Från Rilpedia

Sutra (sanskrit; pali: sutta) är namn på en särskild art litteratur i Indien, vars syfte är att i så kortfattad form som möjligt (i språkligt ytterst sammanträngda regler, sutra, egentligen "tråd") lämna föreskrifter och utgöra läroböcker i ämnen, som

stod i mer eller mindre sammanhang med veda och dess studium i olika riktningar.

Sutralitteraturen har närmast framgått ur Brahmana. De specifikt rituella sutra, Kalpasutra i vidsträckt bemärkelse, indelas i Shrautasutra med anvisningar rörande de offentliga offerceremonierna, anläggande av offerelden, de större offren, såsom djur- och somaoffren samt de till månen och årstiderna hänförda offren; samt Grhyasutra, meddelande regler om de husliga offren och ceremonierna.

Till Kalpasutra räknas ibland de så kallade Shulvasutra, som innehåller detaljerade anvisningar för uppmätning och anläggning av offeraltaret i förening med härför erforderliga geometriska och astronomiska uppgifter. Sidoställda med Kalpasutra är Dharmasutra, innehållande liknande regler rörande den indiska sedvanerätten, varur de senare i metrisk form avfattade Dharmashastra framgått (se Manavadharmashastra).

Sutraformen för indiska rent pedagogiska verk fortlevde genom tiderna och användes även för rent världsliga läroböcker. Det grammatiska studiet stod visserligen ursprungligen i närmaste samband med vedastudiet, och så tillvida är Paninis storartade grammatiska arbete ("vyakarana"), som bildar slutpunkten i den till sutralitteraturen ursprungligen hörande grammatiska traditionen att hänföra till denna. Här har sutraformen i framställning nått sin höjdpunkt i fråga om korthet, uttryckt i en sorts med matematiska formler jämförliga beteckningar. Sutraformen användes även för poetik, filosofi och tekniska vetenskaper, till och med för en litteraturgren behandlande ars amandi, som heter Kama Sutra.

I den buddhistiska litteraturen fortsattes arten under den ur sutra utvecklade benämningen sutta (även suttanta, "trådända"): så benämns den andra stora huvudavdelningen av den buddhistiska kanon (Tipitaka Suttapitaka, innehållande Buddhas tal och predikningar. Se bland annat Leopold von Schröder, "Indiens litteratur und cultur" (1897), Arthur Anthony Macdonell, "History of sanskrit-literature", Herman Oldenberg, "Die litteratur des alten Indiens" (1903), Moritz Winternitz "Geschichte der indischen litteratur" I (1908) II, (1913).

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).