i kommersiellt syfte gäller specifik lagstiftning, t.ex. för att få tillstånd för persontrafik.
Militären använder svävare som landstigningsfordon och dessa enorma farkoster kan lasta hundratals man och även fordon. Dessa fordon har stora gasturbiner för framdrivningen och är tiotals meter långa.
