Från Rilpedia

Vid offentliga avrättningar i Sverige blev folk utkommenderade till avrättningsplatsen för att bilda en s k spetsgård. Man skulle bilda två ringar av män runt den dödsdömde med långa käppar. Den inre karlringen höll käpparna åt ett håll och den yttre karlringen åt det motsatta hållet i kors mot den inre ringens käppar.

Enligt folktron skulle den dödsdömde bli fri och domen mist sin kraft, om den dödsdömde strax före avrättningen lyckades kasta sig över de två ringarna och rymma. Därför var man alltid noga med organiseringen av spetsgårdarna så att den dödsdömde inte lyckades fly. Placeringen av spetsgård var en tvivelaktig belöning för gjorda förtjänster.

Dessutom hade avrättningen ett pedagogiskt värde och var ett välkommet avbrott i vardagen med skådespel för befolkningen. Folk strömmade till från byar och gårdar, från gästgiverier och förbiresande. Försäljarna hade goda dagar i närheten till avrättningsplatsen. Den dömdes färd till avrättningsplatsen följdes också av folk längs vägkanten.

Troligt är att kroppen hängdes upp på pålar efter avrättningen som varning för befolkningen. Detta brukades fram till omkring 1820. Galgbacken placerades som regel på en väl synlig plats.

Halshuggningarna lär ha skakat åskådarna djupt, då avrättningssättet var mycket omtvistat.